måndag, juli 27, 2009

Din kudde är min

I går sade jag till finaste Aaron att rekryteringen av Gustav Almestad var något av det bästa de gjort. Som världen har längtat efter sexradikal*, ärlig och witty sexualrådgivning! Pillow talk har också redan blivit ett måste, hur kan det bli annat, med tips om indie-porr och svar på viktiga frågor om det är okej att torka av någons mage med en strumpa.

Jag sade förresten också åt Aa att han borde köpa fantastiska lokaltidningsbesvikelse. Vi får väl se om det blir verklighet.

*det är svårt med etiketteringar och Gustav kanske hatar det här begreppet ännu mer än "sexpositiv", men jag kommer för ögonblicket inte på något bättre begrepp för den som omfamnar även sexuella uttryck utanför gängse normer och som samtidigt har ett politiskt perspektiv som inte blundar för strukturer.

torsdag, juli 23, 2009

En helt ny konstform

När jag häromdagen inledde mitt födelsedagsfirande i badet med en Dry Martini började jag prata igen om det här med e-böcker. Då menar jag inte mitt eviga gnällande om hur svensk bokbranch (icke)fungerar eller sjuka kontraktsvillkor, utan mer utifrån Daniels inlägg häromveckan om vad man egentligen vill ha ut av en e-bok.

Hittills talar vi ju mest om det som om e-boken skulle vara samma produkt som pappersboken men i ett annat medium. Och är det något som ex sociala medier (eller dagstidningar på internet) lärt oss så är det ju att, tja, så blir det ju sällan. Först kanske man tror att det bara är att flytta över, men snart visar sig det nya mediets inneboende möjligheter och problem och något helt nytt föds i det gamlas ställe.

Med detta vill jag inte säga att jag inte längre tror på litteratur. Herregud, jag är ju utpräglad textmänniska, bokmänniska, romanen är för mig världens högst stående konstform, men lika lite som tv dödade radio, eller internet dödade tv-mediet (om än påverkade HUR vi vill se på teve) så kommer e-boken döda boken. Jag tror dock, eller hoppas, att e-boken kan bli något helt annat. Det Daniel skriver om att han vill ha är ju en slags korsform mellan bok och Scrivener, med wikipedia och google on the side. En text som är sökbar, med möjlighet att göra marginalanteckningar, slå upp ord och företeelser.

I'm all for that, men han glömmer en sak - länken. Om vi ska gå från det allra enklaste, att litteraturlista och fotnoter i faktatexter kan bli länkbara, till vidare i tänkbar korsform mellan det litterära och det hänvisande ser vi verkligen en helt ny konstform framför oss. Intertextualiteten konkret realiserad. Något som gör e-boken kvalitativt bättre än boken. Just detta gäller förstås primärt eller åtminstoen enklast det icke-skönlitterära, men det är trots allt en rätt stor andel av alla böcker.

Jag har aldrig hållt en faktisk specialiserad läsplatta i min hand, och jag kan väl föreställa mig att många texter också faktiskt kan vara bara text i en sådan, och ändå ha fördelar framför pappret. Där handlar det ju om skärmkvalitet, läsbarhet, enkelhet. Men jag tänker på hur jag själv i dag har svårt att skriva artiklar utan att få länka, och blir irriterad över bristen på hänvisningar i andras artiklar, och kan enkelt se hur samma sak blir rimligt även för längre texter.

Jag vill bara att det här ska hända nu. Genast. Jag längtar.

måndag, juli 20, 2009

Jag vill tänka hellre än bråka

För ett par veckor sedan twittrade jag bitterfnittrigt om att jag inte var inbjuden till det seminarium om boken Gratis? som hölls i Almedalen. Jag har alltså skrivit en text till antologin, och jag frågade några veckor innan Visby om de ville att jag skulle medverka på seminariet, eftersom jag ju ändå var där. De svarade inte. Jag bokade om min biljett och åkte hem till familjen en dag tidigare.

Jag ska inte säga något definitivt om detta, herregud, att missa att svara på mail kan väl vem som helst göra. Men något litet kanske det säger om vilka uppfattningar som Medieföretagen, som betalar för boken, egentligen vill föra fram. När jag nu läser boken tycker jag initialt snipigt inte heller att de andra bidragen är lika bra som mitt eget. Om min kinkighet beror på hämningslös självuppskattning (överskattning) eller avoghet inför de övrigas grundståndpunkter vet jag faktiskt inte.

