Jag när en gammelmoderat vid min barm

Vi har i flera år diskuterat vad våra potentiella barn rimligen skulle kunna göra för familjerevolution. Man ska ju revoltera mot sina föräldrar och att jag som tonåring var libertarian/anarkist hänger förstås ihop lika mycket med min trygga medelklassiga uppväxt som med grundläggande frihetliga värderingar. Men vad ska mina barn göra då? (För ögonblicket bortser jag från dragningskraften hos verklig högerextremism, delvis för att man faktiskt tycks förhållandevis väl skyddad mot den om man växer upp i de sammanhang som mina barn sannolikt kommer växa upp i, delvis för att den realiteten vore för obehaglig för att ta till sig, så här 15 år i förväg.)

Om jag skulle ge efter för grupptryck och vuxenhets och flytta till Bromma kan de förstås bli kommunister som så många andra intelloungar i de trakterna. Men jag tänker inte flytta till Bromma. Eller Nacka. Och hur uppretad skulle jag förresten bli av det, om de nu inte började hylla folkmord som politisk praktik? Just eftersom det är så vanligt som ungdomsengagemang inbillar jag mig att jag skulle ta det med viss fattning.

Nej, om man verkligen vill ge sin goda moder politisk störtblödning, om hon som i det här fallet köper begagnade 70-talsbarnkläder, tänker aktivt på könsrollerna i uppfostran, helst skulle se Anders Borg som statsminister och för övrigt känner varmt med de jordlösa bönderna i Farsta, finns bara en lösning. Man blir gammelmoderat. Ni vet typen. Kungssången, snaps, slipover och kvasiadliga namn. Eller för all del bara försvarsvärnare och antifeminist. Alternativet är underavdelningen "pajasmoderat" (se Adelsohn).

Tyvärr måste jag säga att tecknen hittills tyder på att lilla älskade S är på väg åt exakt det hållet.

Nästan varje gång jag lägger honom till bröstet säger han "Hehehe, höhöhö." Detta är hittills hans enda mer begripliga muntliga kommunikation bortom skriket. Vi kallar det grosshandlarskrattet.

När han har ätit och är nöjd men innan han somnat är han ibland kusligt lik Anders Björck. Vi kallar det fylleminen.

Han är hopplöst objektifierande mot kvinnor och ser bara deras bröst. Han älskar bilar och om han är verkligt olycklig tar man vagnen och ställer sig bredvid Essingeleden i rusningstrafik. Då somnar han lugnt och lyckligt. Hans inställning till mat kan visserligen betecknas enligt Anders Isakssons beskrivning av välfärdsstaten "alltid mer, aldrig nog", men kan förstås också ses som ett uttryck för ohämmad privat konsumtion. Hans humör är vid vissa tillfällen värre än det som enligt ryktena plågade Bo Lundgren (eller framförallt hans omgivning). Han har redan något som hos en större person skulle betecknas som ölmage och dubbelhakor värdiga en Eduard Balladur.

På samma sätt som det är helt okej för sjuåringar att leka med riddarlego, men tveksamt för vuxna män att leka med balsaträsvärd, är den här inställningen förstås huvudsakligen bedårande hos den som är sex veckor gammal.

Men vad har jag framför mig? Kommer han vilja gå på Handels, gilla roliga slipsar eller fluga och kalla sossar för "såssar"? Köpa en cabriolet och en dalmatiner? Okej, det var ju en s-affisch, men ändå. Det här är inte heller något man enkelt kan fråga i sin mammagrupp, om man nu deltog i en sådan. Om ni har några tips får ni gärna berätta. Man vill ju inte vakna upp en dag och upptäcka att man närt en mycket liten medlem i "Mörkblått värn" vid sin barm.

Ps. Jag har i sig ingenting emot vare sig snaps, cabrioleter, fluga eller dalmatinerhundar. Att gå på Handels behöver heller inte nödvändigtvis vara ett problem. Däremot drar jag en absolut gräns vid roliga slipsar, oavsett politisk bakgrund.

Ps2. Bilden är alltså från föreningen "Mörkblått värn", vars hemsida tyvärr är nedlagd.

Det gamla och det nya

Gulle-Gustav har alltså börjat betalblogga! På Stureplan! Det är när jag läser sånt som att han redan i maj slog sitt eget rekord genom att bli utslängd från Vita Baren för femtonde gången som jag känner ett litet litet styng av längtan efter det liv som inte längre är mitt. Men jag kommer tillbaka. På besök i alla fall. Nån gång. I höst eller så.

Än så länge räcker dekadensen i att dricka hallondaiqiri på balkongen på efermiddagen rätt långt.

Konstiga sammanträffanden

Via Caroline hittade jag tidigare i dag Unni Drougges blogg och tänkte att den måste jag tipsa om. Och så visar det sig nu ikväll att Unni Drougge, elle någon som kallar sig så i alla fall, gjort en kommentar här nedan. Jag väljer att tro att det faktiskt är hon, och att detta sammanträffande verkligen är ett sådant.

