Fraktalpolitik, slem och sektens själförsvar

Är vi en sekt? Och i såfall, vilka är "vi"? De frågorna har malt i bakhuvudet på mig sedan jag läste Per Wirténs artikel i Expressen häromdagen, där han tyvärr på en och samma gång lyckades vara komplett ointressant och någonting spännande på spåren.

Det ointressanta är såklart de där konstiga slängarna om att den frihet internetionalister talar om bara skulle handla om fri nedladdning eller att det hot vi ser framför oss endast skulle vara "kulturarbetare som vill ha betalt". Tre av fem nämnda personer i texten var jag själv, Rasmus Fleischer och Karl Palmås och vem som helst som läst mer än ett par rader av det vi skrivit vet ju att den förenklingen bara är löjlig. Jag utgår ifrån att Wirtén också vet precis hur fåniga de påståendena är, men att han kände ett behov av att twista till det lite, vara lite provokativ sådär.

Att kampen för ett fritt internet skulle vara blott de priviligierades är ett eko av den regeringstjänsteman som ifrågasatte om telekommunikation skulle vara en mänsklig rättighet med motiveringen: "Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter?" Det i sin tur reflekterar ju de antidemokratiska strömningar från både höger och vänster som genom historien försökt avleda krav på yttrandefrihet och annat medborgerligt deltagande på liknande sätt. Jag har otroligt svårt att se att Per Wirtén egentligen skulle hålla med dem.

Det som däremot förtjänar eftertanke är såklart den underliggande anklagelsen om sekterism. Upphovsrättslobbyns agerande mot fildelning, och politikernas följsamhet i allt hårdare och mer integritetskränkande lagar, har uppenbart radikaliserat internets vänner. De försöker faktiskt ha ihjäl det vi älskar! I den meningen finns onekligen ett vi och ett dom, och jag skulle av ett otal olika skäl önska att det var annorlunda, men nu är det ju så verkligheten ser ut. TPB-domen har ytterligare förstärkt detta. Vi såg bara i går hur nyheten om delikatessjäv för domaren i målet spred sig över nätet med hundratals upprörda bloggposter och debattinlägg som följd. Piratpartiet exempelvis fradgar allt mer av nationalism och hat i en kombination som jag personligen känner mig helt främmande inför.

Det piskas upp en ilska som inte yttrar sig så mycket i konstruktivt byggande av alternativ som i personangrepp och undergångsstämningar. Precis som Kalle Palmås skrev är ju det intressanta nu att tweaka/hacka systemet och skapa något nytt.

Intressant nog tycks Wirtén (liksom fine Björn Wiman, som, om jag förstår det rätt, ledsamt nog ser mig, Rasmus och Kalle som de mest fanatiska och irriterande internetförkämparna) främst uppröras över just det. Han irriteras över våra uttryck för kärlek, över våra försök att förklara storheten i kopimismen, i internet. Åtminstone från min sida har det den senaste tiden varit ett medvetet val att fokusera på all den lycka och gemenskap som internet ger. I den lilla mån jag kan vill jag försöka motverka den negativa energi som å ena sidan alla nya repressiva lagar och å andra sidan TPB-domen leder till.

Det är två olika sorters energi, där den första yttrar sig i rädsla, det jag har kallat "polisen i huvudet". Bästa sättet att mota den är att helt enkelt inte bli rädd. Att inte ändra sitt beteende, att öppna sitt nätverk och dela mer i stället för mindre, att visa sina lojaliteter så öppet man önskar, erkänna det som om det vore hemligt kanske skulle kunna användas emot en.

Den andra sorten är en politiskt motiverad vrede som jag medger att jag också känner. Jag förstår ilskan, jag förstår känslan av att vara hotad, jag förstår sorgen, men jag vill inte bygga mitt politiska engagemang primärt på den sortens känslor. Dessutom är det ju just gemenskapen som skänker oss de vapen vi behöver för att försvara oss och bygga vidare.

Det senare exemplifieras fantastiskt i kampen för 138 i telekompaketet, där den kollektiva kreativiteten och medborgarengagemanget fick ett omedelbart, konkret och tillfälligt segrande uttryck. Den som inte var på insidan av detta arbete ser kanske inte det i bokstavlig mening gloriösa i det. Utan formella organisationer, utan pengar, utan hierarkier lyckades på bara några dagar så mycket folkligt engagemang kanaliseras att ett beslut som tycktes oundvikligt faktiskt förändrades. Själv är jag fortfarande alldeles tagen. Den kärlek till internet som jag talat så mycket om visade sig besvarad.

Detta sagt ställer jag mig alltså ändå frågan: blir vi sekteristiska? Alldeles bortsett från att det där "vi"-et är rörligt och odefinierat, vi - slemmet, vi - internet, vi - några vänner. För den som ser våra virus sprida sig över internet, som ser hur mutationer som Christopher Kullenbergs tal om själförsvar leva vidare, ser hur för allmänheten kanske nya begrepp används och refereras kan det kanske verka så. Lite är det ju medvetet också, vi, eller i alla fall jag, leker smittontologi och tardeansk kopiering lika mycket som vi tänker kring det.

För mig är allt det här som en ständigt pågående upplysningsresa. Jag lär mig bokstavligen nya saker varje dag och dessa nya saker, må det vara en djupare förståelse i Spinozas syn på dialektiken mellan lydnad och uppror eller en plötslig insikt i hur schizoanalytisk förståelse av dividen hänger ihop med anonymiteten på nätet, vill jag ju sprida vidare. Och eftersom jag uppriktigt ser kopiering som den finaste sortens kärlek vill jag ju sprida andras mer eller mindre nyförälskade insikter också. Jag inser att det kan verka sekteristiskt, men i såfall är det en vidöppen sekt, ett alltigenom möjligt inkluderande vi. Kopiera oss, snälla, delta i gemenskapen, tänk med oss, bygg med oss, utmana oss att komma vidare.

Jag ser risken att det blir en klyfta i samtalet mellan "vi som förstår" och "dom som inte gör det". Den klyftan finns ju i verkligheten, inte minst går den mellan generationerna, men jag vill inget hellre än att bygga en bro och hjälpa så många som möjligt över. Om det jag skriver generellt blir inåtvänt och obegripligt har jag verkligen misslyckats.

Det finns personer som talar om sekterism på ett annat sätt, om hur spänningen mellan normer och stat ska möjliggöra ett reellt omkullkastande av den senare och sektens försök att förstärka den spänningen tills så sker. Jag ser såklart att den spänningen finns (som exempelvis otroligt intressanta forskningsprojektet Cybernormer beskriver) men har svårt för idéen om konkreta politiska revolutioner. Precis som både Magnus Eriksson och Rasmus skrivit om finns det ett uppenbart samband mellan den tekniska utvecklingen och den politik som är möjlig, och det kan och bör analyseras i marxistiska termer, men mer faktiskt 68 än så blir nog i alla fall inte jag. Jag är ju reformist i hjärtat. Den revolution jag talar om är kulturell mer än politisk. Vi bygger, vi river inte.

PS. En upplysning också, apropå potentiellt exkluderande begrepp. Om ni ser en plötslig utbredning av begrepp som fraktaler och fraktalpolitik kan det komma härifrån. Förvirring är också ett sätt att bygga: