Så sitter jag där igen och attackgråter. Eller sitter, vacklar runt i lägenheten, halvblind, går in i väggar och möbler och försöker försöker verkligen lugna ner mig, andas djupt, sluta gråta, sluta gråta för en enda liten stund, snälla. Snälla, snälla hjärnan, skärp dig, du förstår egentligen siffrorna i det där excel-arket framför dig, du gjorde det häromdagen, varför måste du lölja dig nu med att inte låtsas begripa någonting alls och få mig att gråta värre och värre för varje minut jag stirrar utan att bokstavligen förstå någonting alls. Har jag förlorat förståndet? Var det hit men inte längre med ett intellektuellt yrke där man kan ta in och bearbeta oändliga mängder information och hälla ut igen i smarta, engagerande, emellanåt språkligt självlysande stycken? Har jag blivit dum på riktigt? Jag förstår inte det jag läser längre, jag förstår verkligen inte.
Alla dessa arbetstimmar med nästan ingen ersättning, alla dessa uppdragsgivare som uppenbarligen uppskattar det jag gör så lite att de aldrig någonsin är beredda att betala rimligt nog för att man ska kunna leva utan dessa jävla 60-timmarsveckor, min egen jävla dumhet för att jag inte kan anpassa min ambitionsnivå till deras ersättningsambitioner utan envisas med att alla texter ska vara lysande, pålästa, viktiga. Min egen idioti när jag tänker att jag nog klarar mig utan semester för det jag gör nu är ju ändå roligt, att jag klarar att jobba sjuk för jag måste ju sätta mina deadlines och förresten får jag ju inga pengar annars. Jag klarar mig, jag kan jobba snabbt, tänka snabbt, läsa snabbt. Så får man ett hål i ett par dagar och andas och tror att det räcker, man tränar och tror att det räcker, försöker äta ordentligt och tror att det ger tillräckliga marginaler.
Jag klarade mig i alla fall till nästan 36. Vad jag ska leva på nu har jag ingen aning om.
måndag, februari 27, 2012
fredag, februari 24, 2012
Punk economy förklarar eurokrisen och varför EU går från demokrati till bankokrati
Dessa två små filmer är så enkla och informativa att ni bara måste titta!
I den första beskriver den irländske ekonomen David McWilliams hur EU med alla medel försöker hålla borta folket från beslutsfattande (eftersom de beslut EU-toppen vill ha på goda grunder kan misstänkas ogillas av folket). Det finns två sätt att hantera den som är i skuldkris: antingen kan man ge efter lånen eller också kan man försöka klämma ur den skuldsatte pengarna till varje pris. I viktorianska England satte man skuldsatta i fängelse, vilket tyvärr innebar att de inte kunde jobba och alltså aldrig kunde betala tillbaka. Inte olika det EU nu vill göra med Grekland.
En vanlig regel i kapitalismen är att både den som lånar och den som lånar ut pengar har ett ansvar för lånet. EU vill göra bankerna helt ansvarsfria, på skattebetalarnas bekostnad och i stället enbart bestraffa låntagaren, också på skattebetalarnas bekostnad eftersom åtstramningarna omöjliggör tillväxt. För eller senare kommer skattebetalarna protestera.
I den andra går han vidare och förklarar varför den massiva utlåningen av gratispengar från ECB till bankerna kommer blåsa en massa nya bubblor och ge gigantiska bankvinster samtidigt som stater stramar åt allt de kan och som vanligt är det skattebetarna som står för notan. Igen.
I den första beskriver den irländske ekonomen David McWilliams hur EU med alla medel försöker hålla borta folket från beslutsfattande (eftersom de beslut EU-toppen vill ha på goda grunder kan misstänkas ogillas av folket). Det finns två sätt att hantera den som är i skuldkris: antingen kan man ge efter lånen eller också kan man försöka klämma ur den skuldsatte pengarna till varje pris. I viktorianska England satte man skuldsatta i fängelse, vilket tyvärr innebar att de inte kunde jobba och alltså aldrig kunde betala tillbaka. Inte olika det EU nu vill göra med Grekland.
