En gång i tiden var Henrik von Sydow en verklig integritetskämpe. Det var innan han insåg att man inte kunde vara det om man ville göra karriär i moderaterna. Det tar emot att säga sånt här om en gammal vän, men när jag läste det här i morse ville jag bara kräkas. Tänk att det är sånt här politiken gör med människor, mal ner dem och gör dem till åsiktslösa mähän som säger vad som helst om husse så kräver.
Läs också Johannas utmärkta genomgång av vad Beatrice Ask tyckte om datalagringsdirektivet innan hon blev justitieminister:
"Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt. Allvarligast är att man kan se precis på vilka hemsidor du har surfat." (2005)
(detta är blott ett exempel)
14 kommentarer:
Jag tycker att det är tristast att av ALLA brott och straff som man skulle kunna hoppas diskuteras blir det "nedladdning av musikfiler" som tar upp agendan i över ett halvår.
Vad hände med Poliserna på gatorna? Gatuvåldet? Mord och straffskalor? Hur länge får man sitta i häktet? Verkar det rimligt att man diskuterar musikfiler och ger företag ("privatpersoner") rätt att bedriva husrannsakan/avstängning/låsning avkonton utan åklagar/domstol??!?!
Och hur var det med kameraövervakningen på allmän plats och loggning av dina ICA köp?
Ibland undrar jag om det är en stor konspiration som vill få alla att blunda för det gigantiska problemen vi skapar nu genom att fokusera på något så otroligt uppenbart branschstyrt håll.
Tänk om det varit läkemeldesbranschen? Då hade det aldrig gått så här enkelt. Nu är det "vissångaren" som lider (fast egentligen är det ju storföretagen).
Det jag menar är alltså att jag tycker det pinsamt att man silar mygg och sväljer kameler och tror att fildelningen skulle lagstiftas bort när det bara gör (återigen) att de verkligt kriminella går fria och vi andra vanliga ¨får mindre frihet...
(intressant är mitt verifieringsord Unpred) ;)
Men VARFÖR skulle han (och Reinfeldt)ha några övertygelser? Alltså, varför trodde du det?
Det är f. ö. typiskt att vår justitieminister inte behärskar sitt modersmål: "Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen."
Nej. Man frågar sig hur effektivt det är, eller ifrågasätter ATT det är effektivt. Well.
Nja, Reinfeldt har jag nog inga större illusioner om, även om jag som jag skrev tidigare faktiskt aldrig trodde att frihandeln skulle vara i fara, men von Sydow känner jag ju. Och jag vet att han är en klok principfast man. Eller rättare sagt, jag trodde att jag visste. Förr i världen. Men det var uppenbarligen fel.
http://rcnsn.blogspot.com/
Isobels blogg recenserad!
Isobel. Är det ditt intryck att det svenska partiväsendet och valsystemet gynnar självständigt tänkande och ideologiskt ståndaktiga individer? Eller att svenska väljare historiskt sett brukar belöna principfasthet hos politiker?
De "gamla moderaterna" försökte väl vara precis detta, dvs principfasta. Inte belönades de med beröm för detta av vare sig media eller väljarkår. Nu verkar "nya moderaterna" anamma samma statscentrerade maktperspektiv som sossarna haft under 40 år, och det verkar ju vara det som funkar i Sverige när man vill vinna val.
Den tidning du själv jobbat för, Expressen, har ju hyllat projektet "nya moderaterna" just för att man släppt på principerna, blivit socialliberaler, börjat älska välfärdsstaten mm. Om man gjort såna lappkast i andra frågor, varför skulle man då bibehålla de ideologiska principerna när det gäller t ex FRA eller IPRED? Vad vi ser är väl helt enkelt en tillämpning av socialdemokratisk/socialliberal principlöshet, vilket utvecklats till något av en svensk politisk kultur.
Jag och Expressen gillar ju de nya moderaterna (eller Anders Borg då) för att vi är principiellt socialliberala och gillar välfärdsstaten. Det är ju inte särskilt konstigt att man då gillar om någon annan anammar ens åsikter. Att vara socialliberal är dock inte alls att vara principlös, det begriper jag inte varifrån du fått. Däremot är den ofta pragmatisk, att man väger olika saker och metoder mot varandra, för att på bästa möjliga sätt uppnå de politiska mål man har.
Men Anders Borgs "nya moderater" var ju framför allt en väg till regeringsmakten. En anpassning till var mainstream i den svenska politiska debatten befann sig (soc-dem/soc-lib). Ett sätt att bli valbar, givet svensk medias och svenska väljares preferenser. Man övergav de starka principerna och blev istället politiska väljarbas-sökare. Samma som sossarna redan varit under en hel massa år.
Att hela tiden sträva efter att vara valbar innebär ju också att man i allmänhet kommer att värdera politiska principer lägre än tidigare. Alltså ser jag det som föga förvånande att "principiella liberaler" helt plötsligt kan acceptera FRA och IPRED, också med tanke på hur lite plats för individuella avvikelser som faktiskt finns inom svensk politik.
