fredag, april 24, 2009

Fraktalpolitik, slem och sektens själförsvar

Är vi en sekt? Och i såfall, vilka är "vi"? De frågorna har malt i bakhuvudet på mig sedan jag läste Per Wirténs artikel i Expressen häromdagen, där han tyvärr på en och samma gång lyckades vara komplett ointressant och någonting spännande på spåren.

Det ointressanta är såklart de där konstiga slängarna om att den frihet internetionalister talar om bara skulle handla om fri nedladdning eller att det hot vi ser framför oss endast skulle vara "kulturarbetare som vill ha betalt". Tre av fem nämnda personer i texten var jag själv, Rasmus Fleischer och Karl Palmås och vem som helst som läst mer än ett par rader av det vi skrivit vet ju att den förenklingen bara är löjlig. Jag utgår ifrån att Wirtén också vet precis hur fåniga de påståendena är, men att han kände ett behov av att twista till det lite, vara lite provokativ sådär.

Att kampen för ett fritt internet skulle vara blott de priviligierades är ett eko av den regeringstjänsteman som ifrågasatte om telekommunikation skulle vara en mänsklig rättighet med motiveringen: "Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter?" Det i sin tur reflekterar ju de antidemokratiska strömningar från både höger och vänster som genom historien försökt avleda krav på yttrandefrihet och annat medborgerligt deltagande på liknande sätt. Jag har otroligt svårt att se att Per Wirtén egentligen skulle hålla med dem.

Det som däremot förtjänar eftertanke är såklart den underliggande anklagelsen om sekterism. Upphovsrättslobbyns agerande mot fildelning, och politikernas följsamhet i allt hårdare och mer integritetskränkande lagar, har uppenbart radikaliserat internets vänner. De försöker faktiskt ha ihjäl det vi älskar! I den meningen finns onekligen ett vi och ett dom, och jag skulle av ett otal olika skäl önska att det var annorlunda, men nu är det ju så verkligheten ser ut. TPB-domen har ytterligare förstärkt detta. Vi såg bara i går hur nyheten om delikatessjäv för domaren i målet spred sig över nätet med hundratals upprörda bloggposter och debattinlägg som följd. Piratpartiet exempelvis fradgar allt mer av nationalism och hat i en kombination som jag personligen känner mig helt främmande inför.

Det piskas upp en ilska som inte yttrar sig så mycket i konstruktivt byggande av alternativ som i personangrepp och undergångsstämningar. Precis som Kalle Palmås skrev är ju det intressanta nu att tweaka/hacka systemet och skapa något nytt.

Intressant nog tycks Wirtén (liksom fine Björn Wiman, som, om jag förstår det rätt, ledsamt nog ser mig, Rasmus och Kalle som de mest fanatiska och irriterande internetförkämparna) främst uppröras över just det. Han irriteras över våra uttryck för kärlek, över våra försök att förklara storheten i kopimismen, i internet. Åtminstone från min sida har det den senaste tiden varit ett medvetet val att fokusera på all den lycka och gemenskap som internet ger. I den lilla mån jag kan vill jag försöka motverka den negativa energi som å ena sidan alla nya repressiva lagar och å andra sidan TPB-domen leder till.

Det är två olika sorters energi, där den första yttrar sig i rädsla, det jag har kallat "polisen i huvudet". Bästa sättet att mota den är att helt enkelt inte bli rädd. Att inte ändra sitt beteende, att öppna sitt nätverk och dela mer i stället för mindre, att visa sina lojaliteter så öppet man önskar, erkänna det som om det vore hemligt kanske skulle kunna användas emot en.

Den andra sorten är en politiskt motiverad vrede som jag medger att jag också känner. Jag förstår ilskan, jag förstår känslan av att vara hotad, jag förstår sorgen, men jag vill inte bygga mitt politiska engagemang primärt på den sortens känslor. Dessutom är det ju just gemenskapen som skänker oss de vapen vi behöver för att försvara oss och bygga vidare.