Vad ska man med värdighet till?

Som jag skrev om i den snöpligt snabbt nedlagda bokusbloggen (det gick helt enkelt inte att ha tre bloggar, kvarvarande artikeluppdrag och en nyföding samtidigt) har jag precis flyttat. Som jag också skrev om var det en otroligt dålig idé. Inte att flytta i sig kanske, även om jag är en person som föredrar långsiktigthet och stabilitet i sådana detaljer och alltså hade bott i tio år i den gamla nu bittert urvuxna lägenheten, men att flytta som foglossande höggravid. Eller mer exakt, som det visade sig, att flytta och föda barn på samma dag. På listan över mina rekommendationer för ett lyckligt och harmoniskt liv kommer den kombinationen otroligt långt ner.

Den fördel det har är dock att hela livet vänds uppochner på en gång. Man åkte till BB från en lägenhet och hem till en annan två dagar senare med en splitterny varelse i famnen. Och kunde därefter inte hitta några rena underkläder. Att sitta bland flyttkartongerna i ett helt nytt område, med helt nya och föralldel också nymålade väggar omkring sig och försöka lära känna den här lilla personen gav alltihop en drömsk flytande karaktär. När kommer någon och tar tillbaka honom, tänkte jag, när flyttar vi tillbaka hem igen. Det där uttrycket om att allting förändras på ett ögonblick, man tar en taxi till Danderyd och livet ändrar komplett riktning och innehåll, blev ännu sannare. Ny utsikt från fönstren, nytt utlämningställe för paket, ny affär att handla i, nya busslinjer att lära sig. Som små detaljer i utkanten av allt detta världsomvälvande nya.

Vi lever fortfarande i ett flyttkaos som delvis beror på att den nya lägenheten inte kommer få något källarförråd förrän i höst (även det i de nedre regionerna på den där rekommendationslistan förresten) men det är inte så bländande längre. Visserligen är lilla S i vad jag tror är en utvecklingsfas (det hävdar i alla fall den stora barnbok som snälla Katerina Janouch gav mig med dedikation och allt när vi träffades i slutet av min graviditet) och de enstaka rutiner vi trodde att vi skapat har vänts på huvudet. Han är otroligt olycklig ibland på eftermiddagarna och jag vet inte vad jag ska göra för att göra hans liv bättre. Inget tycks fungera längre än några minuter.

Ändå är det, och det är ett stort ändå för ljudet av ens egen unges hjärtskärande skrik är bokstavligt hjärtskärande som ingenting annat, inte någon stor grej. Han gråter ett tag, han äter, han ägnar sig åt de andra kroppsfunktioner som man som förälder plötsligt får ett komplett avslappnat förhållningssätt till. Avslappnat som begrepp kanske inte ens räcker förresten. Eller vad ska man kalla det när man glatt går ut i samma tröja som han nyss kräktes på och dessutom som svar på någons påpekande att "du har något på axeln" svarar "jaha, det där, det är bara lite kräks" Man förlorar all värdighet. Även om jag är nöjd över det återtåg till civilisationer som det innebär att jag i alla fall har hittat min pincett och när jag hade några minuter över faktiskt formade ögonbrynen som jag alltid gjort tidigare, är det här nya livet överlägset det gamla på nästan alla sätt. Vad ska man med värdighet till egentligen?

Det hade jag kanske förtjänat

Just för att jag skröt sådär om hur himlastormande lyckliga vi är passade han förstås på att ha en natt där han under fyra timmar vaknade var tionde minut för att ta en enda klunk och sedan somna om. Mot slutet av de fyra timmarna hotade jag att lägga honom i vagnen och köra ut den på balkongen, så fick han väl ligga där och kinka sig. Jag vet att man inte ska använda tomma hot som förälder, men lite utlopp för sin trötthet måste man väl få.

Om jag inte sedan hade haft en man i min närhet som gjort körsbärsclafoutis åt mig på eftermiddagen hade jag varit en betydligt ledsnare person. Människor som bakar åt ammande kvinnor förtjänar all tänkbar kärlek och tacksamhet. Särskilt när de snor ihop en av det borgerliga kökets absoluta höjdpunkter. (Jag tackar dessutom särskilt Jessica som påminde om möjligheten till clafouti häromdagen)

450 g körsbär
25 g socker

125 g vetemjöl
salt
50 g socker
3 stora ägg
1,5 dl vispgrädde
1,5 dl mjölk

Sätt ugnen på 175 grader. Kärna ur körsbären. Blanda med 25 gram strösocker. Smörj en form och lägg i körsbären i ett lager.

Blanda mjöl, en nypa salt och resten av sockret. Vispa äggen och rör ner dem i mjölblandningen. Blanda mjölk och grädde vispa ner i mjöl- och äggblandningen. Ta lite i taget tills du har en jämn och fin smet.

