(publicerad i Dalarnas Tidningar 30/1)
Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.
Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.
Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.
Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.
Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.
Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.
I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.
I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.
söndag, januari 30, 2011
tisdag, januari 25, 2011
Fel föräldrar
Det var muntert bland en del borgerliga twittrare i går morse, när man hänvisade till den här artikeln av Marika Lindgren Åsbrink. "Höhö, faran med fel föräldrar, jo man tackar."
Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.
Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)
De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.
Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.
Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.
Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.
Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)
De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.
Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.
Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.
måndag, januari 17, 2011
Varför Lena Sommestad?
Nej, jag menar inte varför hon borde bli partiledare, det lägger jag mig inte i, men om någon frågar tror jag inte att hon kommer att bli det. Jag menar varför har vi alla i det tänkande kommentariatet precis just nu fått upp ögonen för henne, varför nämns hennes namn plötsligt med respekt och intresse av personer med rätt olika åsikter, personer som i likhet med mig själv var rätt måttligt imponerade under hennes tid som minister, varför hänvisas det till hennes tankar, hennes texter överallt?
Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.
Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.
Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.
En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.
På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".
Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.
Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.
Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.
Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.
En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.
På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".
Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.
lördag, januari 01, 2011
2010: ett år i sminklådan
Som jag skrev på twitter i går är smink, politik och små tjocka barnaarmar det enda jag egentligen gillar. Det är tyvärr inte sant, andra saker jag tycker mycket om är t ex helstekt anka, rödvin, kodein och antikslipade diamanter, men det sista har jag väldigt liten möjlighet att hänge mig åt, och som påstående har det ju en viss schvung i alla fall.
Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.
I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.
I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.
Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.
Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.
När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.
Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.
I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.
I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.
Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.
Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.
När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