Det senare exemplifieras fantastiskt i kampen för 138 i telekompaketet, där den kollektiva kreativiteten och medborgarengagemanget fick ett omedelbart, konkret och tillfälligt segrande uttryck. Den som inte var på insidan av detta arbete ser kanske inte det i bokstavlig mening gloriösa i det. Utan formella organisationer, utan pengar, utan hierarkier lyckades på bara några dagar så mycket folkligt engagemang kanaliseras att ett beslut som tycktes oundvikligt faktiskt förändrades. Själv är jag fortfarande alldeles tagen. Den kärlek till internet som jag talat så mycket om visade sig besvarad.

Detta sagt ställer jag mig alltså ändå frågan: blir vi sekteristiska? Alldeles bortsett från att det där "vi"-et är rörligt och odefinierat, vi - slemmet, vi - internet, vi - några vänner. För den som ser våra virus sprida sig över internet, som ser hur mutationer som Christopher Kullenbergs tal om själförsvar leva vidare, ser hur för allmänheten kanske nya begrepp används och refereras kan det kanske verka så. Lite är det ju medvetet också, vi, eller i alla fall jag, leker smittontologi och tardeansk kopiering lika mycket som vi tänker kring det.

För mig är allt det här som en ständigt pågående upplysningsresa. Jag lär mig bokstavligen nya saker varje dag och dessa nya saker, må det vara en djupare förståelse i Spinozas syn på dialektiken mellan lydnad och uppror eller en plötslig insikt i hur schizoanalytisk förståelse av dividen hänger ihop med anonymiteten på nätet, vill jag ju sprida vidare. Och eftersom jag uppriktigt ser kopiering som den finaste sortens kärlek vill jag ju sprida andras mer eller mindre nyförälskade insikter också. Jag inser att det kan verka sekteristiskt, men i såfall är det en vidöppen sekt, ett alltigenom möjligt inkluderande vi. Kopiera oss, snälla, delta i gemenskapen, tänk med oss, bygg med oss, utmana oss att komma vidare.

Jag ser risken att det blir en klyfta i samtalet mellan "vi som förstår" och "dom som inte gör det". Den klyftan finns ju i verkligheten, inte minst går den mellan generationerna, men jag vill inget hellre än att bygga en bro och hjälpa så många som möjligt över. Om det jag skriver generellt blir inåtvänt och obegripligt har jag verkligen misslyckats.

Det finns personer som talar om sekterism på ett annat sätt, om hur spänningen mellan normer och stat ska möjliggöra ett reellt omkullkastande av den senare och sektens försök att förstärka den spänningen tills så sker. Jag ser såklart att den spänningen finns (som exempelvis otroligt intressanta forskningsprojektet Cybernormer beskriver) men har svårt för idéen om konkreta politiska revolutioner. Precis som både Magnus Eriksson och Rasmus skrivit om finns det ett uppenbart samband mellan den tekniska utvecklingen och den politik som är möjlig, och det kan och bör analyseras i marxistiska termer, men mer faktiskt 68 än så blir nog i alla fall inte jag. Jag är ju reformist i hjärtat. Den revolution jag talar om är kulturell mer än politisk. Vi bygger, vi river inte.

PS. En upplysning också, apropå potentiellt exkluderande begrepp. Om ni ser en plötslig utbredning av begrepp som fraktaler och fraktalpolitik kan det komma härifrån. Förvirring är också ett sätt att bygga:

29 kommentarer:

Jessica sa...

De där "argumenten" att vad tror du att någon i Afrika skulle tycka om... de är mycket innehållslösa. Det är lite som tänk på barnen i Afrika som svälter när man själv inte vill äta.

Colldén sa...

Jag tror faktiskt att jag förstår bättre vad Wirtén syftar på nu efter att ha läst din text.

Missförstå mig rätt, jag är också väldigt optimistisk inför deltagarkulturens frammarsch och det ständigt pågående samtalet - men jag kan nu också se varför denna gränslösa entusiasm och kärlek till kopimismen, i kombination med sound-bites som 'Ibland känns det som om jag inte vet var mina egna tankar slutar och Internet tar vid', skulle kunna skicka lite obehagliga "Hive Mind"-vibbar.

Visst har individualiteten alltid har fått se sig upplösas mer och mer ju mer komplext och integrerat samhället har blivit (vilket inte behöver vara någonting negativt), men nog har det aldrig skett så snabbt som med dagens Internet-revolution.