En vanlig regel i kapitalismen är att både den som lånar och den som lånar ut pengar har ett ansvar för lånet. EU vill göra bankerna helt ansvarsfria, på skattebetalarnas bekostnad och i stället enbart bestraffa låntagaren, också på skattebetalarnas bekostnad eftersom åtstramningarna omöjliggör tillväxt. För eller senare kommer skattebetalarna protestera.
I den andra går han vidare och förklarar varför den massiva utlåningen av gratispengar från ECB till bankerna kommer blåsa en massa nya bubblor och ge gigantiska bankvinster samtidigt som stater stramar åt allt de kan och som vanligt är det skattebetarna som står för notan. Igen.
tisdag, februari 14, 2012
Kolla: ingen kallas Breivik!
Om man inte är en galen muslimhatande massmördare och blir hopbuntad med en galen muslimhatande massmördare är det lätt att bara skratta åt hopbuntaren.
Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.
Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.
Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.
Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.
Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.
I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.
Publicerad i Expressen den 14 februari 2012
Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.
Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.
Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.
Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.
Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.
I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.
Publicerad i Expressen den 14 februari 2012
EU-tanasi
"Det är som att cykla, man måste hela tiden trampa vidare för att inte ramla." Jag brukade alltid fundera på hur de där glada EU-entusiasterna cyklade i verkligheten. Stannade de aldrig vid trafikljus? Cykelmetaforen användes då för tio år sedan återkommande för att övertyga de ovilliga massorna om behovet av ständigt fördjupad EU-integration. Den tycks ha varit ungefär lika illa passande där som i stadstrafik.
Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.
Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.
Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.
Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.
Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.
När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.
Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.
Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.
Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.
Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.
Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.
När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?
Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.
Publicerad i Expressen den 9 februari 2012
Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.
Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.
Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.
Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.
Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.
När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.
Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.
Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.
Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.
Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.
Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.
När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?
Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.
Publicerad i Expressen den 9 februari 2012
onsdag, februari 08, 2012
Bör vi bejaka politik som maskspel?
Jag läser Lisa Magnusson om kritiken mot att Rebecca och Fiona spelar på Berns, och håller helt med om första halvan. Det är onekligen rätt lustigt att några som kallar sig Prekariatet inte förstår prekariatets villkor, att de tycker sig ha rätt att individualisera politiken till den grad att enskilda unga människor förväntas göra sig omöjliga på den arbetsmarknad där de försöker verka.
Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.
Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.
Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.
Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.
Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.
För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.
Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.
Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.
I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.
Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.
Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.
Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.
Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.
Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.
Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.
För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.
Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.
Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.
I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.
Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.
tisdag, februari 07, 2012
Hemlösa som olydiga barn
Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.
När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.
Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.
Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.
Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.
De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.
Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?
Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.
Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.
I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari
När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.
Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.
Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.
Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.
De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.
Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?
Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.
Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.
I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari
måndag, februari 06, 2012
Bankirer och barn först
30 miljarder om året. Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd. Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
torsdag, februari 02, 2012
3000 i månaden, men på 3 olika sätt!
Häromdagen kom kristdemokraterna med ett nytt förslag till familjepolitik. Som vanligt när det är kd handlade det om att föräldrar ska stöttas ekonomiskt för att vara hemma mer med sina barn men att staten inte ska lägga sig i vilken förälder det är som är hemma. I det här fallet genom förlängd föräldraförsäkring, borttagna pappamånader, borttagen jämställdhetsbonus, skatteavdrag för den som inte nyttjar barnomsorg och möjligheten att driva företag hemma för att ta hand om sitt eget barn och för det kunna fakturera kommunen ungefär samma summa som ett barn kostar i barnomsorgen.
Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.
Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.
Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.
Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).
Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.
"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"
"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."
Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.
Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.
Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).
Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.
Inget har hänt, det är bara att cirkulera.
Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.
Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.
Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.
Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).
Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.
"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"
"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."
Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.
Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.
Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).
Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.
Inget har hänt, det är bara att cirkulera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