IPRED är ju faktiskt peanuts i jämförelse med vad man redan gjort, dvs i praktiken övergivit klassisk liberalism och värdekonservatism till förmån för socialliberalism. Så jag är lite förvånad över att du just i denna fråga förväntar dig starka ideologiska principer från samma företrädare.
Menar förstås datalagringsdirektivet i min jämförelse och inte IPRED. Ibland är handen snabbare än tanken.
En hel del av "de nya moderaternas" problem (och i förlängningen slliansens problem, eftersom (m) setts om så tongivande) handlar om glapp mellan politik och retorik. Man ville vara unga och framtidsinriktade, "det nya arbetarpartiet", men visade en hopplös okunnighet om hur det funkar ute i det arbetsliv som inte är konsultifierat och där man inte enkelt kan gå till chefen och snacka upp lönen eller vara smartlat. Man ville visa at man inte var ett arrogant Lidingöparti längre, men körde raskt in i affärerna med Borelius och Stegö, som visade upp bilden av en halvsjaskig överklass som krävde att media skulle hålla sig på avstånd och bekräftade misstankarna om vad hushållsnära jobb var till för. Och med FRA och IPRED förlorar man den engagerade ungliberala gruppen, som verkligen tycker att integritet och tankefrihet är livsviktigt - och det är en utveckling som har pågått ända sen valet.
Eller som Stefan är inne på: den moderna skötesynden är att politisk kommunikation och PR har blivit viktigare än, eller ersatt, verklig politik och politisk diskussion.
Det är ju inte ett problem bara för "nya moderaterna", utan för hela det svenska politiska systemet. Om man bara ser valtaktiskt på frågan så tror jag FRA, IPRED och datalagringsdirektivet kommer att ha väldigt liten betydelse, även om känslor rörs upp i bloggosfären.
Frågan gäller snarare i vilken grad man kan förvänta sig handling baserat på ideologiska principer från svenska politiker överhuvudtaget. Jag tror
utrymmet för detta är väldigt litet generellt sett. När alla partier slåss i det socialliberala träsket så kommer kommunikation och yta helt naturligt att ersätta politiska principer.
Stefan: det kan inte ha att göra med att politiken sedan sådär 20-30 år -. i Sverige och på många håll i Europa - har fått allt mindre möjligheter att agera med någon sorts själfvförtroende och rak rygg, och därmed kunna utsätttas för verklig, seriös granskning till valdagen? De som är under 25 i Sverige har aldrig upplevt ett läge där politik varit ett sätt att åstadkomma något för frtamtiden, i princip bara att administrera Svarte Petter och bygga tillfälliga avtal. Det här "att bygga något för framtiden" behöver naturligtvis inte vara folkhemmet som nu är i princip dött, men borgerligheten saknar också en politisk vision, ett program för något annat än smetig nydarwinism i olika varianter.
Sedan menar jag för all del att politiska mandat bör grundas löpande under mandatperioden, genom genuin kommunikation med väljarna: vill med andra ord inte ha en regering om ser väljarna som dum valboskap, men det är en annan sak. I valet 2006 skapade alliansen i princip alla sina centrala frågor uppifrån, det fanns inte en punkt på deras valplattform som kom nerifrån, och den allra tyngsta frågan för att trumma upp valtempen - tsunamin och dess efterspel - hade minst sagt suddiga politiska implikationer annat än att den uttryckte ett missnöje med Göran Persson. Efter valet blev det dödstyst om det där med ett kriskansli i statsrådsberedningen, eller om gränserna för statsministerns makt överhuvud taget.
Som jag ser det borde det politiska förtroendet vara baserat på ett direkt mandat från väljarna (via personval) och att man därmed är ansvarig inför den som faktiskt väljer, snarare än inför sin partiledning som det verkar vara idag. De enskilda politikernas makt borde öka, på bekostnad av partiledningarna.
Sen kunde man också stärka det lokala och regionala självstyret så att lokala opinioner tillåts slå igenom och påverka politiken mer än idag, så att besluten hamnar så nära medborgarna som möjligt.
För det tredje kan man ju hoppas att internet bidrar till att fler får möjlighet att delta i en mer djuplodande ideologisk debatt och diskussion än vad som får plats i de traditionella medierna idag. Det finns ju redan idag många bloggar som ger bättre politiska analyser än vad man får sig till livs i ledare och debattprogram.
Magnus. Jag håller med dig i så måtto att jag skulle välkomna om politiker i allmänhet började säga mer vad dom verkligen tyckte, och inte hela tiden försökte mainstreama sitt budskap till urvattningens gräns för att dom är så rädda att få en ofördelaktig mediavinkling.
Jag tror nämligen inte att alla svenska politiker från m till v är socialliberaler innerst inne, men i pr-konsulternas händer så blir dom det. Och felet är i stor utsträckning medias, som inte tycks kunna hantera åsikter utanför det som för dagen är mainstream.
Skicka en kommentar