Som så ofta lyckas Rasmus i varje givet läge säga det man själv sedan bittert önskade att man hade sagt. Nu också om debatten om kulturkonservatism. Han identifierar lite olika varianter av densamma.
Min personliga favorit är nog den som drömmer sig tillbaka Tvåtusensexhundra år:
"Kulturkonservatism som en nietzscheansk-dionysisk uppgörelse med hela “den sokratiska människan”. Drömmer om att återupprätta tragedins mysterium."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Första gången den moderna vurmen för det Mytiska och symboltyngt antiintellektualistiska visade upp sig i stor stil i Sverige var nog på utställningen Nordform 90 i Malmö; de hade en slags andlig/kulturell koncepthall som var full med inlånade ikoner, bilder, mytiskt laddade föremål med sikte på att ta besökaren in i ett härligt mytiskt livslandskap suggestivt fyllt med riter och fritt från reflektion. Det kändes svårt pårökt och avskärmat, men i efterhand kan man ju se att det var en första svala: vi har fått massor av den sortens antiintellektualism, rituellt prat om män som går in i grottan och kvinnor som står i köket och snackar med vargar, och ett otåligt, blankt nej till historia och argument. Det känns inte som någon slump att det här teatraliserade förhållningssättet - kalla det "tragiskt mysterium" eller nåt annat - kommer just i en tid när det snackas om "den enda vägen" och när framtiden ter sig skakigare än någonsin.
Pan Tang: Faktum är att jag minns Nordform 90 – besökte den utställningen som tolvåring. Det var nog överlag rätt mycket vikingakitsch och light-new age.
Att detta skulle ha varit första gången som "den moderna vurmen för det Mytiska" visade upp sig kan däremot knappast stämma. Vurmen för det mytiska är modernitens parhäst och har funnits återkommit i vågor hela vägen.
Fenomenet "teatralisering", å sin sida, är knappast begränsat till vurmen för det mytiska.
Att uttrycket "tragedins mysterium" i detta sammanhang bör förstås med glimten i ögonvrån hoppas jag har framgått.
Rasmus: underförstått "första gången i Sverige i senare tid" så klart. Det är ju ingen tvekan om att mytifiering och mer eller mindre nyuppfunna skogsritualer och eder förekom i det tidiga 1900-talet också - Tingsten skriver bra om Georges Sorels idéer där den skapande, antiintellektuella och bluffande myten sågs som ett livselixir, eller som en entrébiljett till slagsmålsklubben.
Å andra sidan kändes det som overkill att antyda att de som skapade Nordforms 'mytologirum' - Margareta Alin och andra - skulle vara halvnazister. Men de gav uttryck årt något som strömmade in och upp just där under 90-talet, efter att "den gamla svenska modellen" hade gått på grund.
Extrautrustad eller ej, DeLorean var en överprisad skitbil. Jag fick köra den en gång (på Mallis av alla ställen...) och stussen dansade feltango i varenda kurva, ingen som helst gummi-på-asfalt-känsla. Instrumentbräda av plast.
Nej, tänk Bugatti, Isobel. Bugatti Veyron... Gjord i Göteborg.
Jag utgår ifrån att du låtsas som att du inte begriper min, åtminstone för min generation självklara, populärkulturella referens i rubriken.
Off topic.
Det här är nåt det mest pinsamma som hänt mig, Isobel. Det var inget låts. (Ännu pinsammare är att jag nu googlat som en skållad råtta, men ändå inte hittat nåt).
Jag tar för givet att det är nåt svenskt "populärkulturellt"...?
Eeeek, som sagt.
Det kan vara jag som är nörd, också. I Tillbaka till Framtiden använder de alltså en ombyggd DeLorean som tidsmaskin. En sån med vingar på sidorna istället för dörrar.
Där blev jag helt utspelad på flanken... Den är ju dessutom en klassisk rulle.
Och jag avslöjade mig, inte som en cool nörd som droppar tuffa referenser till underground-scener, utan som en sån som gillade Michael J Fox. Jag älskade Michael J Fox.
Skicka en kommentar