Arbetet och underkastelsen II

Jag noterar att den ideologiska kritik jag framfört mot vår samtida syn på arbetet och på relationen mellan arbetsgivare och anställd nu formuleras som ”bashing” av en enskild person, något jag uppenbarligen ägnar mig åt som lagsport ihop med Rasmus. Än värre inser jag att det finns människor som påstår att jag ses som ”ofelbar”, vilket gör mig djupt illa till mods. Jag vet inte vad ni deltar i för samtal, men jag är inte med på de premisserna.

Jag är tyvärr rätt ointresserad av Brit Stakston. Kanske ger hon företag jättebra råd om hur man använder twitter, eller vad det nu är man gör som expert på sociala medier, och i såfall är det ju utmärkt. Själv intresserar jag mig för internet på ett lite annat sätt och det som framförallt engagerar mig är det politiska, filosofiska. Det jag skrivit om handlade om hennes blogginlägg om en twittrande lokförare, och den vidare politiska dimension jag tyckte mig se, det samhälle som byggs med de argument hon använder, oavsett om hon som person eftersträvar det eller inte.

För det finns politik i detta. De traditionellt liberala gränserna mellan privat och offentligt håller på att rivas ner och monteras om, med olika konsekvenser. Gränserna på internet är andra än dem vi spontant håller oss med i köttvärlden, oavsett om det handlar om personlig integritet eller om ägande. Här utspelar sig kriget om fildelningen likaväl som kriget om FRA och överhetens sociogram. Diskussionen om den twittrande lokföraren är bara en annan dimension av samma konflikt.

På 70-talet diskuterades om demokratin skulle stanna vid fabriksportarna, i dag är frågan om arbetet, och den underlydande position man har som anställd, tar slut vid samma portar när man går hem. När är den enskilde privat? Är det nu arbetet som trumfar demokratin? Den enskilde som kampanjar på sin fritid för sverigedemokraterna, som har nålar och delar ut flygblad (eller skriver på facebook) är också han att se som en ”ambassadör” för sin arbetsgivare. Skall arbetsgivaren i såfall ha rätt att säga nej till den anställdes politiske engagemang (eller åtminstone neka fortsatt tjänst)? Om allting är offentligt och inget privat, sett till relationen mellan anställd och arbetsgivare, var finns det vi banalt kan kalla frihet?

Stakston och andra tycks påstå att arbetsgivare i dag är schyssta, och att de flesta under alla omständigheter kan välja ett jobb där man sympatiserar med sitt jobb på ett sätt så att den här sammansmältningen blir oproblematisk. Man behöver inte dra särskilt många siffror ut arbetslöshetsstatistiken för att se det underliga med den tanken. Man behöver inte heller vara så värst antikollektivistiskt lagd för att oroas över att vi alla så glatt förväntas vilja gå upp i kommersiella och emotionella kollektiv i utbyte mot lönechecken.

Jag har dock känt så, så jag begriper idén känslomässigt. Under perioder av mitt arbete åt Expressen har jag känt den där samhörigheten, den där identifikationen, som fått mig att försvara de bisarraste kändislöp och slasknyheter utåt bara för att jag tyckt så himla mycket om tidningen. Jag känner inte så längre, och det är inte alls bara skönt. Det är ju så mysigt med gemenskaper. Men det jag vinner på det är lite mer klarsynthet, lite mer hederlighet i förhållande till den tidning jag ju ändå på många sätt gillar.

Det är lätt att säga att det är destruktivt med gnäll, eller med anställda som baktalar chefen (även om det finns forskning som menar att just gnället eller det meningslösa fikasamtalet är viktigt för både gruppkänsla och upplevelse av sammanhang på jobbet), men i förlängningen finns det något rätt antiintellektuellt och maktbevarande i det här. Jag tänker på de där påståendena som var rätt vanliga på 90-talet om att politik bara var käbbel och att man borde sköta saker som i näringslivet. ”Kan de inte bara komma överens” löd mantrat, inte sällan från näringslivet. Och svaret var och är, nej, det kan man nog inte. För man tycker olika, vill olika saker. Att sopa dessa konflikter under mattan och ”komma överens” är djupt antidemokratiskt och riskerar att göda långt obehagligare konfliktlinjer, som det exempelvis gjort i Österrike.

Det finns också otvetydiga maktkonflikter i arbetslivet. Arbetare och chefer har inte samma intressen, lika lite som anställda chefer och ägare. Det handlar dels om lydnad, om vem som bestämmer, dels om olika uppfattningar om vad som egentligen är viktigt. Är det viktiga vinst eller god arbetsmiljö? Vinst eller höga chefslöner? Långsiktig vinst eller kortsiktig vinst? Att låtsas som om dessa konflikter inte finns, och att uttryck för dessa konflikter bara är gnäll, är ohederligt eller blåögt. Visst må vi ha bättre arbetsmiljö nu än på 1890-talet, men det innebär inte att konflikterna försvunnit.

Den utveckling som skett i välfärdsstaten innebär också att människor i mindre utsträckning i dag än tidigare har reella exit-möjligheter från en dålig arbetsgivare. Nästan inga unga är med i a-kassan (50 % av alla arbetslösa oavsett ålder saknar a-kassa), med arbetslösheten på höga nivåer blir det att anpassa sig eller hamna hos socialen med all dess proletarisering och stigmatisering.