Häll smeten över körsbären. Baka i cirka 35 minuter tills den fluffat upp sig och fått lite färg. Äts helst ljummen, men kylskåpskall dagen därpå går också bra.

neverending lovestory, samt körsbär

Jag vet att jag försummar er. Men vad annars göra när man har världens bästa guldklimp hemma som just nu pratar med sig själv i sömnen och viftar lite med sina små fötter som för att understryka sin uppfattning. Jag undrar vad han försöker säga. Jag undrar vad han drömmer. Jag undrar vad jag ska göra för att förtjäna den välsignelse hans existens innebär.

Tro inte dem som bara talar om skrik och kräks och nattvak. Att ha en unge är faktiskt ännu bättre än jag trodde i alla de där evighetsåren när jag längtade ihjäl mig. "Vi måste försöka få fler barn sen" sa jag när lilla S bara var två veckor. "Jag kan inte tänka mig att bara få uppleva det här en enda gång." Nu vet jag ju mer än de flesta att det där inte är så enkelt som det kan verka. Men man kan ju försöka i alla fall. Kärleken i livet ökar exponentiellt med varje bröstmjölksklibbig spädbarnsnäve runt halsen. Om det här bara är hormoner borde man paketera dem och sälja som världens bästa lyckopiller. Priset skulle kunna sättas hur högt som helst.

ps. Jag är inte bara en lallande lyckofåne. Jag har i dag diskuterat 1) det amerikanska presidentvalet och frågat mig när medierna egentligen kommer börja ta upp exakt hur bisarr Rudy Giuliani är (kan han verkligen komma undan med sin förkärlek för att bära kvinnounderkläder eller med och att ha meddelat sin exfru att han önskade ta ut skilsmässa på en presskonferens, t ex?) 2) bästa recepten på körsbärspaj 3) Iain Banks 4) skoförvaring.

ps 2.
Punkt 2 ovan.
100 g mandel, skållad, körd i matberedare
2 dl vetemjöl
150 g smör eller margarin
1 ägg

Kör i matberedare, tryck ihop till en limpa, låt vila i kylskåp minst en timme.

600 g urkärnade söta körsbär.
1/2 dl rom
3 msk socker

Koka upp och låt puttra i ca 10 minuter, smaka och sockra eventuellt mer efter eget tycke. Sätt på ugnen på 200. Skär deglimpan i tunna skivor och lägg i en pajform, tryck ihop till en botten, spara lite att ha ovanpå. Fodra formen inuti med gladpack och fyll med torkade bönor (detta för att undvika att pajdegen sjunker ihop). Kör i ca 15 minuter i ugnen (ja, det funkar, gladpacken smälter inte!) Ta bort gladpacken och bönorna, de senare kan bara sköljas av och användas igen senare. Häll i körsbären i formen och forma ett galler av den kvarvarande pajdegen. Kör ca 15 minuter till eller tills pajdegen på toppen har fin färg.

Manna från huvet

Jag vill förresten gärna passa på att dementera det där med gröt i hjärnan. Visst ger ett spädbarn i närheten ett nytt obetvingligt fokus åt livet - ge honom mat, gör honom nöjd, annars nalkas katastrofen. Och visst ger sömnlöshet en alldeles särskild dimmighet åt tillvaron, men barnrelaterad dito faktiskt mindre sådan än andra varianter. Och förresten sover jag ganska bra de flesta nätter.

Vad som däremot inträffar, utan utrop eller ens direkta val, är en ny och stenhård intellektuell prioritering.

Saker jag under de senaste veckorna orkat bry mig om: Zygmunt Baumans Flytande rädsla (dock endast via artiklar, jag har inte läst själva boken) , Claire Messuns The Emperor's children, Bengt Ohlssons Hennes mjukaste röst*, senaste Bang, idén om amning som penetration, Nigel Slaters Kitchen diaries.

Saker jag inte orkat bry mig om: debatten om "Dunka mig", La Camilla, förresten debatter över huvud taget, sånt som etiketteras populärkultur över huvud taget.

* Jag vet att det inte är recensionsdatum än på flera månader, och egentligen får jag inte säga något, men bara en antydan borde väl accepteras? Herregud, säger jag. Jag kommer återkomma till den. Kanske i många många år framöver.

Spa allemand

När jag i dag stod och smorde, enligt instruktioner från BB, det lite röda vecket under mins sons pung med bröstmjölk hördes plötsligt kommentaren: "Det finns helt säkert vuxna män som skulle betala för det där." Liten paus. "I alla fall i Tyskland."

Ny sommardiet: Gå upp 5 procent av din kroppsvikt på fyra dagar!

Ät endast bröstmjölk varje eller varannan timme.

Okej, det är inte helt lättsamt att det lilla matvraket vill käka så här mycket och ofta. Det vore kul att exempelvis hinna duscha innan han vrålar efter påfyllning. Det är tur för honom att han är så söt att man i sin tur skulle vara beredd att äta honom hel som en liten spädgris. Och det är lite roligt att man faktiskt kan se att han blir större från dag till dag.