Inlåsta i fattigdom (i Expressen i dag)

Vi blir liksom generösa kring jul. Det är något med kontrasten mellan andras elände och den egna myshetsen.

Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?

Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.

Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.

Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.

Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.

Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.

Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.

Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.

Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.

Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.

Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.

Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.