Det finns också något tveksamt i den vanliga uppfattningen att det är bättre att göra än att tala. ”Men gör något i stället för att gnälla”. Det handlar om makt, där kritik bara är acceptabel om den omedelbart omsätts i handling, om personen som yttrar kritiken förmår komma på en lösning, en handlingsplan. Ett sådant tankesätt premierar visst tänkande, det konkreta och lättfattliga och missgynnar det som på lång sikt kanske är värt mångdubbelt mer.

Detta är politik, det handlar om hur vi vill bygga samhällen och hur vi vill leva. Vill vi vara sammansmultna med våra arbetsgivare, vill vi ge dem makt över också vårt liv utanför jobbet, ens om vi trivs på jobbet? Vill vi se oss själva och varandra som varumärken snarare än människor? Som anpassade, passande, marknadsförande helheter snarare än som kalejdoskop av det kloka, vackra, äckliga, idiotiska. Jag vill inte det. Jag gissar att det är det som är skillnaden.

Arbetet och underkastelsen

Den här texten kan utmärkt väl läsas som en del i cirkelarbetet med Det stundande upproret, men det var visst lite väl obskyrt att uttalat skriva om boken i Expressen.

Skratt från förr

Jag får inte prata om landskapsfunktionhinder, jag får inte prata om landskapsfunktionshinder. Tvångstankarna grep tag i mig när jag stod där tidigt i lördags morse på färjeterminalen i Visby och väntade ihop med en stor grupp från JAG, som varit där under veckan för att fästa uppmärksamheten på bland annat tillgänglighetsfrågor. "Känner du ett särskilt band till Jämtland som dövblind" skulle jag verkligen inte fråga, verkligen inte! Däremot kunde jag inte nu låta bli att ge alla er lika stor möjlighet som jag till just den här sortens social tourettes. Lika möjligheter är trots allt målet.

Vi kan skapa en kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare

Vad har en arbetsgivare rätt att kräva av sina anställda? Mer än att man faktiskt gör sitt jobb alltså. För det räcker ju inte, i de allra flesta fall kräver arbetsgivare, och i förlängningen chefer, att man infinner sig på arbetsplatsen vid vissa tider (också i yrken där själva arbetet skulle kunna utföras på valfri plats och tid), iförd vissa kläder (också där dessa inte har någon relation till arbetets kvalitet) och inte minst att man uppfyller vissa sociala koder som inte heller står i relation till det egentliga arbetet. Det senare kan ofta i medelklassyrken yttra sig i att man förväntas delta också i aktiviteter utanför arbetstid, som kick-off-kurser med gemensamt alkoholintag, tillitsövningar och gruppsamtal om vilket djur man skulle vara, om man var ett djur.

För att uttrycka det tydligt kräver arbetsgivaren lydnad. Även om du lika gärna skulle kunna utföra ditt jobb mellan 14 och 22, iförd kimono och badtofflor, skulle det underminera arbetsgivarens auktoritet om du tilläts göra det. "Tänk om alla gjorde så?" Då skulle vi kanske inte lika gärna lyda i allting annat heller. Auktoriteten måste upprätthållas till varje pris.

Det finns anledningar till att jag väljer bort att ha ett vanligt jobb.

Historiskt har lydnadskravet åtminstone bara gällt på arbetstid, på arbetsplatsen. Vad man säger till sina kompisar, hur man är klädd på krogen eller vilka politiska partier man väljer att engagera sig i har inte chefen haft något med att göra. I det nya medielandskapet stämmer inte det längre. Vi har alla läst om killen som fick sparken från ett dagis för att han fanns på en bild på facebook iförd pornstar-mössa. Ungdomar varnas regelmässigt av så kallade experter för att deras festbilder eller frispråkiga bloggar kommer googlas av framtida arbetsgivare som kommer se det faktum att du slickade godisshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009 som ytterst komprometterande för ditt möjliga jobb som ekonomiassistent. Häromdagen läste jag så en annan expert som varnade för att: "meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare."

En kultur där det är ok att kritisera sin arbetsgivare? Så kan vi ju inte ha det.

Det handlar alltså i den specifika fallet om en SJ-anställd som twittrat från ett våldsamt försenat tåg, och som dels varit otrevlig mot en passagerare, dels yttrat kritik mot beslut från Trafikverket och mot de alltför känsliga systemen som orsakar förseningar. Att det är dumt att vara otrevlig är väl rätt okontroversiellt (om än möjligen förståeligt emellanåt, vi är bara människor), men det viktigaste här tycks vara relationen till arbetsgivaren, i det här fallet i offentlig sektor.

"Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill."

Nu tycker jag nog att employment branding låter som en sjukdom, eller åtminstone ett symtom på en samhällssjuka som jag gärna skulle slippa, men det intressanta är ju att bakom detta finns inställningen att den anställde är livegen. Man står aldrig utanför arbetsgivarens intresse, får aldrig "tycka vad sjutton man vill". Att vi har en lag, meddelarfriheten, som ger den lagliga rätten att stå fri från jobbet anses vara ett problem. Internet innebär ingen befrielse utan tvärtom att personen som betalar din lön får makt över hela din existens. Det är som 24/7-BDSM men du gör det för att kunna betala hyran snarare än av lust. Kopplingen till sexhandel är inte alls särskilt långsökt, många upprörs över att man kan köpa någons kropp, men här antas ett helt vanligt jobb uppenbarligen innebära att man säljer sin själ.