Så sitter jag där igen och attackgråter. Eller sitter, vacklar runt i lägenheten, halvblind, går in i väggar och möbler och försöker försöker verkligen lugna ner mig, andas djupt, sluta gråta, sluta gråta för en enda liten stund, snälla. Snälla, snälla hjärnan, skärp dig, du förstår egentligen siffrorna i det där excel-arket framför dig, du gjorde det häromdagen, varför måste du lölja dig nu med att inte låtsas begripa någonting alls och få mig att gråta värre och värre för varje minut jag stirrar utan att bokstavligen förstå någonting alls. Har jag förlorat förståndet? Var det hit men inte längre med ett intellektuellt yrke där man kan ta in och bearbeta oändliga mängder information och hälla ut igen i smarta, engagerande, emellanåt språkligt självlysande stycken? Har jag blivit dum på riktigt? Jag förstår inte det jag läser längre, jag förstår verkligen inte.
Alla dessa arbetstimmar med nästan ingen ersättning, alla dessa uppdragsgivare som uppenbarligen uppskattar det jag gör så lite att de aldrig någonsin är beredda att betala rimligt nog för att man ska kunna leva utan dessa jävla 60-timmarsveckor, min egen jävla dumhet för att jag inte kan anpassa min ambitionsnivå till deras ersättningsambitioner utan envisas med att alla texter ska vara lysande, pålästa, viktiga. Min egen idioti när jag tänker att jag nog klarar mig utan semester för det jag gör nu är ju ändå roligt, att jag klarar att jobba sjuk för jag måste ju sätta mina deadlines och förresten får jag ju inga pengar annars. Jag klarar mig, jag kan jobba snabbt, tänka snabbt, läsa snabbt. Så får man ett hål i ett par dagar och andas och tror att det räcker, man tränar och tror att det räcker, försöker äta ordentligt och tror att det ger tillräckliga marginaler.
Jag klarade mig i alla fall till nästan 36. Vad jag ska leva på nu har jag ingen aning om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Ännu ett prov på vad det innebär att vara medelklass: föreställningen om att man har en given plats, att det man har att säga skulle vara särskilt viktigt. Ingen orkade bry sig om mina "självlysande" texter, än mindre betala för dem. Men som jag är sprungen ur arbetarklassen tvingades jag fokusera på världsligheter som att klara min egen försörjning. Föll mig aldrig in att det jag eventuellt kunde bidra med skulle vara så viktigt att jag skulle kunna bortse från om det även lönade sig. Eller åtminstone gav ett nollresultat. Så har vi också en medievärld som är ganska fri på personer med enklare bakgrund.
Klen tröst förstås, men en grundmurad känsla av entitlement har också sitt värde.
Ännu ett prov på vad det innebär att vara människa skulle jag säga.
Anonym: Ja det där var ju en både oempatisk och förminskande kommentar och jag ser inte på vilket sätt Isobel gjort sig förtjänt av det. Själv har jag inga problem med att relatera till det bloggtexten beskriver, hur mycket arbetarklass jag än är.
Ibland blir pressen och stressen och valen och ickevalen i kombo med existensens monotona bakgrundsmalande mer än man riktigt kan hantera.
Till Anonym kl 5:16 em.
Man kan mycket väl definiera vissa företeelser i samhället som en stratifiering och därmed tala om klasser och att dessa skapar konfliktytor och politisk kamp.
MEN. Att dra ned klass på individnivå finner jag lumpet.
Låt oss en kort stund betrakta det Isobel gör för sin inkomst som ett grannlaga hantverk (hon beskriver till och med bloggen som en verkstad).
Hon är alltså en hantverkare som gör sitt yttersta för att lämna ifrån sig inte slafsiga förstadier till gesällprov, utan små mästerstycken. Den pressen och ambitionen har hon satt på sig själv.
Det förmår människor göra, oavsett vilken socialgrupp man råkar komma ifrån i den politiska kontexten.
Ska jag definiera mig själv ur ett klassperspektiv är också jag arbetarklass. Men skulle jag låta mig hindras av en politiskt pålagd imaginär börda?
Det min vän, är att lägga skulden för sina egna tillkortakommanden utanför sig själv.
