Nej, jag menar inte varför hon borde bli partiledare, det lägger jag mig inte i, men om någon frågar tror jag inte att hon kommer att bli det. Jag menar varför har vi alla i det tänkande kommentariatet precis just nu fått upp ögonen för henne, varför nämns hennes namn plötsligt med respekt och intresse av personer med rätt olika åsikter, personer som i likhet med mig själv var rätt måttligt imponerade under hennes tid som minister, varför hänvisas det till hennes tankar, hennes texter överallt?
Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.
Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.
Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.
En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.
På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".
Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Man ska inte överdriva Erlanders "akademiskhet", men ändå måste man konstatera att det har inte alltid varit på det här sättet inom socialdemokratin. Per-Albin var långtifrån akademiker, men hans bakgrund som redaktör var ändå en helt annan slags broilerbakgrund än dagens urval.
Jag kan inte se något annat än att arbetarpartiet skulle vinna på att välja en partiledare som kan debattera grundat på eget tänkande, och inte bara klä andras tänkande i slagkraftigare ord.
Det skulle vara en välgärning för landet, och förhoppningsvis för socialdemokraterna också.
Jag tror att anledningen att det just nu går ett "drev" om Sommestad, och inte gjort det innan, är att hon inte aktivt har drivit någon kampanj för sig själv. Min känsla är att hon pumpar på med intelligenta inlägg. Till och med nu, när snacket går, kommenterar hon inte det mer än hon måste (som t ex då hon intervjuades i tv4-nyheterna), utan fortsätter med inläggen.
Tror att anledningen att ingen annan s-partiledarkandidat har velat gå ut med en så tydlig linje som Sommestad är att de inte är lika smarta.
Hon är professor, och ägnar hela dagarna åt att tänka på vettiga saker, istället för politiskt spel!
Sommestad for president!
Östros publicerade en ekonomisk programförklaring i Ekonomisk debatt tidigare i år i alla fall, men det var kanske mer en positionering inom det akademiska ekonomskrået än ett försök att föra ett resonemang om ekonomisk politik med allmänheten.
http://www.ne.su.se/ed/contents/3805.html
Gud vad jag längtar efter intellektuella politiker med åsikter. De behöver inte prata så jag förstår ens, det är ju för fan bara att googla.
Håller med om att svensk politik är tråkig och ofta dysfunktionell. Här går inga Obama eller ens Joschka Fischer lösa. Men måste svaret vara att om vi ökar spridningen in i det dumma, rasistiska och grovt jippoartade så får vi kanske till slut också ett antal färgstarkare och mer karismatiska "koloka" politiker - paralllelt med de många stolpskotten? För det är ju så det ser ut i t ex USA. Närvaron av glansulla ledartyper som Obama och Hillary Clinton och en vital politisk debatt balanseras av en väldig tross av neandethalmässiga högerkristna och hel- eller halvrasister - som finns därför att de anses platsa inom det mainstreampolitiska fältet, vilket de inte gör i Sverige, inte heller på ganska många andra håll i Europa. och dessa högerstollar och vapenviftare har på många håll verklig makt, på alla nivåer.
En liten randanmärkning bara. I likhet med dig så kräver jag inte att alla politiker ska vara professorer. Jag tycker dock man kan kräva att våra folkvalda på ett eller annat sätt ska vara intellektuella. Och att vara intellektuell har mycket lite med antalet akademiska poäng att göra. Med ett lånekort på sitt lokala folkbibliotek, en hyfsad internetuppkoppling och kloka vänner och bekanta att diskutera med kan vi alla utvecklas till intellektuella i ordets bästa bemärkelse. Oavsett vilken formell utbildningsnivå vi har.
/Simon, yrkeschaufför och autodidakt
Självklart är intellektualism inte bara en fråga om vilken formell högre utbildning man har, Simon F! Det var ju om inte annat ett antal av de tidiga arbetarrörelsegestalterna tydliga bevis för.
