Utan hopp

En gång läste jag ett skämt i Financial Times om en man som irrar runt på en tågstation. När han till slut blir hjälpt till rätt perrong utbrister han, "Men det viktiga är väl inte vart man ska, utan var man kommer ifrån".
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.

Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.

I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.

Publicerad i Expressen 13 augusti 2011