I går var jag på releasefest med Neo och inledde efter blott fem minuter mer normalt roséminglande en lång föreläsning om socialförsäkringar och riskomfördelning för den stackars Fokus-Tårtan (ibland känd som Torbjörn Nilsson). Han log tappert och försökte att inte låtsas om detta faux pas i festsammanhang. Jag har nu rätt udda intressen.
Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)
Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.
Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.
Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.
Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.
Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.
Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?
Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?
Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.
Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad sägs om att bidra till den saknade idédebatten själv istället för att bara referera? Detta twittrande i bloggform börjar kännas rätt gammalt.
Apropå din poäng mot slutet om hur invandring allt mer beskrivs ur problemperspektiv i borgerligheten: En kollega berättade att när Dansk folkeparti kom in i folketinget så reagerade de övriga partierna liksom här med avståndstagande under FÖRSTA mandatperioden. MEN: när DF hade ökande opinionssiffror och nästa val närmade sig, då började partier som Venstre och Socialdemokraterna att förskjuta sin politik i DF:s riktning. Vi vet var det slutade.
Därför är det väldigt intressant vad som händer inte så mycket i SD som i de andra partierna det närmaste året.
Jag tror att jag bidrog till idédebatten med bl a en essäsamling om liberalism som kom ut i höstas och med regelbundna artiklar i DN, Expressen, Dalarnas Tidningar, ETC samt olika tidskrifter.
Krokus: Och hur vore det om du själv bidrog med något annat än surmagade påhopp, dessutom helt off the point?
/Lisen
Mycket bra. Det behövs en mycket bredare idédebatt frikopplad från partipolitik. Det finns stora idéer som behöver funderas över, saker som inte kommer att bli politik på länge ännu. Ett slags politikens grundforskning om man så vill.
Du har väl mer än de flesta bidragit till detta. Din bok var ett strålande exempel. Omöjlig att placera partipolitiskt men ändå konkret och matnyttig.
Problemet är väl (precis som för grundforskning) vem som skall betala för dylik verksamhet. Skall det vara en lyxsysselsättning förbehållet de som är rika nog, eller de som är beredda att offra all ledig tid?
Ett problem är väl att det inte riktigt finns någon kundkrets för dylika tankar. Om man behöver mer än 140 eller 3000 tecken att förklara sin tankegång, så behövs det mer än ett par minuter att ta till sig den, och då sjunker antalet mottagare till en skara som inte kan finansiera någonting.
Jag tycker att politiken har ett stort ansvar. Dagspolitiska beslut och ställningstaganden skulle i mycket större utsträckning än idag fästas i ett resonemang om riktning, medel och mål. Då skulle kanske politiker och opinionsbildare oftare behöva ta till sig ännu visionärare tänkares tankar, och då skulle en marknad för dylika tankar uppstår.
Men tills dess hoppas jag, som tidigare, att du och andra som orkar fortsätter. Jag inser att det är ett offer ingen har rätt att kräva av en annan människa, men vet i alla fall att det uppskattas av några. Men att jag köpt din bok överlever du väl inte så länge på - men en glass kanske det räcker till!
Jag tycker att du har skrivit ett mycket bra blogginlägg om den borgerliga idédebatten.
Du kanske är rätt person att skriva en bok eller en analys i något sammanhang om hur det kommit sig att det är är så trångt i den politiska mitten. Ja, man kanske skulle kunna säga att socialliberalismen har vunnit i Sverige. Men det kräver naturligtvis en definition: vad innebär socialliberalism idag 2012. Betyder det samma som vid regeringsskiftet 1976 eller 1991, t.ex.? Vilka är den historiska bakgrunden till att det är så trångt i mitten? Vilken framtid står socialliberalismen i Sverige inför? Skillnader i kunskapssyn mellan de socialliberala partierna i riksdagen? Frågor för dig som mycket duktig skribent att utreda?
Good Luck!
Skicka en kommentar