Får nog ta den förste anonyme i försvar; jag håller med om att texten badar i en stark känsla av medelklassigt entitlement: varför just Jag Jag Jag (och, underförstått, mina kompisar i mediebranschen, de som inte heller blir chefer eller får samma utrymme som Karin Hübinette eller Maciej Zaremba, och som ändå är smartast i landet, nästan) - varför ges vi inte den sorts villkor som P-O Enquist fick för trettio år sedan, eller som Hitchens hade??? I alla fall om man läser den mot bakgrunden inte bara av ett sammanbrott i förra veckan, utan mot hur du och denna mediala klass ofta argumenterar och uppträder i debatten. Och det är nog ganska oundvikligt för många att läsa så.
På något sätt väger den här sortens inlägg numera aldrig - nästan aldrig - in vilka det är som *inte* kommer till tals i media idag, med sina egna ord, som inte får några feta bylines eller ges krönikörssplatser, uppskattande intervjuer och kultursideshörnor där de kan sitta och tycka obehindrat. När den svenska offentligheten är nästan lika utåt avpolitiserad, och lika nyrik, som Puitins Ryssland var fram till för några månader sedan, så döljer det effektivt att miljoner blir sparkade i ansiktet varje dag, vecka efter vecka och år efter år. behandlade som skit av arbetsförmedlingar, försäkringskassa, skola, skumma arbetsköpare (det adekvata ordet i många fall), och av alla slags byråkrater. Och det här sker på regeringens milda bud, med godkännande av den och dess cronies. Runt om sitter medias tyckarklass, sammanvuxen med diverse konsultgäng, fnissar, twittrar och friskriver sig både från ansvar och från att ha haft bättre villkor i uttagningsheaten.
Nej, Isobel är inte personligen så skyldig till detta, men hon och hennes mediala 08-klass har i stort sett helt okritiskt accepterat och matchat fram den dealen - och säger samtidigt att de är de smartaste i landet, och att alls som är lika smarta kan bli vad "vi" är, ligger vägen inte öppen är det ert eget fel. För ganska många luktar det illa, men det här är en debatt som, numera, aldrig tar plats i den offentlighet som verkligen syns och hörs.
Förlåt, du vet inte vem jag är, men jag vet inte. Jag ville bara kommentera i alla fall.
DU KOMMER KLARA DET. Du är bra. Du är fin. Livet kommer inte gå under, jag lovar.
Du kanske måste ändra något i ditt liv, för uppenbarligen är det nåt som gör dig att må dåligt. Men ALLT måste inte vara dåligt. Och du ska inte ge upp.
Återigen så ger jag dig mitt stöd för den altruism som skiner genom allt du skriver och hoppas att du finner en väg att arbeta som inte tar så mycket kraft av dig.
Det var väldigt utlämnande det du skrev.Man kan inte skapa med kvalité och originalitet hela tiden. Det är mänskligt att vara ojämn - annars har man inget att bottna i.Det finns bara två bloggar som jag tycker är värda att följa. Den ena har att göra med mitt arbete, som är en helt annan bransch och så är det din. Du är värd att läsa.
Finns det inget som heter träffa ekonomisk välbeställd man?Isobel bör väl inte ha svårt att träffa en sådan.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för din del, du är en så otroligt intressant och skicklig skribent. Forza Isobel!
Det är ett utbrett problem som otaliga arbetare kan identifiera sig med. Att man vill göra ett gott arbete men inte kan, på grund av samhälleliga begränsningar.
Om vi ser till historien så har produktionssätt ALLTID gått under för att de inte kunnat ge utrymme för utveckling av produktivkrafter.
Kapitalismen med dess toppstyrning och krav på lönsamhet som en gång drev utvecklingen framåt är nu hinder för fortsatt utveckling.
Jag har tidigare inte kommit mig för att tacka för Din bok om liberalismen, men nu verkar vara ett bra tillfälle, den är lysande.
Jag har rekomenderat den till många vänner och bekanta. Jag har svårt för akademiker och lärda texter, tycker om Foucaults idéer men får exem och klåda av att läsa honom. Din bok var mycket bra. Tycker om Din blogg också. Du är modigt ärlig och personlig.
Vila. Ta hand om dig. Strunta i månadens intäkter, om så behövs, även om det i sig kan vara ångestskapande förstås - det låter verkligen som att du behöver ta det lugnt. Om du inte vilar för din egen skull, gör det för lilla S. Jag vill inte ge dig dåligt samvete, och jag tycker förstås inte att man som förälder alltid måste vara glad inför sina barn, men jag kan inte låta bli att tänka på din son eftersom jag själv hade en överambitiös, manodepressiv mamma som växlade mellan att ha tusen kreativa projekt och att stänga in sig, gråta och knappt tala med oss barn - känslan av ångest och maktlöshet påverkar mig än i dag. Vila, ta hand om dig. Våga tro att du p+å sikt kommer att må bättre.
