Därför borde TV4 visa sverigedemokraternas vidriga rasistfilm

Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik).

Man kan skratta åt det, något mer övertydligt parodiskt har jag sällan sett i politisk väg. Här har Sverigedemokraterna försökt framställa sig som ett parti bland andra och sedan gör de en val-film där de framställer spädbarn som hotfulla, då spädbarnen har fel ursprung.

Sett i ett europeiskt perspektiv är det här dock ett vanligt sätt att argumentera. Den europeiska extremhögern talar gärna om hotet från de muslimska kvinnornas stora barnafödande, inom kort kommer vi vita, kristna vara i minoritet och kommer Europa då ens vara Europa, som högertänkare som Christopher Caldwell brukar fråga sig. De syftar inte på pengarna, som är det uttalade i SD-filmen, utan på att Europa måste vara vitt och kristet och att personer som föds som icke-vite och icke-kristna aldrig kan blir européer på riktigt. Det handlar förstås om rasism i den verkliga meningen, att du aldrig kan frigöra dig från ditt ursprung, aldrig kan bli något som inte syns i huden.

Jag är inte hundra på det juridiska, men det är inte omöjligt alls att SD:s film faller inom ramen för hets mot folkgrupp. Djupt obehaglig är den under alla omständigheter. Lika dystert är dock beskedet att TV4 alltså inte kommer visa filmen, även om jag möjligen kan förstå det ur ett rent juridskt perspektiv.

Det handlar inte om att "ta debatten", som arga vänstermänniskor talade om på twitter i förmiddags, utan om att se realiteterna. För sanningen är ju att sverigedemokraterna vinner oändligt mycket mer på att kunna framställa sig som martyrer för TV4 än på att visa upp sig för svenska väljare som de otäcka rasister de uppenbarligen själva vill vara. Den här filmen visar upp SD som mer enögda, mer demoniserande, mer väsensskilda från den svenska politiska kulturen än Lena Sundström någonsin skulle kunna göra. Och det är sverigedemokraterna själva som gjort den.

Jag kanske är naiv, men jag tror att orsakerna bakom sverigedemokraternas 4 % i opinionsmätningarna är att tillräckligt många väljare gått på tanken att de INTE är rasister, att de INTE är samma gamla extremhöger som brukade spöa bögar och invandrare. Den tanke de själva väljer att demaskera med sin valfilm.

När nu TV4 stoppar filmen får SD sin martydebatt, de kan framställa sig själva som utstötta av samhället för att de bara säger "det andra tänker", som åsiktsfränden Pia Kjaersgaard brukar säga, samtidigt som de kan peppa varandra i den lilla rasistiska kärnan med den härliga filmen om de otäcka muslimkvinnorna. Om man i stället hade visat filmen hade alla sett vad de egentligen tycker. Jag tror faktiskt att det vore oändligt mycket mer effektivt.

4 % av svenskarna ser inte spädbarn som hot mot landet. Oavsett vilken hudfärg barnen har.

Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft

Jag vet inte ens var jag ska börja. Som många andra vaknade jag i lördags till beskedet att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro för våldtäkt och sexuellt ofredande. Uppgifterna var knapphändiga och förvirrande, men åklagare uttalade sig och att han faktiskt var anhållen var uppenbart sant.

Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.

Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?

Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.

Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.

Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)

Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.

Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.

För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.

Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.

Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.

PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.

Mecenater i tiden

När Andreas Ekström berättade att han satsade på crowdfunding för att ha råd att skriva sin bok om Google var det många som blev glada. Kanske var det desperationen i hur svårt det är att ha råd att ägna sig åt kvalificerad journalistik, kanske var det upprymdhet över potentialen i det nya, den långa svansen och allt ni vet.

Ännu gladare blev vi när det visade sig fungera (och något mindre glada när det visade sig att skattemyndigheten eventuellt tänkte ta 60 procent av pengarna).

Andreas har fått lite pengar över. Nu vill han ge dem, 10 000 kronor, vidare, till någon annan journalist, som behöver arbetsro ett par extra veckor eller pengar till en viktig resa eller vad det nu kan vara. Om just du är journalist och skriver på en bok tycker jag att du ska söka pengarna.

Det här är sånt jag blir gråtmilt lycklig över. Det är såhär vi borde vara och alldeles för sällan är. När jag får råd ska jag också instifta stipendier.

Hej Anton!

En dag som denna känner jag för att påminna om att vi vid en borgerlig valseger sannolikt ser Anton Abele i riksdagen. När jag har påstått detta tidigare har det avfärdats som illasinnat förtal (eller bara överdrivna ångestdrömmar), så jag tänkte bidra med en liten uträkning.

