lördag, juli 25, 2009

Hur blev det flummigt att bry sig om det som verkligen har betydelse?

I dag skriver jag om kriminalpolitik.

13 kommentarer:

Anaïs sa...

I enlighet med Gudmundssons resonemang skulle följaktligen giljotinering minska återfallsrisken med MINST 200%.

Perskull sa...

Du får mig att känna hopp för, om inte mänskligheten, så åtminstone den offentliga debatten.

Tack för en underbart bra krönika.

Erik Josefsson sa...

Ibland undrar jag om det inte sitter ett jäng reklamare och pillar med hur man ska få folk att t ex acceptera Stockholmspaketet. Kolla inledningen av draftet:

"The programme should be ambitious, visionary, forward looking and relevant to the citizens of the EU."

Låter det inte som en schysst spec. för en byrå?

Så om det nu var viktigt i nån kommande eller pågående lagstiftningsprocess att visa att hårdare tag hjälper visst så ligger det väl rätt nära tillhands att tänka sig att man beställer lite opinionsbildning, eller?

Bläddrade som av en slump igenom Patrick Breyers papper från 2005 om datalagringsdirektivet. Han skriver: "analysis of relevant empirical studies shows that strengthening law enforcement does not have any apparent effect on the decision-making process of potential offenders" i ett stycke som handlar om att datalagringsdirektivet inte är proportionellt.

Enter the counter argument: Johodå, det är jätteeffektivt med hårdare tag! Hurra för allmän datalagring!!

Hjalde Non sa...

tack för att du är så bra!

Anonym sa...

Tack!

m4nolo sa...

Instämmer i tidigare kommentarer. Din krönika värmer.

Goorilla sa...

Tack för en bra krönika!

José sa...

Klokt.

Men varför är det aldrig någon som föreslår att flera saker görs samtidigt, vissa straffstadganden och påföljder bör säkert justeras samtidigt som straffinnehåll, missbruksvård och utslussning förbättras?

Eller är det så att verkligheten (där man försöker förbättra i alla dessa led) är för komplicerad för den vars främsta mål är att vara kritisk (och inte besväras av att inte kunna sakfrågan - i förvissning om att läsarna inte heller gör det)?

Anonym sa...

Exakt vad menar du med underklass? Menar du de personer som inte har tagit sig in på arbetsmarknaden och på grund av detta inte ingår i arbetarklassbegreppet? Skolor i Storbrittanien kallar dessa människor klasslösa eftersom de inte ingår i klasshierarkin. De står utanför arbetsmarknaden och har således ingen relation till den.

När det gäller interner och kriminella med diagnoser så får du vara försiktig. Missbruk kan leda till att man beter sig såsom de härliga klassiska diagnoserna förutsäger. Forskning visar även att det är barn från lägre samhällsklasser som mer frekvent får dessa diagnoser. Det kan bero på hemförhållandena.

Ett tips; för ökad förståelse, läs böcker som beskriver den brittiska arbetarklassens förhållanden när det industriella samhället växte fram. Om du verkligen bryr dig.

/Ulrika

David Munck sa...

Bra text Isobel. Det är inget särskilt rafflande avslöjande från Ulrikas sida att neuropsykiatriska syndrom oftare diagnosticeras på barn som dessutom har oordnade hemförhållanden - det är ganska naturligt eftersom symptomen blir mer manifesta om man inte har en socialt trygg omgivning. WHO:s vedertagna distinktion mellan funktionhinder och handikapp (det sistnämnda begreppet betyder mötet mellan den funktionshindrade och hans miljö, dvs funktionhindret blir mer handikappande utan en stödjande miljö) synliggör också det. Dock kan det faktiskt vara bra att få en diagnos. Många som likt mig har ett neuropsykiatriskt syndrom och relativt privilegierade hemförhållanden önskar att våra problem hade blivit sedda tidigt fastän vi inte bråkade. Man ska inte behöva begå våldsbrott för att få sitt funktionshinder erkänt. Jag undrar - detta är en icke-politiskt korrekt och möjligen lite bitter tanke - om den kvinnodominerade omsorgsapparaten föredrar att hjälpa våldsutövande machos (som får högar med kvinnliga beundrarbrev om de hamnar på kåken, som kvinnliga plitar ofta blir kära i enligt krimninalvårdens tidning RuntiKrim och som ofta poserar i artiklar om den sociala omsorgens fula-ankunge-sagor) än att hjälpa pojkar vars problem tar sig andra uttryck än att de slåss. Är pojkar som har problem men inte slåss inte lika spännande eller sexiga att hjälpa? Eller är det så att det är viktigare för samhället att våldsamma pojkar blir korrigerade, eftersom de skadar andras hälsa och egendom, medan det bara är bra om försagda/blyga/ensamma/mobbade pojkar tar livet av sig tidigt eftersom de inte antas bli så produktiva som vuxna (ett antagnande som visserligen åtminstone ibland är felaktigt). Sistnämnda hypotes kan också förklara varför självskadande flickor ignorerades tills det blir politiskt omöjligt att ignorera dem.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Tack! Ulrika, med "underklass i nedgångna förorter" i meningen om vilka som drabbas hårdast av kriminalitet är det väl inte så himla svårt att förstå vad jag syftar på? Visst är klassbegreppen mer komplicerade än så, men jag tycker nog att det är relativt begripligt.

Självfallet har du rätt i att det finns en viss övervikt för socioekonomiskt utsatta i diagnosticeringen av ex neuropsykiatriska diagnoser. Precis som David säger är det alls inte oväntat, givet hur mycket som ändå kan kompenseras av ex en lugn ordnad hemmiljö. När dessa diagnoser (OCH dessa helt existerande problem) är så extremt dominerande som de är bland intagna är det dock omöjligt att inte se ett samband.

För att anknyta till Davids könsperspektiv har vi i delegationen för jämställdhet i skolan faktiskt också tittat en del på effekterna av icke-upptäckt dyslexi och adhd (inte enbart könsbundet, men pojkar med dessa problem faller rakt igenom skolsystemet med förfärande regelbundenhet) och sambandet mellan sådana handikapp och framtida kriminalitet är egentligen uppenbara. Den som har oupptäckt dyslexi blir så invaggad i att han eller hon inte kan något, inte är värd något att det nästan inte går att bryta senare. Alldeles bortsett från de närmast oöverstigliga hinder funktionell analfabetism leder till i dagens samhälle. Jag kan faktiskt nästan inte nog poängtera hur viktigt det vore att bättre försöka fånga upp och hjälpa de barnen.

David Munck sa...

Jag håller med Isobel, med förtydligandet att dessa pojkar måste fångas upp även om de inte brukar våld. Om våld är det enda sättet för pojkar att bli sedda, så kommer de att bli våldsmamma. Det är väl just det som har hänt.

Andreas sa...

Bra skrivet! Nedslående men väntat att kommentarerna efter texten blev som de blev.