Men visst är detta en bok som huvudsakligen handlar om att det är viktigt med upphovsrätt och viktigt att ta betalt för saker på internet. Ett bidrag vill att ISP:arna ska inspektera vad folk gör på nätet och att man ska fakturera fildelare men dölja kostnaden för dem så att de inte revolterar. Ett annat, från Bonniers affärsutvecklare Sara Örwall, underkänner tanken att marginalkostnaden för digitala kopior går mot noll med argumentet att det fortfarande kostar att skapa kultur. Daniel Johansson, med ett otroligt intressant blogginlägg om e-böcker nyligen, skriver initierat men tyvärr ganska tråkigt om framtidens internet, Martin Rolinski skriver om hur han drabbas av piratkopiering och Andreas Ekström om hur ofri kulturen blir när den inte kan klara sig på marknaden. Jag funderar över om Andreas tänkt mycket på hur beroende svensk kultur redan i dag är av den mecenat som kallas kulturpolitik. Jag säger alltså inte att han har helt fel, men att den situationen isåfall redan är här. Mikromecenater på nätet kanske är en större garant för mångfald och oberoende än behovet att slicka Författarfondens fötter?

Allra mest slås jag av hur jag, fortgående under läsningen och under skrivandet av den här texten påverkas av tonen i boken, anammar den, blir en del av den futtiga polemiken. Inte så att alla texter är futtigt polemiska, det är de verkligen inte, men väldigt många av dem är uttalat defensiva. Jag kan inte riktigt avgöra om det också drabbat min egen text, men det skulle inte förvåna mig. Hela debattklimatet kring dessa frågor har blivit sådant att även när syftet uttalat är att skriva om framtiden blir det i ett ängsligt positionerande om att "de där" minsann åtminstone har helt fel.

Boken känns underligt nog föråldrad redan innan den kommit ut. För jag upplever att det där klimatet faktiskt delvis har förändrats. De redan nämnda diskussionerna om e-böcker präglas av nyfikenhet och optimism, Peter Sunde och Alexander Bard kramas på debattsidor, piratpartiet säger åtminstone att de ska sluta skrika. Kanske är det så att radikaliseringen som pågått under det gångna året nu gått över i en balansering, fast från en ny och helt annan nivå. Det är liksom ointressant att slå varandra i huvudet, låtsas missförstå, gasta vidare. Jag tror att boken Gratis? var helt rätt tänkt ur det perspektivet, men att de deltagande skribenterna i alltför många fall inte lyckades ta det till sig. Som sagt, kanske inte heller jag.

Jag säger inte att man ska ta lätt på integritetskränkande lagar eller le blitt när vissa vill förvandla internet till ett minitel. Men i det som har kallats den nya hackeretiken ingår ju att man tinkar, tänker, bygger, simmar vidare snarare än slåss. För en vecka sedan lyssnade jag på ett föredrag med en man som fixade internet till Afrika, bl a genom att ordna nödvändig el från generatorer uppsatta på småbarnens gungställningar. Där fanns en nybyggaranda, en hacktivism som gjorde mig alldeles lycklig.

Här är några andra som också gör mig lycklig just nu.

tisdag, juli 14, 2009

Boken är ingen akronym, och lite tankar om litteratur och internet

Ni måste läsa den urspännande bloggdiskussionen om litteratur och internet som började hos Bokhora och än så länge fortsatt hos Fredrik, Daniel och Josefine.

Allt det här anknyter ju till de funderingar jag själv haft apropå kontraktsbråket med Bonniers. Det är ju inte bara för att jag tycker att det nya kontraktet är principiellt tveksamt som jag är emot det, jag vill också gärna se vad Bonniers kommer göra av e-boksmarknaden innan jag säljer mina rättigheter till just deras system. Tyvärr tyder väldigt mycket just nu på att de inte kommer göra särskilt bra saker.

Det är för mig obegripligt att man exempelvis envisas med DRM, och alltså vill försöka sälja en produkt som är uttalat SÄMRE än den man kan få tag på gratis. Detta har skivbolagen, många av dem i alla fall, nu insett. Bokbranchen säger glatt att då gör vi väl samma misstag en gång till. Det här ansluter lite till de praktiska problemen med e-böckerna, vilka läsplattor kommer användas, hur bra kommer de vara, etc. Det sämsta som kan hända är ju om Bonniers, för att ta ett exempel, väljer att låsa in sina produkter på en enskild hårdvara. Konsumentvänligt, nja, inte riktigt va. Den enda möjliga läsplatta som redan finns i stor skala på den svenska marknaden, iphonen, accepterar för övrigt inte DRM-skyddade e-böcker. Det är onekligen måttligt smart att redan på förhand utesluta den.

