"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan
jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för
vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är
störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just
de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst
frihetsökning.
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
9 kommentarer:
Det är när du skriver sånt här (bland annat) jag tänker: Om Isobel blev politiker skulle jag rösta på henne.
Min syn på Alliansens "jobbskatteavdrag" är mycket mer cynisk och utgår från viljan att vinna val.
De är uttänkta av M för att säkerställa att Alliansen ror hem medelklassväljarnas lojalitet, som sedan röstar på A igen och igen av rädsla för att S ska höja deras skatt igen. Ty det är medelklassen som avgör valutgången. Det vet vi, därför vill stora partier vara i den mellanregionen. För hur kan en person som redan jobbar heltid jobba mer? Det är alltså inget jobbskatteavdrag, utan bara en vanlig skattesänkning där de som tjänar mest vinner mest. För om man vill öka möjligheterna för arbetslösa att få jobb borde pengarna istället satsas på riktade, genomtänkta åtgärder till denna grupp. Men S kan inte backa tillbaka "skattereformen", utan måste acceptera skattesänkningarna. För annars röstar medelklassen garanterat på Alliansen. Nu har den ju vant sig vid mer pengar varje månad -- som gett ett nytt kök eller en finare bil. Den där Schlingmann är för jäkla smart. M hindrar därmed S från att genomföra några stora reformer framöver. Och det brukar ju vara dylika löften under valkampanjen som gör att sossarna vinner val.
Jag läser sällan Expressens ledarsida men de här artiklarna du lagt ut är ju jättebra. Var det för dem de sa upp kontraktet?
Undrande
Kul att du tycker borgarna gjort en enda bra grej, och sedan gör ner den.
Keep it up !
Bra för dig och de dina, inte bra för Sverige. De som har lite i dag kommer att hata samhället och de som genom politikern sett till att roffa åt sig massor mer. Skillnaderna i rikedom vs fattigdom i Sverige idag är som i Usa 1980. Till och med Obama talar om classwar. Även om det är ett sätt att vinna val så inser t o m demokraterna faran med alltför många fattiga. Tänk Mexiko och Colombia.
Inlägget ovan av Timothy Hebb tror jag på. "jobbskattevdragen" är ett sätt att vinna röster, precis som utförsäljningen av hyresrätter i Stockholms innerstad är ett sätt för Alliansen i kommunen att köpa röster.
"Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående"... Helt rätt, såklart. Men det finns ju en andra sida av ekvationen också; det vi använder skattepengarna till, och då är det ännu mindre de välbeställda som behöver den trygghet en sund gemensam sektor är. Och alla har vi en brorsa, kusin, granne, mamma eller arbetskamrat som behöver en lite större slice av den kakan. En olycka, ett missbruk, en strulunge, ett varsel, anorexia, dyslexi, flykt från krig, kamp mot missbruk, skydd från misshandel... Det är därför vi betalar skatt. Hur hög den ska vara? Vilket samhälle vill vi ha?
att jämföra arbetslösheten i olika grupper är inte fel om tex arbetslösheten är hög från folk från ett visst land eller hudfärg så beror det sannolikt på diskriminering
och att jämföra olika grupper inte inte att peka ut vissa grupper utan snarast ett sätt att säga diskriminering och andra problem finns.man gör det i usa också där säger man tex att iranier har högre inkomst och lägre arbetslöshet än hos genom snitt amerikanen .men också att arbetslösheten är mycket högre hos afroamerikaner än hos vita amerikaner.jag ser inget fel i det.det beror nämligen på något .nämligen att de inte får arbete pga sin hudfärg .man kan inte lösa problem om man bara går efter genomsnittet
Jeg er enig med dig i dine betragtninger. Her i Danmark er incitamentet til at finde arbejde ikke højt nok, hvis man er arbejdsløs og på dagpenge (a-kasse). Det er ca. 1500 kr. netto, der skiller dagpengene fra en fuldtidsløn på ca. 20000 DKK, som er meget normalt.
Med venlig hilsen
Kreditkort
Som undersköterska har jobbskatteavdragen inneburit att jag fått det påtagligt bättre ställt ekonomiskt, även om det fortfarande är dåligt. Men jag skulle inte tveka en sekund på att ge upp jobbskatteavdragen om det innebar att jag fick en till arbetskamrat på avdelningen. En till arbetskamrat skulle innebära en oerhörd lättnad med mindre stress och mer tid för kvalitativt omsorgsarbete (i dag har vi bara tid för rutinmässiga arbetsuppgifter, ex. ta blodprov). Istället det omsorgsarbete jag älskar så har jag ett arbeta så dränerar mig på energi utan utrymme för någon positiv feedback. När jag kommer hem är jag trött och utsliten.
Pengar i plånboken till oss hårt arbetande låginkomsttagare är viktigt. Men ett slut på underbemanningen inom välfärden är mycket viktigare.
Det rimliga är förstås att vi ska ha både och. Ökad progressivitet, skatt efter bärkraft.
Skicka en kommentar