måndag, juli 19, 2010

Arbetet och underkastelsen II

Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.

Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.

För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.

På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?

Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.

Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.

Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.

Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.

Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.

Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.

Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. "'Men gör något i stället för att gnälla'. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer."

Väldigt bra!

/T

Unni Drougge sa...

Jag förstår precis vad du menar och är med dig i ditt resonemang kring att inte vara ägd av arbetsgivaren eller uppgå i en korporativistiskt präglad och skenhelig laganda. Själv är jag så allergisk mot löneslaveri att jag alltid skytt det som pesten med allt vad det innebär av social och ekonomisk osäkerhet. Att vara "vi" med företaget man försörjs av uppfattar jag som osjälvständigt och rentav töntigt. Beefen-eller-vad-det-nu-är mellan dig och Stakston lämnar jag dessutom därhän.

Men. Emma (Opassande) vidrörde en företeelse jag tycker är beklaglig, nämligen den strängt exkluderande hållning som ibland skymtar fram här. Jag har stött på attityden förut, inte minst inom den gamla bokstavsvänstern, och den ingår väl i en utvecklande dialog, men alltsomoftast får den karaktären av elfenbenstorn. För att vara rak: Alla vill bli godkända av någon. Är det inte av en arbetsgivare eller verksamhetsgemenskap, är det av en chefsideolog eller smakpolis.

Även det försöker jag göra mig av med. Försöker alltså, utan att alltid lyckas (även jag har ju mina husgudar). Men öppenhet är lika viktig som rättänkande, åtminstone under det kritiska skede som friheten på internet befinner sig i f n.

Visst kan man diskutera politiskt/ideologiska skiljelinjer, men risken att slå över i prettoism är ganska stor och när det händer är det trist.

Kom nu ihåg att jag på det stora hela bejakar ditt mod att gå mot strömmen.

Ha en skön sommarsemester!

/Unni Bunni

Martin sa...

"där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling" - precis. Det är uppenbart känsligare idag att agera som en, ska vi säga, vardagsbaserad kritiker som tittar närmare på vad man tänker eller gör på jobbet, i skolan eller t o m i politiken, om man inte genast kan slänga upp ett bud på vad som bör *göras*. Att inte ha ett tvärsäkert recept på vad som ska göras uppfattas som gnällighet, oavsett om det rör sig om tydligt motiverad kritik. Och eftersom det där är ett krav som alla i princip måste uppfylla på egen hand är det lätt att använda för att tysta ner kritik: håll käften jävla whiner! Släktskapen med hur en gammaldags grosshandlare kunde låta på kommunalstömman är ju inte svår att spåra, men det ses inte som gångbart att peka på detta.

Och nej, det har ingenting speciellt med kön att göra. Om någpot kan det snarare vara svårare för män att komma förbi detta i ett läge där man inte har svängrum att göra något prakltiskt - eller resa sig och slå igen dörren - eftersom manöoghet tarditionellt definieras som att inte vara petnoga med hur man gör bnågot, eller med moiraliska hönsyn: just do it! Då är det snarats ännu mindre accepterat för män att bre ut sig med en kritik som tillsvidare är teoretisk/principiell eller som vädjar om stöd istället för att bara bulldoza på.

emma sa...

Det är få som skriver så bra som du, Isobel, och inlägget här är ytterligare ett exempel på det. Men det är också därför du ses som en auktoritet och respekteras -- på gott och ont. Som Unni skriver i kommentaren ovanför, jag tyckte det illustrerade att det inte är chefsskapet man alltid har att förhålla sig till, auktoriteter överlag har den här makten vare sig de vill eller inte.

Du har alltså inte fel i det du skriver, jag håller till största delen med dig. Egentligen är det lite intressant att det nånstans handlar om samma mekanik bakom reaktionerna. Känslan av att "få tycka" nånting, utan att riskera att fördömas. Jag upplever inte att det finns en konflikt nödvändigtvis mellan möjligheten att trivas på ett jobb och ev. broadcasta det och det faktum att vissa faktiskt är tvingade att sitta på sunkjobb eller stå utanför arbetsmarknaden helt till och med.

Även om jag sannerligen förstår det subjektiva i hur det går att läsa för den som inte har det så förspänt. Samma slags subjektivitet använder ju jag när jag tolkar det du skriver.

Jonas sa...

