Just nu slåss norra Europas snyggaste tjejer på twitter om att få gifta sig med den här mannen. Det är faktiskt inte konstigt alls.

(ja, han är snygg också)

imperfektionism

Apropå förra veckans stresstrauma så höll jag alltså på med dels Bonnierstexten, dels den här om en appell för det imperfekta samhället. Det är givetvis djupt ironiskt att jag kämpade så med att slipa bort textens skavanker.

Postmässoblues - nä, tror inte det

Alla andra verkar ha drabbats av postmässoblues, eftersom jag själv valde den djupt oansvariga modellen för göteborgsvistelsen och huvudsakligen struntade i mässan är jag tvärtom utvilad, lycklig och arbetssam. Några snabba noteringar:

Årets frisyr: tveklöst Timosjenka-flätorna. Jag har aldrig fått så mycket komplimanger för mitt hår i hela mitt liv och på mäss- och dansgolv såg jag minst två andra flät-drottningar. Strax innan vi blev utkastade från Sigge Eklunds svitfest på Park Hotell frågade Björn Wiman om jag ville skriva en analys av flätornas betydelse i samtiden, men jag hoppas innerligt att jag tackade nej.



Årets plagg: mikrofonvästen. Här syns Christopher Kullenberg seriekopplad med Rasmus Fleischer på Juliagruppens lilla seminarium om nätneutralitet. Göteposthumanism ftw.



Årets happening: Atlas montermingel. Alla var där. Faktiskt. Bonnierminglet var trängre och tjusigare däruppe i himlen, men när jag såg mig omkring nere i Atlas monter insåg jag med värme i hjärtat att nästan varenda människa jag gillar i bokvärlden stod där med sina plastglas rödvin och såg upprymt mässlystna ut. Jag powerminglade bästa Elin genom crowden och presenterade henne för alla jag hittade, från Tove Leffler och Johan Hilton till Åsa Linderborg och Mattias Svensson.

Årets sjukdom: Daniel Sjölins ögon. Mättat blodröda ögonvitor gjorde att han valde solglasögon på nämnda Bonniermingel, men det sorgligaste i det sammanhanget är nog ändå att han visst tänker sluta skriva romaner. Inte för att jag inte begriper anledningarna, men jag hoppas så att han ångrar sig.

Årets fascistwannabes: Vakterna på Röda Sten, där Rasmus hade releasefest för Det postdigitala manifestet skällde ut oss för att vi hävdade oss vara på listan, särade med våld på två tjejer som försökte gå på toaletten tillsammans, aggrodirigerade rökare till exakta platser på den jättestora blåsiga terassen och frammanade mitt inneboende men oftast dolda polis- och vakthat med sådan styrka att all feststämning rann bort och jag i stället åkte hem.

Årets hashtag: #gråterigöteborg som sammanfattar min relation till Västtrafik. It's not me, it's you. Episka felåkningar varje gång. Kan tilläggas att jag bodde på ett ställe där spåren höll på att läggas om så man fick åka ersättningsbuss också.

Årets felåkning: Efter ovan nämnda fest på Röda Sten råkade jag somna och åka för långt med ersättningsbussen och klev klockan halv tre på natten av helt ensam mitt i ett öde köpladeområde vars exakta allokering ännu är komplett okänd. Jag gick och grät (och twittrade) i en kvart eller så ända tills jag insåg att jag inte hade en aning om jag ens gick åt rätt håll och då grät jag en stund till tills det kom förbi en taxi.

Årets nonhappening: Gustav och Anders valde att INTE nakenbrottas om rätten att bära min väska till stationen. Jag älskar dem såklart ändå.

Årets smycke: Unni Drougges samlade verk på ett glittrigt USB-minne. Så fint, så smart. Observera att hon inte haft rätt att göra det om hon skrivit på ett e-boksavtal liknande Bonniers föreslagna. Nu funderar jag på att göra en Strage och ge ut mina samlade artiklar på ett likadant. Frågan är möjligen om hur stort intresset är för mina hatiska ledarsidestexter mot Moderaterna från DN våren 2002.

Årets text: Nja förresten, det är svårt att säga själv, men jag hoppas ju att min artikel om varför jag väljer bort Sveriges största och finaste förlag kan få vissa positiva effekter.

Årets dansgolv: Sonja Schwarzenberger och Johan Norberg dansande till Kraftwerk på Galago-festen.

Bilderna har jag kopierat från Isabelle Ståhl, som f ö bidrog både med årets huvudbonad och årets glitterspår, i påfågelfjäder respektive grönt.