2006 fick Moderaterna i Stockholms kommun 35,07 procent av rösterna, vilket gav 11 mandat. I SCB:s partiundersökning från i maj (som allmänt ansågs missa uppgången i opinionen för alliansen under försommaren) har Moderaterna i Stockholms kommun 38,6 procent, vilket omräknat borde ge 12 mandat.

På valsedeln för Moderaterna i Stockholm står Anton Abele på plats nr 15. I förstone kan detta kanske få den oinsatte att sucka av lättnad, men då tänker man inte på ministerposterna. På samma valsedel finns minst tre, inte osannolikt fyra moderata ministrar (Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Lena Liljeroth-Adelsohn och Maria Abrahamsson). Säg hej till riksdagsman Abele.

Eleverna (och muslimerna) måste lära sig att veta hut

Mycket kan sägas om folkpartiets diverse utspel senaste veckan, och mycket har redan sagts. Jag kommenterade omedelbart på twitter det cykliska i hur partiet på sommaren varje valår tycks rikta in sig på problemen med invandrare. 2002 var det språktest, 2006 var det obligatoriska underlivsundersökningar på invandrartjejer för att rädda dem från könsstympning, nu i år är det alltså burkan som bör knös in i valrörelsen, kosta vad det kosta vill.


Yvonne Ruwaida skrev en klok och nyanserad text om frågan, på vilken Lotta Edholm svarade insinuant och ohederligt och fick mig att känna att man nog ändå inte kan rösta på folkpartiet ens lokalt med hedern i behåll.

För det är ju så det känns. Jag antyder alls inte att detta är någon stark upplevelse i folkdjupet, liberalism brukar ju inte vara det, men om det är någon rösthandling som skulle få mig personligen att skämmas i år vore det en röst på folkpartiet. Det känns såklart förfärligt i förhållande till allmänt vettiga folkpartister som Birgitta Ohlsson eller Madeleine Sjöstedt, men det finns något ruttet och luktande i det där partiet som smittar och sprider sig.

Andra folkpartistiska utspel på sistone gäller att skolk ska skrivas in i betygen på gymnasiet och nu senast i dag att skolnämnden ska kunna tvinga föräldrar till skolelever att delta i undervisningen. Hur det senare hänger ihop med sånt som regeringens älskade arbetslinje eller bara den rätt grundläggande tanken att vuxna människor som princip inte kan tvingas arbeta åt staten, är oklart. Men det är ju numera uttalat antiliberalismen som är folkpartiets paroll, oavsett om det handlar om muslimfobi eller om en skolpolitik där partiledaren på fullaste allvar tror sig veta vad som är bäst för alla sveriges skolor och skolbarn.

Björklund avslöjar också hur han ser på människor i allmänhet, på lydnad och frihet: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara det för elever i skolan heller." Det här anknyter direkt till diskussionen om maktförhållanden på jobbet som jag deltog i för ett tag sedan, och där folkpartiledaren ser det som självklart att chefen disciplinerar den underlydande. Det förvånar såklart inte, men det är intressant att tänka på.

Jag kommer också att tänka på den utmärkta genomgången i the economist häromveckan av kriminalpolitiken i USA. De pekade där på det stora problemet med hårdare-tag-populismen, att inga politiker någonsin kan stödja lättnader i straffen men alla slentrianmässigt föreslår skärpningar, och trots att alla som sätter sig in i frågorna inser orimligheten i det övergripande så fortsätter bara spiralen. Folkpartiet vet att verklighetens folk gillar att man tar tag i den så kallade flumskolan, det har partiet vunnit röster på historiskt. I viss utsträckning har det dessutom funnits goda skäl för en sådan uppfattning, det har funnits problem i svensk skola som berott på oordning, oklara och alltför lätta kunskapskrav, alltför stort fokus på lust och kreativitet framför basal kunskapsinhämtning.

Folkpartiet vet bara inte när det är nog. I desperat jakt på den där härliga tvåsiffrigheten i opinionen man hade för några år sedan blir den spontana och självklara åtgärden att köra på med mera av det som funkade förut. Precis som när amerikanska politiker mer eller mindre av misstag inför obligatorisk livstidsstraff för personer som snattat tre kolor vid tre olika tillfällen blir det för folkpartiet viktigast att visa handlingskraft och krafttag (två fina ord att analyser freudianskt) och det enda sättet man kommer på att göra det är genom att förorda mer disciplin mot skolelever och muslimer. Det är möjligt att det fungerar i en valrörelse. Själv vet jag i alla fall vad jag absolut inte kan rösta på.