Köplust: om att sluta se sig själv och sin fitta som varor

Det här skrev jag i senaste numret av Bang om en möjlig individualpsykologisk sexuell frigörelse i det existerande patriarkatet.

------------------------

En i vanliga fall klok feminist jag känner talar gärna om hormoner. Att det är fler män än kvinnor som köper sex, som begår sexuella övergrepp, som har ansiktslöst sex genom hål i båsväggar, på videoklubbar, förklarar hon med att män har så mycket högre sexdrift än kvinnor. Att det också handlar om skillnader i vad som anses acceptabelt för respektive kön, för att inte tala om skillnader i makt och i tillgång till pengar går hon förstås med på, ”men man får inte glömma testosteronet”.

Jaha. Det är svårt att föra diskussionen vidare. Hormoner verkar vara något man tror på, som Gud, som GI-dieter. Jag vet inte vad jag tror. Men om jag får komma med en gissning så ligger själva idén om den överlägset frustande manliga sexualiteten lika mycket bakom köpslåendet med kvinnokroppen som hormonpåverkan.

De mer kapitalistiskt sinnade talar om det i termer av marknad. Det antas finnas ett överutbud på manligt kön och en överefterfrågan på kvinnligt. Den skillnaden gör att det är det kvinnliga könet som köps. It’s the marknadsekonomi, stupid. Om kvinnor var kåtare än män skulle det vara de som köpte.

Nu bortser vi ett ögonblick från allt det där andra, skillnaden i makt, skillnaden i ekonomiska tillgångar, ja själva skillnaden i möjlighet till okåta samlag. Jag återkommer till dem, men just nu tänker vi bort allt det där.

För tänk om själva premissen är falsk. Tänk om det i stället är idén om bristen på självmant knullsökande kvinnor som ligger i botten av köp-och-säljet. Tänk om det är idén att kvinnor behöver köpas. För den idén finns ju överallt, långt bortom det rättframma pengar mot påsättning. Kvinnor antas nämligen nästan alltid behöva övertalas till sex. Budet måste alltid sockras. Valutan kan variera. Ibland är det äktenskap, ibland är det drinkar, ibland är det smicker, rosor, kärlek, städning. I relationsspalterna uppmanas moderna män att se hushållsarbete som förspel. Om du diskar åt din fru kanske hon kan tänka sig ett bolibompa-knull i retur. Utbud och efterfrågan, som sagt. Kvinnor antas kräva ett rent hem högre än en orgasm. Jämställdheten blir en affärsförhandling med kvinnans kön som både vara och valuta.

Men är det inte så då? Är kvinnor inte mindre kåta än män, stör inte de där tvätthögarna och den ojämställde slusken till kille den kvinnliga hjärnans erotiska centrum? På den första frågan svarar jag nej. Självklart finns individuella variationer, och upplevelsen av makt över sig själv och sin kropp kan absolut påverka lusten. Men att döma av de frågor som ställs till sexrådgivare i Sverige i dag är det långt fler kvinnor som är missnöjda över okåta partners än tvärtom. Ångesten hos män som inte lever upp till den kardinalmaskulina scoutdygden att alltid vara redo sipprar ut i anonyma droppar varhelst den får möjlighet. Givet visst mörkertal, män förväntar sig kanske mindre sexuell lust hos kvinnor på grund av de inpräntade bilderna av respektive köns drifter, kan man därför anta att de stora skillnaderna inte går efter könsgränserna. På den andra skulle jag säga att relationen nog verkar ha större problem än ovikt tvätt om mannen bara nedlåter sig att vara en vuxen ansvarstagande person om han får ligga i utbyte. Om kvinnan faktiskt ser utförd städning som det hon främst vill ha och ligget som något hon kan betala med har hon i sin tur ännu större problem med sin egen sexualitet än en ojämställd relation. Å andra sidan kanske han bara inte äter sushi. Det skulle förklara en del.