Verkligen skitbra text.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Kära Unni, du vet att jag gillar dig, men att beskriva djupa och fundamentala åsiktsskillnader som en "beef" är förfärligt ytligt. Precis som jag skrev är jag helt ointresserad av person och bara intresserad av det politiska, och om det gör mig pretentiös är det förstås ledsamt, men svårt att göra något åt. Politiken är mycket viktigare än hur jag eventuellt framstår.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Emma, om jag har makt i den meningen att människor lyssnar på mig och jag kan påverka saker till det bättre är det fantastiskt (även om jag är rätt tveksam till om det är så), om människor slutar lyssna (kritiskt) på vad jag säger och i stället betraktar mig som ett varumärke är det vidrigt och ingenting jag kan låtsas om eftersom det skulle förgifta mig.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jonas och T, tack! Martin, intressant vidareutveckling av min tanke efter genus, och jag tror att du har helt rätt.

Unni Drougge sa...

Jag skrev faktiskt "beefen-eller-vad-det-nu-är" för att jag inte ville gå in på din och Brits ordväxling öht. Det är inte ytligt att kommentera en samtalston som ibland präglas av ängslig snobbism. Snobbism är däremot jävligt ytligt.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag förstår uppriktigt inte vad i detta eller andra av mina inlägg som är präglat av ängslig snobbism (jag vet nog inte ens vad snobbism är riktigt, det känns som ett ord som kan definieras helt efter eget tycke), men som jag redan har sagt är politiken mycket viktigare för mig än hur jag eventuellt framstår.

Unni Drougge sa...

Det här glider över i något annat än vad jag ursprungligen var ute efter, märker jag. Men ok. Du ser politiken som larger than life, jag betraktar mitt författarskap ung på samma sätt. Jag har däremot svårt att tro att man kan bortse från attityd och (därmed) image hos den som deltar i offentligheten, vilket du ju gör. Ack om det vore så enkelt att vi inte brydde oss ett dugg om personen bakom ett yttrande, om vi slapp fundera över vem det är "rätt" att synas med, hålla sig väl med etc.

Som jag nämnt tidigare: Vi har väl alla någon vi vill impa på, och det styr i viss mån även vem vi tillåter oss att trampa på.

Camilla sa...

Jag instämmer i kritiken av arbetsmarknaden; relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare.
En människa kan inte vara ett varumärke. Vad är det för rappakalja?

Lisa sa...

Jag blir fullkomligt vansinnig när PR-människor reducerar det man gör - utan direkt vinning, men av lust och övertygelse - till ett kalkylerande varumärkesbyggand

Det känns så desperat det där barnsligt triumferande att det bara är så att alla är varumärken. "Hur mycket ord som varumärke och brand ogillas."

Det är helt OK jobb att arbeta med PR. Men har man missat att att det finns fler och djupare skäl än varumärkesbyggande att t ex publicera sig på nätet är det något fundamentalt i ens människosyn och världsbild som är fel.

Den dag jag ser debatten, diskussionen om värderingar och grundläggande rättigheter som ett pussel där "olika varumärken ska fogas samman" har jag upphört att vara människa.

Martin sa...

Apropå jobb, person och disciplinering: man ska nog vara en naiv träbock för att inte se att regeringens försöksballong om ett treterminssystem på universitetet - om det är tänkt som en normal ordning, och det är det nog till stor del - handlar om disciplinering och ytterligare ett steg i att göra högskolan till förvaring och till en snabb, uteslutande utilitär inrättning. Våra politiker vill ha livegna studenter och de tror uppenbarligen varken på studenters självständiga, egendrivna kreativitet - såvida den inte snabbt omsätts i entreprenörskap - på vår förmåga att mixa vår utbildning själva eller på det där som högtdiligt brukat kallas akademiens tredje uppgift, att fungera som en plats för kritisk reflexion över samtiden och samhället. Nej, in snabbt, sätt dig på plats heltid och kör så det ryker utan att titta åt sidorna och sen ut. Basta.

Att även sossarna i stort sett har samma krämaraktiga syn på kunskap och utbildning (Thoams Östros!) gör inte saken bättre. Sverige är i akut behov av en revolt mot ett högskoleväsen som mer och mer har reducerats till en skola för galärslavar, och som inte längre för någon debatt om vad kunskap, idéer eller (ut-)biuldning är för något.

Anonym sa...

@ Martin

Det där var ju ganska off topic, men jag måste kommentera. Har många år på universitet bakom mig och tyckte alltid tillsammans med de flesta jag pratade med att ett treterminerssystem skulle vara helt rätt väg att gå. Bildning är för all del vackert, men det finns en för många kanske ännu viktigare ekonomisk aspekt med i bilden. Den är ekonomisk. Två-tre månaders sommarlov med ekonomiska bekymmer är ganska illa utnyttjad tid för vuxna människor när arbetslösheten är hög. Med tre terminer kommer man igenom utbildningen snabbare (=mindre studielån), vilket vore bra för många, eftersom så många utbildningar inte betalar sig i form av hög lön men likväl kostar pengar.

