Radikalfeministiska bimbos borde lära sig att hålla käft

Jag vet inte ens var jag ska börja. Som många andra vaknade jag i lördags till beskedet att Wikileaks grundare och frontfigur Julian Assange anhållits i sin frånvaro för våldtäkt och sexuellt ofredande. Uppgifterna var knapphändiga och förvirrande, men åklagare uttalade sig och att han faktiskt var anhållen var uppenbart sant.

Min första reaktion var bestörtning, som så många andra beundrade jag honom otroligt för hans arbete för ökad transparens i världen. Jag har aldrig träffat honom, men goda vänner har arbetat ihop med honom nyligen med bl a byggandet av Thaileaks, och Wikileaks är ett ljus i det pågående antifrihetliga mörker som sänker sig över västvärlden.

Just därför är det ledsamt att Wikileaks kommit att förknippas så starkt med en person. Vi är alla mänskliga, även om idolporträtten på Assange antyder något annat, människor gör emellanåt förfärliga saker mot varann. Olle Lidbom skriver bra om hur medielogikens kändiskultur bidragit till detta, men Assange själv tycks heller inte ha motarbetat kulten. Det är lätt att begripa, vem vill inte vara internationell superstjärna?

Om vi alla är mänskliga, med människans potential till grymhet, så förvärras effekten av den potentiella grymheten dramatiskt när vi får makt över andra. Det gäller både konkret makt hos politiska ledare, chefer och föräldrar, och emotionell makt. Makt förvrider oss, den som har mycket makt tenderar att ta den för given, riskerar att sluta uppfatta omvärldens eventuella avvikande viljor. Detta är banal psykologi.

Därför blev jag trots min förfäran inte så förvånad av anklagelserna mot Assange. Jag känner honom inte, men män med makt väljer ibland att utöva den också fysiskt, också sexuellt. Bara för att jag sympatiserar med Assanges politiska gärning finns det ingenting som säger att han inte också skulle kunna vara våldtäktsman.

Så kände uppenbarligen inte en del av de män som sympatiserar med Assange. Omedelbart dök det upp bloggposter om "feministmaffian", där det spreds vanföreställningar om att våldtäktsanklagade i rätten måste bevisa sin oskuld snarare än bevisas skyldiga. På Flashback och olika piratparti-forum gick diskussionen hög både om CIA:s potentiella inblandning, om radikalfeministiska svenska bimbos som inte fattade att när man väl hade en alfahanne i sängen skulle man fan låta honom göra vadhelst han önskade, i dag ser jag hur en person som alltså kallar sig "integritetsombudsman" publicerar namn och bild på en kvinna som han ryktesvägen förstått kanske är en av kvinnorna som anmälde Assange. (Polisanmälan har senare lagts ut av andra, men i sitt inlägg talar Ström enbart om rykten)

Reaktionerna från många håll handlade om allt annat än det potentiella brottet. Var det inte mediekritik (möjligen rimligt) eller så småningom när våldtäktsanhållan drogs tillbaka kritik mot rättsväsendet (definitivt rimligt) så var det konspirationer och framförallt kritik mot de anmälande kvinnorna.

Om något obehagligt över huvud taget hade hänt var det de puckade tjejernas fel som antingen var bete i en honungsfälla eller bara inte förstod att man inte säger först ja och sen nej till någon som Assange. Dessutom var de säkert feminister! Att det uppenbarligen var en politiskt aktiv feminist som gjorde anmälan för ofredande tycks i vissas ögon alltså vara ett säkert tecken på att anmälan var falsk. Bjästa all over again, med utbytta detaljer efter de specifika omständigheterna.

För ett drygt år sedan blossade det upp en liten diskussion om piratpartiet och våldtäkter, där kopplingen mellan integritet och integritet ifrågasattes. En centerkvinna gjorde en halsbrytande jämförelse mellan unga män som våldtar och unga män som röstar på piratpartiet och många blev, rätt rimligt, upprörda.

Jag vill ogärna säga "vad var det jag sade", inte minst för att jag då var en av dem som upprördes å piratpartiets vägnar, men låt oss åtminstone säga att en del av dem som talar vackert om integritet inte tycks mena kvinnors fysiska integritet. Det gäller verkligen inte alla inom piratpartiet eller dess utkanter, men kopplingarna mellan den obehagligaste antifeminismen och integritetsrörelsen är alldeles för starka för att det ska kännas det allra minsta trivsamt för dem av oss som faktiskt visst tror att våldtäkter förekommer.

Visst, konspirationer finns också ibland, bortom Dan Brown, utomjordningar och hemliga sällskap, men våldtäkter är väldigt väldigt mycket vanligare. Och så länge vi fortsätter att behandla kvinnor som vågar tala om dem på samma sätt som en del av Assanges tillskyndare gjort med de anmälande kvinnorna nu är det ett minst lika stort problem som ökad övervakning och kontroll.

PS. Det här betyder inte att jag utgår från att Assange är skyldig till något, om det vet jag ingenting. Jag hoppas att han är oskyldig, och hoppas ännu mer att Wikileaks agerar så att sammanblandningen av person och organisation upphör. Folk gör ibland hemska saker. Det är bland annat därför Wikileaks arbete är så ohyggligt viktigt.