Men det är kvinnan som är varan. Eftersom hon inte är köpare på könsmarknaden blir hon säljare. En del män beklagar sig över detta, hånar drinkhororna på tjusiga barer, suckar över tjejer som kräver ömhetsbetygelser i utbyte mot sex, säger sig inget hellre vilja än att slippa betala. Ändå är det förvånansvärt många vackra, villiga kvinnor i min egen bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Om män som krymper och rodnar när de inte längre behöver jaga. Om tydligt flirtande män som plötsligt börjar stamma om gamla oöverkomna flickvänner när de redan vid elva får en rättfram fråga om your place or mine. Man ska inte lita på anekdotisk empiri. Kanske är min uppfattning om mina väninnors allmänna attraktionskraft överdriven. Men jag tror inte det. Och jag tror att långt många fler män än som själva vill erkänna det känner sig rätt trygga i sin roll som den som väljer och betalar. Inte minst slipper de ju med det synsättet vara så bra i sängen att kvinnan inte behöver köpas.

Men går sådant att ändra då? Är det inte bara ett av patriarkatets många ansikten och som sådant får vi leva med det tills alltsammans vittrar ner och dör. Kanske är det för att jag personligen skulle hugga mig själv i halsen med en sax om jag faktiskt var så uppgiven, men jag tror ju på möjligheten att göra uppror. Kanske är det det som gör mig till liberal, att jag tror att enskilda människors personliga förhållningssätt har betydelse, att strukturerna inte är starkare än att man kan rucka på dem. Inte bara politiskt utan också alla människor i sina egna liv. Att trots att det filosofiskt, politiskt, ekonomiskt är svårt att tala om någon verkligt fri vilja, så blir livet och samhället ändå bättre om vi låtsas som att den finns. Alternativen är trots allt sämre.

Å, jag vet att målet är en sexualitet fri från köpslående. Där ingen behöver betala i någon valuta för att alla är fria och följer sina egna inre viljor och allas gränser respekteras och lusten flödar fritt utan subjekt och objekt. Right? När jag tänker efter är jag nog själv alltför präglad av det rådande för att inte känna ett törne av tristess vid den där uppräkningen. Men en sak är jag säker på i både politiskt intellekt och svagt sexuellt käril. Det är att makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljandet bara kan handlar om en part, om ett kön. Det är då de politiska konsekvenserna blir förödande.

Det är anledningen till att jag vill att kvinnor ska bli köpare. Nej, jag talar inte om biståndstanter som köper vackert svart kött i västafrika eller ens om reda pengar. Jag talar om att kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden. Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.

Jag vet att det finns politiskt aktiva sexsäljare som ser sin försäljning som en maktdemonstration, att det är de som väljer vem som får ynnesten att byta sina stålar mot en stunds samvaro. Jag vet också att sexuella praktiker och samhällelig makt inte alls alltid är symboliskt överförbara. Tvärtom talar experter på dominanssex om att det ofta är dem med stor samhällelig makt som njuter mest av att underkasta sig sexuellt. Den som underkastar sig slipper också ta ansvar, lägger sin njutning i den andres händer, efter den andres vilja. Men man kan aktivt köpa sig en stunds underkastelse också, så det är inte de specifika sexuella akterna jag menar.

Jag är i stället ute efter det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad mellan att utgå från sin egen lust och söka någon eller några som kan tillfredställa den - oavsett om den tillfredställelsen bäst sker genom att knulla eller att bli knullad, genom att vara sexuellt aktiv eller passiv - och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar. Man köper eller säljer. Alldeles särskilt i patriarkatet, alldeles särskilt i en position av att generellt ha mindre makt och mindre pengar, måste heterosexuella kvinnor sluta nöja sig med att bli köpta.

Att ta vad man vill ha har i feministisk diskussion ofta förminskats till att simpelt vända på rollerna, kvinnan som utnyttjare, som förövare, som överordnad. Det har sagts att det inte ruckar på systemet, att sådan opposition tvärtom lätt kan viftas undan som underhållande kuriosa.

Men att se sig själv som köpare handlar inte nödvändigtvis om utnyttjande. Ur psykologiskt perspektiv kan två parter utmärkt väl båda se sig själva som köpare på könsmarknaden, båda kan utgå från sitt eget begär och aktivt söka den som kan tillfredsställa det. Jag talar nu om den egna inställningen, objektifiering är inget som sker endast utifrån. Om heterokvinnor på allvar ändrade sin sexuella självbild från objekt till subjekt, från vara till kund skulle det också ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.