Ett uppror vore dock på sin plats. Praktiska utbildningar måste bort från universiteten och politiker måste förstå att humaniora och samhällsvetenskaper inte kan jämföras med exempelvis tekniska utbildningar.

Anonym sa...

snobb(ism)=S(ans) Nob(ilité)(ism) DvS "Utan blått blod)

Jag vet ju inte om du har lite adel i släkten, men klart är att inte mycket har hänt, formellt sett, sedan feudalismen. Vad du (och Negri, Hardt, Virno, Osynliga Kommiteen osv) pekar mot är de dolda symboliska förändringar vi som upplevande kollektiv genomgår. Hur agerar vi politiskt i det samtida klimatet.

Martin sa...

@anonym 12.46: det vore för långt att diskutera vidare här, och det är ju en slags exjurs (även om jag menar att disciplineringen är samma) men
1.ett treterminssystem och ett lyft av undervisningen kräver både fler månader med studiemedel per år och troligen höjda studiemedel per månad. Naturligtvis okså fler anställda lärare. Att kommunerna skulle slippa kostnader för socbidrag på somrarna är ointressant, det kommer inte ur samma pengasäcxkar som universitet och CSN, och alla myndigheter spelar idag med i ett svartepetterspel där man vill undvika att bli sittande med de stora utgifterna.

2.Utan sommarlov blir det ännu svårare än idag att hitta sommarjobb, och dagens system förutsätter faktiskt ofta att studenterna sommarjobbar och extraknäcker nästan jämt. Inte för att köpa datorspel, mountainbikes och vodka uatn för att klara kostnader som CSN inte alls budgeterar för, t ex höga hyror, datorer, SL-kort, litteratur och tandvård. Att långt ifrån alla studenter har så mycket extrajoibb som i ministrars fantasier är ointressant, många fyller ut med penagr från föräldrarna och en del som inte har några andra källor kickas ut, men systemet förutsätter att man får pengar någon annanstans än från CSN.

3.,Bankerna ser inte studenter som kreditvärdiga, inte ens om de har extrajobb. Däremot om de har täta föräldrar.

4. Arbvetsgivare idag tittar ofta mer på vad studenten gjort vid sidan av utbildningen än på examen,. det är naturligtvis ett klart underbetyg åt universitetet, men så är det. Utan sommarlov och tid för att göra grejor vid sidan av kommer många fler studenter att ha bara examen att vifta med, och det räcker inte.idag - kanske för en läkarexamen, men de fölesta utbildningar är inte så självsäljande.

Det som behöver brytas är bland annat gymnasifieringen av högskolan: studenter idag blir skedmatade och skriver snart sagt alla uppsatser i grupp. Alla vet att det ghår at glida igenom vissa utbildningar, även teoretiska, utan att nånsin bli hårt testad på vad man verkligen kan och begriper. Om vi inte gör upp med det kommer universiteten snart att vara ett skämt.

Mikkan sa...

Hej hej, ej relaterat till just dena artikel, men jag ville bara uttrycka mitt gillande av din taffelartikel, den satt ord på min känsla just nu, där jag stod hemma i färd med att kok soppor på all skörd. :)

Anonym sa...

Jag gillar den här texten Isobel! Att som anställd vara ambassadör för sitt företag eller prat om personal branding klingar inte bra i mina öron. Sanningen i mina ögon är att väldigt många inte alls gillar sitt arbete utan gör det för att få mat till sina barn och liknande. Idag jobbar låginkomsttagare med allt möjligt eländigt, allt från städning av andra människors hem till torkande av åldringars rumpor. Har man tur och skaffat sig utbildning så bränner man ut sig av stress mm. Fullständigt vidrigt resonemang av reklammänniskorna eller socialamediaexperterna. Kanske visar det lite på vilken kvasipryl det är med twitter, blupper, twangly, spejsy och facebook, eller sociala medier som det så fint kallas. En rätt trist konstruktion de hittat på för att få sälja något som de flesta kunde varit utan. Noterade Täppas ringp1-tema förra veckan om facebook där någon så fint beskrev att de kände det som att de höll på att drunkna i andra människors lycka. All information om bekantas som satt och drack vin på balkongen i motljus osv. Webben innehåller något slags falskspel ända från individens facebookande till företagens sociala-media-strategier.
//Peter