Det har fötts ett barn i dag. Jag läser Elins sorgliga betraktelse över att vilja vilja men inte kunna och får meddelandet på Facebook. Såklart. Alla är glada. Alla mår bra. När just den här flickans storebror föddes för fyra år sen fick jag ett sms från den stolte fadern i stället, och jag minns fortfarande exakt hur det kändes. Jag satt på Grill Ruby i gamla stan och var så långt inne i det illaluktande träsk som just då var lika delar depression, sorg och en sammanfallande relation att jag blev förvånad över min egen förunderligt normala reaktion. Helt okomplicerat glad blev jag, inga baktankar, inga förbehåll. Ingen avund. I mig då hade jag faktiskt ändå uppenbarligen utrymme att glädjas åt deras lycka, åt denna alldeles nya människa, och det hade jag aldrig trott. Jag tror att det var då jag insåg att det kanske skulle kunna bli bra igen.