Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)
De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.
Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)
Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.
Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.
Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.
För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.
Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).
Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.
Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.
Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.
Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).
Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.
Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.
Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.
tisdag, december 28, 2010
måndag, december 27, 2010
Den ultimata kontrollförlusten
I dag har en massa kloka människor diskuterat reproduktion och reproduktionsnormer på twitter men jag har inte varit med så värst eftersom jag både har ett barn och en eländig bihåleinflammation att ta hand om. Lite konstiga missförstånd har det nog varit i och för sig (även om jag ju kan ha missat inlägg, det är klurigt i bland att hitta alla moment i en twitterkonversation i efterhand) det är rimligen få som kan påstå att vi inte lever i en kultur där barnafödande är norm, det är rimligen också få som kan bortse från de biologiska faktorerna i detta.
Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.
Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?
Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.
Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.
Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.
Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.
När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.
Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.
Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.
För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.
Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.
Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?
Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.
Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.
Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.
Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.
När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.
Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.
Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.
För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.
tisdag, december 21, 2010
Fler som vill #prataomdet (eller kanske prata om att #prataomdet)
Upplåter i dag min blogg som forum för #prataomdet-texter. Här nedan följer ett inlägg av Alice Eggers som är frilansskribent och annars skriver i bland annat Aftonbladet:
En gång kom en bekant fram till mig på krogen. Sa att hon visste att jag var kompis med X och att han försökt ligga med en av hennes bästisar i sömnen. Jag vet inte hur det är meningen att man ska reagera. Jag var lite full tror jag och drog med mig min bekant fram till X, sa att jag tyckte hon skulle fråga om det själv, att jag kunde vara med. Exakt hur det gick minns jag inte, jag tror han slog det ifrån sig, eller så grät han, båda reaktionerna känns troliga. Oavsett finns det sannolikt någon som går omkring och tycker att jag är ett jävla svin som fortfarande umgås med honom, som inte där och då bröt kontakten och självklart tog hennes parti.
Jag tänker på det när jag läser intervjun med Cissi Wallin i Medievärlden: ”Hon är också skeptisk till att så många människor runt honom vet hur han håller på utan att säga eller göra något.
– En del av skulden faller på dem också. Det finns så många som vet vad som händer men bara blundar.” Jag sympatiserar helt med hennes känsla men vad exakt gör man sig skyldig till och vad är det vi bör säga? Att någon är skyldig beyond reasonable doubt utan rättegång? Det har hänt att jag hört vänner sitta och tjata på tjejer på efterfester, i efterhand är mitt minne suddigt. Jag kan ha vänt mig till tjejen i fråga och sagt ”du vet att du inte behöver om du inte vill”. Och om jag nu gjorde det så kan jag ha fått en förnärmad snäsning tillbaka eftersom jag med mina ord gjorde henne till ett potentiellt offer. Att hon hellre ville sätta sina egna gränser än att få hjälp av någon självpåtagen riddare. Eller så var hon tacksam. Eller så sa jag ingenting. Jag minns inte.
Jag har ingen aning om vad som är sant varken i fallet med X, det Cissi Wallin pratar om eller någon av de andra som kommit upp sedan #prataomdet startade. Jag vet dock att jag varken vill utpeka någon skyldig till brott som inte blivit rättsligt prövad eller inta något slags omedelbar försvarsposition för att försvara killar jag gillar. Var och en måste ha rätt att prata om sina upplevelser, vilket för mig är själva essensen av #prataomdet, men att begära en omgivning att ta avstånd från någon på grund av vad som just nu är en hörsägen är inte rätt mot någon.
Däremot har jag massa exempel på fall jag vet att kompisar betett sig allmänt svinigt inom lagens ramar. Om hur man bäst tar ansvar för det vill jag gärna prata.
En person som vill #prataomdet
Den här jättefina texten fick jag av en anonym läsare som inte hade någon egen blogg att skriva på. Jag försökte först få en tidning intresserad, eftersom den förtjänar en större publik, men då det inte lyckades är jag glad över att få publicera den här:
Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.
Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.
Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.
Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.
Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.
Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).
Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.
Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.
Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.
Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.
Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.
Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.
Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.
Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.
Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.
Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.
Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).
Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.
Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.
Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.
Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.
Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.
lördag, december 04, 2010
Inlåsta i fattigdom (i Expressen i dag)
Vi blir liksom generösa kring jul. Det är något med kontrasten mellan andras elände och den egna myshetsen.
Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?
Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.
Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.
Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.
Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.
Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.
Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.
Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.
Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.
Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.
Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.
Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.
Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?
Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.
Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.
Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.
Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.
Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.
Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.
Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.
Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.
Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.
Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.
Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
