Den ultimata kontrollförlusten

I dag har en massa kloka människor diskuterat reproduktion och reproduktionsnormer på twitter men jag har inte varit med så värst eftersom jag både har ett barn och en eländig bihåleinflammation att ta hand om. Lite konstiga missförstånd har det nog varit i och för sig (även om jag ju kan ha missat inlägg, det är klurigt i bland att hitta alla moment i en twitterkonversation i efterhand) det är rimligen få som kan påstå att vi inte lever i en kultur där barnafödande är norm, det är rimligen också få som kan bortse från de biologiska faktorerna i detta.

Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.

Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?

Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.

Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.

Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.

Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.

När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.

Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.

Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.

För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.