Anonym sa...

Vi bygger - upp egna Itunesbibliotek - vi river inte.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Hur menar du "Hive mind" Colldén? För den sammankopplade hjärnan är ju på riktigt. Samtalen går så snabbt och återkopplingarna är så många att jag faktiskt inte vet var den där gränsen går.

Internet innebär ju en neuropolitisk utveckling på samma sätt som skriftspråket, att man utlokaliserar delar av sin hjärna till google, till sitt slem, till sina egna gamla bloggposter (jag söker ofta där för att jag inte kommer ihåg vad jag har sagt förut). Jag ser heller inget egenvärde i den modernistiska individualiteten, varken sett som skapande eller som personlighet. Varför ska man behöva vara en helhetlig enhet hela tiden? Jag har insett hur svårt jag tycker att det är att skriva afk-texter numera, utan hänvisningar och länkar. Jag vill inte låtsas som om jag är en auteur!

Däremot finns det ju något djupt obehagligt om det inte går att säga emot och det blir konformism i stället för mutationer.

jenku sa...

"Piratpartiet exempelvis fradgar allt mer av nationalism och hat(...) "

Var har du sett de tendenserna? Mycket oroande isåfall, men själv kan jag inte riktigt känna igen mig (bortsett möjligen från en något för EU-negativ grundstämning, som iofs är förståelig).
PP är ju en internationell rörelse, precis som internet och nationalism hör verkligen inte hemma där.

Anaïs sa...

Isobel; du är en fantastisk uttolkare av kärleken till Nätet! Tack för dina texter!
Jag måste dock instämma med jenku: Internet känner inga nationsgränser och det är istället motståndarna till Nätets frihet som mer och mer desperat försöker rekonstruera nationsgränserna även här - tillsammans med den gamla världens ägarförhållanden, hierarkier och maktstrukturer. Om du tvärtom ser sådana tendenser i (PP), vilket jag själv ännu inte gjort, så är det möjligtvis resultatet av en missriktad, men full förståelig, vrede. Och den bör, som du säger, snarast kanaliseras i kärlek och byggande.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

senast imorse fick jag en länk med det som jag förstod var tänkt att vara pp:s officiella kampanjlåt inför eu-valet som kändes uttalat sunknationalistisk.

Och tack, Anaïs!

Anonym sa...

Sekt vet jag inte om jag skulle kalla det. "Löst sammansatt plundrarpöbel" stämmer väl bättre?

Johannes Nilsson sa...

Var inte det grundläggande problemet med de maoister han talar om i sin lilla artikel deras entusiasm för folkmördare snarare än entusiasmen i sig?

Jonas F sa...

Hej Isobel,
Det har skrivits eoner av inlägg förstås. Men också förvånansvärt många, som det förefaller, sedan ganska länge genomtänkta alster. Min ganska sömniga mailgrupp av gamla musiker från Uppsala har fått nytt liv, mycket tack vare dem. Jag såg inte texterna länkade just i ditt inlägg, så jag lämnar länkarna här:

Martin Ådahl i Fokus:
http://www.fokus.se/2009/04/det-ar-vi-som-ar-forovarna/

Torbjörn Carlbom i Veckans Affärer:
http://www.va.se/asikter/bloggar/carlbom/2009/04/23/fildelarna-har-kanske-ratt/index.xml

eller varför inte lite om upphovsrätt i Stockholms Handelskammare:
http://www.chamber.se/?id=4371&threadid=25934

Patrik sa...

Jag funderade på det här: "Jag ser risken att det blir en klyfta i samtalet mellan "vi som förstår" och "dom som inte gör det". Den klyftan finns ju i verkligheten, inte minst går den mellan generationerna, men jag vill inget hellre än att bygga en bro och hjälpa så många som möjligt över." Jag tror även den där viljan att hjälpa folk över klyftan kan uppfattas som om inte sekteristisk så i alla fall smått frireligiös. Jag vet, lite väl ängsligt, men ändå, jag kan inte frigöra mej från känslan.

