onsdag, juli 25, 2007

Vad ska man med värdighet till?

Som jag skrev om i den snöpligt snabbt nedlagda bokusbloggen (det gick helt enkelt inte att ha tre bloggar, kvarvarande artikeluppdrag och en nyföding samtidigt) har jag precis flyttat. Som jag också skrev om var det en otroligt dålig idé. Inte att flytta i sig kanske, även om jag är en person som föredrar långsiktigthet och stabilitet i sådana detaljer och alltså hade bott i tio år i den gamla nu bittert urvuxna lägenheten, men att flytta som foglossande höggravid. Eller mer exakt, som det visade sig, att flytta och föda barn på samma dag. På listan över mina rekommendationer för ett lyckligt och harmoniskt liv kommer den kombinationen otroligt långt ner.

Den fördel det har är dock att hela livet vänds uppochner på en gång. Man åkte till BB från en lägenhet och hem till en annan två dagar senare med en splitterny varelse i famnen. Och kunde därefter inte hitta några rena underkläder. Att sitta bland flyttkartongerna i ett helt nytt område, med helt nya och föralldel också nymålade väggar omkring sig och försöka lära känna den här lilla personen gav alltihop en drömsk flytande karaktär. När kommer någon och tar tillbaka honom, tänkte jag, när flyttar vi tillbaka hem igen. Det där uttrycket om att allting förändras på ett ögonblick, man tar en taxi till Danderyd och livet ändrar komplett riktning och innehåll, blev ännu sannare. Ny utsikt från fönstren, nytt utlämningställe för paket, ny affär att handla i, nya busslinjer att lära sig. Som små detaljer i utkanten av allt detta världsomvälvande nya.

Vi lever fortfarande i ett flyttkaos som delvis beror på att den nya lägenheten inte kommer få något källarförråd förrän i höst (även det i de nedre regionerna på den där rekommendationslistan förresten) men det är inte så bländande längre. Visserligen är lilla S i vad jag tror är en utvecklingsfas (det hävdar i alla fall den stora barnbok som snälla Katerina Janouch gav mig med dedikation och allt när vi träffades i slutet av min graviditet) och de enstaka rutiner vi trodde att vi skapat har vänts på huvudet. Han är otroligt olycklig ibland på eftermiddagarna och jag vet inte vad jag ska göra för att göra hans liv bättre. Inget tycks fungera längre än några minuter.

Ändå är det, och det är ett stort ändå för ljudet av ens egen unges hjärtskärande skrik är bokstavligt hjärtskärande som ingenting annat, inte någon stor grej. Han gråter ett tag, han äter, han ägnar sig åt de andra kroppsfunktioner som man som förälder plötsligt får ett komplett avslappnat förhållningssätt till. Avslappnat som begrepp kanske inte ens räcker förresten. Eller vad ska man kalla det när man glatt går ut i samma tröja som han nyss kräktes på och dessutom som svar på någons påpekande att "du har något på axeln" svarar "jaha, det där, det är bara lite kräks" Man förlorar all värdighet. Även om jag är nöjd över det återtåg till civilisationer som det innebär att jag i alla fall har hittat min pincett och när jag hade några minuter över faktiskt formade ögonbrynen som jag alltid gjort tidigare, är det här nya livet överlägset det gamla på nästan alla sätt. Vad ska man med värdighet till egentligen?

2 kommentarer:

Jessika sa...

Lotten skrev det här här på temat första barnetns ankomst och vad man gör och inte.

unni drougge sa...

Ja, det låter inte som en hit, att flytta och föda samtidigt. Jag gjorde det själv en gång, med en nybliven tvååring och en nyföding. Fy fan, säger jag bara. Men det där med att få dagarna att gå är ju inte längre ett problem, eller hur. En halvmeters kropp blir en hel arbetsplats. Lycka till & kram från Unni