Jag har långt många fler tankar kring detta, och jag tror inte heller att man ska överdriva e-bokens kortsiktiga betydelse, inte heller bör man glömma bort bokens betydelse som artefakt. Många människor tycker om att ha fina böcker hemma i bokhyllan, och har en känslomässig och estetisk bindning till dessa som långt överskrider motsvarande relation till LP, CD, VHS eller DVD. (Det kan handla om, eller åtminstone hänga samman med, att bok inte är en akronym). Detta sagt kommer självfallet särskilt sådan litteratur som man snabbt läser och därefter aldrig vill läsa om att påverkas enormt av digitalisering så småningom.

Jag vill alldeles särskilt rekommendera kommentarsfälten på bloggposterna ovan, det finns mycket intressant sagt om vad man egentligen kommer kunna ta betalt för på nätet, kuratorsfunktioner, sållning, arkivering. Det vore så skönt om en enda upphovsrättsindustri faktiskt kunde hantera det nya mediet med något annat än rop på nedmontering av yttrandefrihet och rättssäkerhet. Den här diskussionen känns i sammanhanget mycket hoppfull.

söndag, juli 12, 2009

Ibland är min kärlek till Therese Bohman helt ostoppbar



Som med den här bilden (och bloggserien)

lite om google

Andy skyller på kvällstidningsformatet för att hans google vs FRA-text blev så, tja, stolpig, men jag vet inte jag. Nu skriver jag ju inte ute i vanliga tidningen, och jag har faktiskt respekt för behovet av förenklingar emellanåt, men riktigt sådär banalpolemiskt behöver det faktiskt inte vara. Inte ens i boulevardpressen. Som Lisa säger i en fenomenal enda mening i det ekströmska kommentarsfältet: "Att vinkla hårt är faktiskt motsatsen till att vara “rak”."

Det är ledsamt att det som skulle kunna vara en spännande diskussion faller samman innan den ens har börjat. Nu vet jag ju inte om Andy faktiskt tycker att Google är värre än FRA, eller om det var det som var den där kvällsisförenklingen, men för att uttrycka sig just enkelt är det ingen bra samtalsstart.

Det går ju alldeles utmärkt att oroa sig för båda delarna, och inte minst att samtidigt tycka att Google är ett fantastiskt företag och ändå bekymra sig över dess maktställning. Jag kan både älska Google books och känna tveksamhet inför megalomanin på en gång, älska enkelheten i sökmotorsalgoritmerna och uppröras över hur Google ex hanterat Ted Valentins kartsajter (bara ett exempel på hur sökmotorn ibland inte alls agerar förutsägbart).

Här har förresten Andy skrivit en text om Google som är otroligt mycket bättre än det han skrivit eller rekommenderat på sistone. Tillägg: Simon Sundén skriver också om google.

lördag, juli 11, 2009

tisdag, juli 07, 2009

Det har fötts ett barn i dag. Jag läser Elins sorgliga betraktelse över att vilja vilja men inte kunna och får meddelandet på Facebook. Såklart. Alla är glada. Alla mår bra. När just den här flickans storebror föddes för fyra år sen fick jag ett sms från den stolte fadern i stället, och jag minns fortfarande exakt hur det kändes. Jag satt på Grill Ruby i gamla stan och var så långt inne i det illaluktande träsk som just då var lika delar depression, sorg och en sammanfallande relation att jag blev förvånad över min egen förunderligt normala reaktion. Helt okomplicerat glad blev jag, inga baktankar, inga förbehåll. Ingen avund. I mig då hade jag faktiskt ändå uppenbarligen utrymme att glädjas åt deras lycka, åt denna alldeles nya människa, och det hade jag aldrig trott. Jag tror att det var då jag insåg att det kanske skulle kunna bli bra igen.

måndag, juli 06, 2009

lite sommarläsning

Jag kan inte komma i från mina aversioner mot opinionsbildande medier som inte lägger ut allt material på nätet (eller för all del min förvirring inför de medieföretag som, likt Stampen-koncernen, uppenbarligen inte vill ha några läsare), men senaste numret av Neo har ändå flera små läsfester. Briljant ledare om upphovsrätten ur ett proceduriellt perspektiv - det är lättare att införa dödsstraff än korta skyddstiderna för poplåtar, gräv kring idrottsrörelsen och en krönika om hur Rick Falkvinge kör The Game på svensk politik.

För den som ännu inte läst den vill jag också rekommendera Lena Anderssons pricksäkra text i senaste Axess om hur klassgränserna sitter i själen, liksom finaste Chris Kullenbergs manetiska manifest.

lördag, juli 04, 2009

Schulmans skämt avslöjar DNs folkförakt

I förmiddags ringde finaste Leo och frågade om jag kunde skriva något om Alex Schulmans hatattack på bloggvärlden. "Men det var väl ett skämt?" svarade jag. "Ja, men skriv om det då" svarade han, och sen gjorde jag det.