Jag tycker mycket om alla dina texter förstås och även den här, även om jag inte hänger med alla gånger när det gäller begrepp som dialektik och produktionsmedel.

Anonym sa...

hahaha, lol.

Wirtén har inte riktigt förstått.

Internet har inte ett skit med dragningar till 68-socialismens sk "revolution", fejkade flumskit, att göra.

This.

Is.

Internet.

Shiver me fibres, shiver me soul, men det går lite så här:

We are the Internet.

And you can't stop us.

We are the kids from the 30's, 40's, 50's, 60's, 70's, 80's, 90's, and the new millenium ... we're from all ages.

We're from every country. Every background. Color, race, politics, religion, or what not ... pfft.

We are Internet.


And these days, Internet is a bit angry. Can u blame yourself?

Sry, but every1 else already lost.

;-)

//ST

Jenny sa...

Din Bush-retorik är läskig. Om du inte förstår att meningar som ”Jag ser risken att det blir en klyfta i samtalet mellan "vi som förstår" och "dom som inte gör det".” - är nedlåtande och arrogant så är det beklagligt.

Den ”vi och dom attityd” du så ivrigt byggt där det basuneras ut att du och ditt gäng är kärleken och framtiden medan motståndarsidan är onda, fascistoida, teknikfientliga idioter som inte borde få komma i närheten av Internet är osmaklig. Jag tror nämligen att Internet är en demokratisk fråga och ska vara till för alla, inte bara kopimister med samma synsätt.

Den ”frihet” och sammansmältning du talar om upplever jag som djupt frånstötande, integritets- och historielös. Jag tänker annorlunda i frågan och är naiv nog att tro att ett demokratiskt samhälle och internet kan rymma båda våra uppfattningar.

/Jenny som vet var hon har sin hjärna.

Anonym sa...

TACK Jenny!

Anonym sa...

Instämmer.
"Sry, but every1 else already lost" - verkligen en fin känsla av Vi-känsla...
"Vi bygger", my ass.

Anonym sa...

GO, JENNY!!!

Johannes Nilsson sa...

Jeny: Nog för att texten ovan innhåller en hel del svårbegripligt dravel. Dock har jag väldigt svårt att se något utrymme för din tolkning.
Själv tolkar jag "dom" som de krafter som under allsköns ursäkter vill begränsa och kuva internet. "Vi" tolkar jag som alla oss som vill ha ett fortsatt fritt och därmed demokratiskt internet. En grupp du själv tillhör, om jag förstår dig rätt.
Ifall avantgardet i denna kamp sedan har ett behov av att ägna sig åt svårbegripligt dravel är det helt okej för mig.

jenku sa...

Har äntligen lyckats lyssna på den där låten, men måste säga att jag har svårt att finna den nationalistisk. Det skulle möjligen vara den svenska flaggan i början..."flaggan i topp" får väl här förstås i ett nautiskt sammanhang, dvs piraternas flagga istället för Sverigedemokraternas svenska fanor (som inte ens är flaggor men de kan ju inte skilja på sånt...)

Anonym sa...

Isobel skriver:
Och eftersom jag uppriktigt ser kopiering som den finaste sortens kärlek vill jag ju sprida andras mer eller mindre nyförälskade insikter också. Jag inser att det kan verka sekteristiskt, men i såfall är det en vidöppen sekt, ett alltigenom möjligt inkluderande vi. Kopiera oss, snälla, delta i gemenskapen, tänk med oss, bygg med oss, utmana oss att komma vidare.

Isobel,

det finns inga vidöppna sekter. Det ligger i sektens natur, att den utesluter vissa människor; människor med andra värderingar, andra religioner, eler varför inte, annan ras?

Det är därför jag finner ditt resonemang så obehagligt.

Du vurmar för internet och för dess anonymitet. Du talar om kärleksfullheten på internet. Själv var jag inne på bokhora.se häromdagen. Där stod det att jag är narkoman.

Jag har den senaste tiden varit involverad i diskussioner med både höger- och vänsterextremister. Det alla har gemensamt, är stödet till TPB, och till den så kallade yttrandefriheten.

Men börjar du attackera dessa människor på deras bloggar, så blir du snabbt blockerad - även om bloggens rubrik lyder: Carina Rydbergs citatanvändning.