Sök hjälp. Den finns ju att få. När man är så slut och så ledsen som du tycks vara just nu orkar man inte hjälpa sig själv. Och kom ihåg att lösningen inte är att vila ut lite och sen fortsätta som förut. Om det känns så här vidrigt måste du ta det på allvar och antagligen förändra ganska mycket i ditt liv. Det kan bara bli bättre, även om det inte känns så just nu.
/Lisen
Livet är ibland en konstig plats. Vi sitter instängda i våra olika livsöden och tittar längtande efter andras. Gräset ser så grönt och frodigt ut där borta, i alla fall om man tittar på det från den plats där jag sitter. Man ser inte baksidan med det man längtar efter, och man ser inte fördelarna med det man själv har.
Ibland när det känns outhärdligt andefattigt att se till att olika datafiler förflyttar sig friktionsfritt mellan olika servrar och applikationer så dagdrömmer jag om ett liv som frilansande skribent. Jag skulle slippa ingå i processer och team, jag skulle slippa kompromissa med andra kring det bästa sättet att lösa ett problem. Jag skulle vara min egen skrivprocess, jag skulle själv vara ensamt ansvarig för mina texter och mina åsikter. Ingen annan än jag skulle ha i min process att göra.
I mina dagdrömmar finansieras allt detta genom att jag skriver romaner som alla vill läsa. Kloka och samhällskritiska men samtidigt lättlästa och underhållande. I andra dagdrömmar är det frilansskrivandet som finansierar författandet av tunga, täta och svåra intellektuella mästerstycken till idéromaner. Mycket få skulle orka läsa dem, alla skulle känna till dem.
Men oftast blandas dessa dagdrömmar med en slags blygrå realism. Jag skulle aldrig kunna komma i närheten av de pengar som jag tjänar som IT-konsult. Nu behöver jag inte så mycket pengar, men jag skulle antagligen inte ens få ihop de pengarna jag faktiskt vill tjäna för att kunna leva det liv jag vill leva.
Det hela slutar alltid i ett ”inte-just-nu”, ”kanske-när-barnen-blivit-större”, ”om-jag-först-kan-ha-en-buffert-på-banken”. Jag har tagit ledigt en dag i veckan för att kunna ägna mig åt kreativt arbete, skriva, konstruera brädspel, få utlopp. Men oftast går den dagen åt till att tvätta ikapp, bokföra ikapp, sova ikapp eller att komma ikapp med någonting annat som vardagen annars inte tillåter.
Jag känner med din sorg över att inte kunna försörja dig på det sätt du vill. Frustrationen över att inte kunna ”brödfödeskriva”, utan att ha kravet på dig att alltid vara glänsande. Jag har läst din bok om liberalismen och den var riktigt bra. Jag håller inte med om allt, men jag tycker att den var gediget skriven och parade lättlästhet med intellektuell spänst på ett bra sätt. Du ÄR ju duktig, det är inte det som är problemet. Men de allra flesta kan inte försörja sig på att göra det de vill. Man tvingas kompromissa lite med sina drömmar för att kunna sätta mat på bordet åt sina barn och sig själv.
Mina dagdrömmar gjorde ingen kullerbytta av glädje när jag läste detta inlägg eller ditt Twitterflöde den senaste tiden, men jag läste det och jag tog till mig av det (och det måste väl vara varje skribents viktigaste mål) . Kanske kom min egen dröm lite längre bort, men kanske blev den samtidigt lite mer realistisk och därmed genomförbarare.
Ta dig nu ur detta så att du kan fortsätta leverera självlysande stycken. Men unna dig att ibland leverera texter som ”bara” är helt OK. Man måste nog tillåta sig att leverera vad man får betalt för ibland, annars går det inte.
När man är eller håller på att bli galen: Not Perfect. http://www.youtube.com/watch?v=exwn6fuF9y0 Enkel affirmation och babuschkifiering av verkligheten.
Din text berör och det är bra att du säger det. Lär dig använda allt 'svart' till något lär en känd kreatör ha sagt.
Skicka en kommentar