Kampen för ett öppet internet fortsätter, del XXIV i en oändlig serie

I några dagar nu har jag följt kvalen bland liberala internetälskare. Ska vi använda oss av EU:s överstatlighet fast vi egentligen ogillar den, kan problemet med telekompaketet kanske lösas genom fri konkurrens, ja borde inte företagen, internetoperatörerna, i den fria konkurrensens namn faktiskt få erbjuda en sämre produkt om de nu vill det? (okej, jag räknar inte Henrik Hansson på näringsdepartementet som liberal internetälskare, men har med hans inlägg här ändå).

Mina svar på de frågorna är, i tur och ordning, ja, nej och nej.

Henrik Alexandersson har lyckligtvis, som den kloka man han är, kommit fram till samma svar på åtminstone den första punkten. De som vill ha ett kabeltv-internet (låt oss för enkelhets skull kalla dem "Frankrike", om så bara av den enkla anledningen att de ofta är därifrån) har ju inga problem med att använda sig av överstatligheten, utan försöker med mer eller mindre hederliga medel smyga in krav på censur, filtrering och avstängning från internet. Se bara på de tillägg till telekompaketet som föreslagits av Jaques Toubon. Om vi skulle välja bort strid i EU nu, för att vi egentligen är emot överstatlighet på dessa områden, skulle det vara att ge bort en seger och låta dem döda internet för att vi är såna gentlemen.

Hur är det då med de andra frågorna, det som ligger till grund för vår kamp för tillägg 138 och 166 eller den utvidgade Citizen rights amendment?

I förslagen till telekompaketet, både rådets förslag och Catherine Trautmanns och Malcolm Harbours kompromissförslag, finns tyvärr delar som riskerar att göra om internet till en kabel-tv-kanal, eller till ett intranät.

Enkelt uttryckt vill de ("Frankrike" m fl.) göra internetoperatörerna ansvariga för det innehåll som kunderna använder. Detta för att kunna tvinga dem att filtrera bort exempelvis torrentsajter, spelsajter eller sajter med felaktigt politiskt innehåll (jämför exempelvis med antiterrorlagstiftningen).

För att göra detta möjligt vill de ge internetoperatörerna uttryckligen rätt att göra en sådan filtrering (det är inte uttryckligen förbjudet i dag, vilket Henrik Hansson påpekat, men det är heller inte tillåtet, vilket det riskerar att bli). Operatörerna ska själva få välja vilka delar av internet som ingår i just deras erbjudande. Om de exempelvis vill blockera Skype, för att de hellre vill sälja sina egna telefontjänster, eller på vilka andra urvalskriterier som helst blockera vad som helst, ska det vara okej.

Ja, men då kan man ju välja bort den operatören, säger en del och hänvisar till konkurrensregler. Det skulle kunna vara sant om internetoperatörsmarknaden faktiskt var en marknad. Som har blivit plågsamt uppenabrt nu på sistone i förhållande till Ipred, består dock den så kallade marknaden tvärtom av många små minimonopol. I likhet med många andra bor jag exempelvis i ett "comhem-hus". Comhem äger kablarna som går i väggen i mitt hus. Jag kan inte byta operatör till något med ens liknande kvalitet med mindre än att jag flyttar. Det är ingen fungerande marknad! Då kan man inte förlita sig på marknadsmekanismer.

Dessutom kan man fråga sig om internet ens är något som bör vara en vara på en marknad. Är inte möjligheten att använda sig av samtidens mest effektiva, starkaste medborgerliga instrument något som snarare är just en medborgerlig rättighet?

Vanlig postgång har långtifrån samma genomslagskraft eller samma betydelse i människors liv, men det finns ändå lagar som garanterar tillgången till postservice och som tvingar posten att förmedla brev (utan att kontrollera eller ha ansvar för vad de innehåller). Posten skulle inte få säga att vi bara vill dela ut saker som kommer i rosa kuvert, eller saker som är maskinporterat. Den kan heller inte tvingas ansvara för vad människor skriver till varandra.

Ska det verkligen vara annorlunda för internetoperatörerna? Ska vi ge dem makten över internet och hoppas på att vi om det krävs kan flytta till ett hus där operatören delar just vår uppfattning om vad internet ska vara?

Jag tycker inte det. Därför måste vi kämpa för att få igenom, helst hela Citizen Rights Amendment, eller bara 138 och 166. De skulle ge oss, ge internet, det skydd som behövs.