Så nej, jag tror inte bara att man kan hänvisa till att så många politiker i sverige har kort högre utbildning (vad är det Bildt har t ex, 20 poäng statskunskap eller nåt?) det handlar mer om hela det politiska systemet och om den ändliga resursen tid. Om man för att komma någon vart förväntas lägga sin tid på studentpolitik snarare än att faktiskt studera ger det vissa resultat. Om man i ungdomsförbunden slutar prata politik och i stället bara pratar pr-strategier (som har hänt i ungdomsförbunden till höger väldigt tydligt de senaste 15 åren) ger det också resultat. Om politiker på hög nivå blir briefade snarare än läser själva, om de har assistenter som skriver åt dem, om hela deras arbetstid (och fritid) tas upp av saker som är så långt från allvarligt tänkande man kan föreställa sig, då får vi politiker som är lämpade för just detta.
Sedan ska vi inte heller komma ifrån att i den där pr-ifieringen av politiken har man också gjort slutsatsen att det stöter bort väljare om politiker verkar för smarta. Väljare antas ha mycket lättare att överse med politikers brist på intellektuell begåvning än tvärtom. Det är väldigt ledsamt.
Utgiftstaken och de ständiga beskyllningar för att "slösa med skattepengar" (som om staten vore förbjuden att låna till investeringar!) som är deras korrelat har betytt mycket för att kväva energin i den politiska debatten; de har lagt sig som en våt filt över både insikt, färger och precision. Om man lyssnar på en genomsnittlig svensk valdebatt i tv/radio eller en partiledardebatt i riksdagen så råder det oftast ett inofficiellt förbud mot att på allvar ta upp något som talaren inte kan göra troligt att han/hon kommer att kunna få igenom ifall hde sitter i regering under nästa mandatperiod. All mera visionär (alltså i god mening visionär, inte flummig) politik, all strävan att peka ut en färdriktning, att se politiken som ett moraliskt krav, att entusiasmera för något som är längre bort än nästa budgetrunda krossas av denna järnhårda relation till de politiska mål som man räknar med att kunna förhandla fram under nästa mandatperiod. I mera pratglada och levande parlament är man inte så låst vid den senaste utredningen, den senaste gallup-undersökningen eller de kommande budgetmanglingarna när man debatterar.
Sedan är det ju ett faktum att de som är födda samtidigt med dig Isobel eller senare nästan aldrig har upplevt ett politiskt liv som i slutändan gått ut på något annat än att "anpassa sig till ekonomiska realiteter". Några trodde kanske att EU-medlemskapet skulle ge litet visionärt raketränsle men så har det som bekant inte blivit.
Din text berör visserligen fler partier än Socialdemokraterna, men om man bara koncentrera sig på dem tror jag att vi bara börjat ana hur mycket som förstörts av falangstriderna inom SSU. Den anti-intellektuella stämning som var förhärskande då kommer att fortsätta att påverka partiet under en lång tid framöver.
Det var mycket viktigare vem som sade något eller föreslog något än vad de sa eller föreslog. Som aktiv under en period då (fast lite i utkanten) kan jag nu i efterhand konstatera att om någon utomstående hade velat förstöra SSU och socialdemokratiska idédebatten hade de knappast kunna lyckats bättre.
De som inte vilja binda sig stenhårt vid en politisk linje och delta i striderna om makten försvann. Kvar blev – lite hårddraget – taktikerna och maktspelarna. Det lovar inte direkt gott för framtiden.
Jag tror att din analys är korrekt, Isobel. Stödet för Lena Sommestad visar nog på en väldig trötthet inför broilerpolitiker, och åtminstone hos mig själv en väldig trötthet på så kallat sunt förnuft som en grund för politiska beslut. Exempelvis Jan Björklunds skolpolitik som saknar allt stöd i pedagogisk forskning.
I samband med det kan man också säga att borgarna ju ofta menar sig sitta inne på sanningen vad gäller ekonomisk politik. Suveränt då att ha en ekonomiprofessor som kan smula sönder Anders Borgs nyliberala teorier.
Sedan tror jag att stödet också beror på att hon är kvinna i någorlunda mogen ålder, till skillnad från exempelvis Veronica Palm som många uppfattar som för ung och förstås till skillnad från Sven-Erik Österberg som är ännu en grå gubbe.
Vi får inte glömma att en av socialdemokraternas främsta företrädrare genom tiderna, Olof Palme, också var superakademiker och mycket intellektuell. Han hade inga problem att få stöd bland så kallade vanliga arbetare.
http://komigenlena.nu
Jag förstår inte varför det är ett större problem för liberaler.
att sossar är broilers än att moderater är det för det är dom i lika hög grad.
Det borde rimligen vara tvärtom.
Skicka en kommentar