Så det kärleksfulla internet du talar om, har jag fortfarande inte hittat.

Däremot har jag hittat mer internet-fundamentalism, eller som min vän Bobo Karlsson uttrycker det: techno-talibaner.

Carina Rydberg

Johannes Nilsson sa...

Naturligtvis vurmar extremister för "den så kallade yttrandefriheten". Det är ju deras "så kallade yttrandefrihet" som hotas i den "liberala" mittendiktatur som du tycks vurma för.

Ella sa...

Carina Rydberg,

Det gör mig oerhört ledsen att se en författare (som jag respekterat och läst med nöje, men det hör strängt taget inte hit) tala om den "så kallade yttrandefriheten". Det finns något fundamentalt fel i det. Kanske för att författare brukar vara de som lider mest av brist på yttrandefrihet, kanske är det nazismens bokbål som spökar... Jag finner i alla fall det hela djupt obehagligt.

Dessutom kanske svaret på din outtalade fråga om blockering på bloggar står att finna i att du kallar det för "attackera" och inte exempelvis "diskutera"...

Anaïs sa...

Carina Rydberg; Det jag läst av dig i pressen har varit mycket aggressivt, och det är fullt förståeligt att människor inte vill föra ett samtal om du "attackerar" dem. Elakhet stänger alla dörrar. Eller bemöts på samma sätt.

KOPIMI? – yes thnx, np. sa...

motståndarsidan är onda, fascistoida, teknikfientliga idioter som inte borde få komma i närheten av Internet

Jenny sa...

Johannes,

kopimirörelsen är inget avantgarde utan en grupp individer som tycker sig ha monopol på sanningen. En koketterande flock som applåderar varandra, använder svulstiga ord och betraktar varandra som genier. Vilket många dras till – vem vill inte vara del av den vinnande sidan?

Sådana rörelser har uppstått hundratals gånger tidigare och kommer att uppstå hundratals gånger till. Som fenomen intressant och jag tycker i det här fallet att det är utmärkt – jag är bara inte imponerad av det som hävdas.

Anonym sa...

Ella,

du får väl själv kolla in bloggen ifråga:

http://oskorei.motpol.nu/?p=1379

Och för det första: attackera eller diskutera - vad är det för ordvändningar? Skriver jag en debattartikeln i valfri tidning, så får jag finna mig i att bli ifrågasatt/attackerad. Ordvalet är fritt.


Det finner sig inte den högerextreme Oskorei i - inte ens om den som från början blir angripen är du själv.
Och vad jag vill säga med det är att yttrandefriheten på nätet är en illusion. Du blir antingen blockerad. Eller anklagad för att fara med osanning.
Människor som faktiskt far med osanning, riskerar aldrig några som helst konsekvenser för detta; de är nämligen anonyma.

Och detta kallar du yttrandefrihet?

Carina Rydberg

Ella sa...

Carina Rydberg,

Jag upplever både Mohamed Omar och Oskorei verkar fullständigt från vettet, men det hör egentligen inte hit, för trots det är det din ton och din hållning jag upplever som... eh, inte så sansad och lätt respektlös.

Vid en snabb överblick på Oskoreis blogg kan jag bara slå fast att han får en hel del dravel på pränt men när han skriver att du skrivit en "känslomässig och insinuerande text som bara den som är helt övertygad om att hennes världsbild har makten i ryggen skulle kunna koka ihop" slår han huvudet på spiken.

Ella sa...

Carina Rydberg,

Förlåt, jag glömde halva kommentaren.

"Vad är det för ordvändningar?" Well, you tell me. Det är trots allt du som är författare och lever på att få ord på pränt. Själv är jag bara en enkel bloggläsare som tycker att man använder det ord som stämmer bäst på vad man vill säga...

Men ja, det är faktiskt exakt det där jag kallar yttrandefrihet: rätten att få föra fram de mest absurda åsikter och fortfarande behandlas med respekt.

Anonym sa...

alltså koketterande, kan nån förklara exakt vad folk menar med det? Flirtande?

David sa...

Ett försök att bygga broar:
http://www.detdemokratiskaverktyget.se