Jag vill tänka hellre än bråka

För ett par veckor sedan twittrade jag bitterfnittrigt om att jag inte var inbjuden till det seminarium om boken Gratis? som hölls i Almedalen. Jag har alltså skrivit en text till antologin, och jag frågade några veckor innan Visby om de ville att jag skulle medverka på seminariet, eftersom jag ju ändå var där. De svarade inte. Jag bokade om min biljett och åkte hem till familjen en dag tidigare.

Jag ska inte säga något definitivt om detta, herregud, att missa att svara på mail kan väl vem som helst göra. Men något litet kanske det säger om vilka uppfattningar som Medieföretagen, som betalar för boken, egentligen vill föra fram. När jag nu läser boken tycker jag initialt snipigt inte heller att de andra bidragen är lika bra som mitt eget. Om min kinkighet beror på hämningslös självuppskattning (överskattning) eller avoghet inför de övrigas grundståndpunkter vet jag faktiskt inte.

Men visst är detta en bok som huvudsakligen handlar om att det är viktigt med upphovsrätt och viktigt att ta betalt för saker på internet. Ett bidrag vill att ISP:arna ska inspektera vad folk gör på nätet och att man ska fakturera fildelare men dölja kostnaden för dem så att de inte revolterar. Ett annat, från Bonniers affärsutvecklare Sara Örwall, underkänner tanken att marginalkostnaden för digitala kopior går mot noll med argumentet att det fortfarande kostar att skapa kultur. Daniel Johansson, med ett otroligt intressant blogginlägg om e-böcker nyligen, skriver initierat men tyvärr ganska tråkigt om framtidens internet, Martin Rolinski skriver om hur han drabbas av piratkopiering och Andreas Ekström om hur ofri kulturen blir när den inte kan klara sig på marknaden. Jag funderar över om Andreas tänkt mycket på hur beroende svensk kultur redan i dag är av den mecenat som kallas kulturpolitik. Jag säger alltså inte att han har helt fel, men att den situationen isåfall redan är här. Mikromecenater på nätet kanske är en större garant för mångfald och oberoende än behovet att slicka Författarfondens fötter?

Allra mest slås jag av hur jag, fortgående under läsningen och under skrivandet av den här texten påverkas av tonen i boken, anammar den, blir en del av den futtiga polemiken. Inte så att alla texter är futtigt polemiska, det är de verkligen inte, men väldigt många av dem är uttalat defensiva. Jag kan inte riktigt avgöra om det också drabbat min egen text, men det skulle inte förvåna mig. Hela debattklimatet kring dessa frågor har blivit sådant att även när syftet uttalat är att skriva om framtiden blir det i ett ängsligt positionerande om att "de där" minsann åtminstone har helt fel.

Boken känns underligt nog föråldrad redan innan den kommit ut. För jag upplever att det där klimatet faktiskt delvis har förändrats. De redan nämnda diskussionerna om e-böcker präglas av nyfikenhet och optimism, Peter Sunde och Alexander Bard kramas på debattsidor, piratpartiet säger åtminstone att de ska sluta skrika. Kanske är det så att radikaliseringen som pågått under det gångna året nu gått över i en balansering, fast från en ny och helt annan nivå. Det är liksom ointressant att slå varandra i huvudet, låtsas missförstå, gasta vidare. Jag tror att boken Gratis? var helt rätt tänkt ur det perspektivet, men att de deltagande skribenterna i alltför många fall inte lyckades ta det till sig. Som sagt, kanske inte heller jag.

Jag säger inte att man ska ta lätt på integritetskränkande lagar eller le blitt när vissa vill förvandla internet till ett minitel. Men i det som har kallats den nya hackeretiken ingår ju att man tinkar, tänker, bygger, simmar vidare snarare än slåss. För en vecka sedan lyssnade jag på ett föredrag med en man som fixade internet till Afrika, bl a genom att ordna nödvändig el från generatorer uppsatta på småbarnens gungställningar. Där fanns en nybyggaranda, en hacktivism som gjorde mig alldeles lycklig.

Här är några andra som också gör mig lycklig just nu.