Ingenting extra alls

Jag är sjuk. Igen. Ont i halsen. Igen. Jag har visserligen levt ett liv som ackompanjerats av månatliga halsflusser, bakteriella eller virusföranledda, hela vinterhalvåret, men såhär frekvent sjuk även på sommaren kan jag faktiskt inte komma ihåg när jag var senast. Sedan någon gång i februari/mars har det gått i ett. Svininfluensor, flusser och förkylningar om vartannat. Banalt, ointressant, outhärdligt.

Sist jag var hos doktorn för att kolla om det var bakterier som orsakade bölderna i halsen den gången (vilket visserligen ofta gör ondare, men å andra sidan ger en antibiotika så att det snabbt går över) föreslog hon att jag skulle tänka på att operera bort halsmandlarna. När jag nu åter känner den där domningen i bakre delen av gommen som är första skedet i ännu en halsinfektion började jag först gråta av insikten att jag inte under några som helst omständigheter har tid att vara sjuk. Sen kollade jag upp operationen. Den har visst 2 veckors konvalecsens. Jag stirrade håglöst på skärmen. Två veckor. Var skulle jag hitta två veckor? Två veckors tid att äta glass och titta på teveserier, hurrade glada operationstillskyndare på Twitter. Jag tror inte att ni förstår. Jag har inte varit ledig två dagar i sträck på mer än ett halvår. Två veckor är en ocean som inte finns. Alldeles bortsett från att jag knappt har någon sjukförsäkring.

Jag säger inte att det inte finns ett samband. Visst vet jag att mitt arbetstempo såklart ökar min infektionskänslighet, visst vet jag att jag borde ta det lugnare, att jag borde prioritera, att jag inte kommer att orka. Jag vet att jag inte orkar. Herregud, jag gråter framför datorn när jag skriver det här, det är klart som fan att jag inte orkar. Men det finns ju inga alternativ. If I can't do i, it can't be done. Det är inte som om några andra gör det som måste göras om jag lägger mig i sängen. Inga andra skriver mina artiklar, som jag måste skriva i allt högre hastighet eftersom de betalar så illa och jag måste göra allt det andra som är komplett obetalt också. Runt omkring mig hör jag hur människor förklarar att de inte kan göra det ena eller andra för att de ska in i "skrivtunnlar" och det finns faktiskt inte ord för min stinkande gallsmakande avund. Jag minns knappt vad min roman handlar om. Jag har inte haft tid att skriva på den sedan i våras, och knappt ens då. Jag tänker på den när jag är ute och springer, det gör jag, som en kombination av de två rena lyxsysslor jag hänger mig åt, men om jag inte tränar så vet jag ju att jag kollapsar. Det unnar jag mig. Ha. Patetiken är åtminstone storslagen.

Min avund handlar ju både om att det faktiskt finns människor som har tid att skriva riktiga texter, att tänka, att rent av tänka klart innan de skriver, och om att de tycker sig ha rätt till det. Att deras kreativitet förtjänar avskildheten, tiden. Själv hastar jag mellan allt jag måste och nej, tro inte att det är en kvinnofälla i den meningen att jag har huvudansvar för mitt barn dessutom, det har jag inte. Det tar jag inte. Knappt lika ansvar tar jag, men även den tiden är ju tid som kunde ha gått till något annat.

Självömkan är en av de minst tilltalande känslor som finns. Tro inte att jag inte vet det. Ändå flyter den ur mig, trög, klibbig, svår att få bort från händerna. Jag vet att jag har valt det här, att jag väljer det gång på gång på gång, att det är mitt eget fel som inte kan säga nej, som inte vill säga nej, som vill göra skillnad. Som inbillar mig i all min inbilskhet att jag bär världen på mina axlar. Som tror att jag orkar, att jag måste orka, att bara den här veckan, sen blir det bättre, bara den här deadlinen, bara den här dagen. Jag lever ett liv utan marginaler. Och det blir ju aldrig bättre, bara tillfälligt, sen är alltihop tillbaka igen och jag överväger att sluta andas för att jag inte har tid.

Elak blir jag också. Har inget tålamod med dem som är nära, bara S får en någotsånär glad och normal mamma, sen räcker jag inte längre. I övrigt utnyttjar jag folk, vill ha deras kramar, deras uppmuntran, deras kärlek, jag blir gärna underhållen, men orkar knappt ge någonting alls tillbaka. Jag ringer aldrig dem jag borde ringa, glömmer saker som är viktiga bara för att ingenting extra ryms i min hjärna. Ingenting extra alls.

Ta gärna piller så att ni orkar göra uppror

Det är INTE jag som satt rubriken (som ju delvis motsäger det jag säger i texten) men här är dagens artikel om samhället och psyket.

750 000 tyska läderbögar

Å vad jag skulle vilja följa upp rubriken med en länk till bisarra Rammstein-videon (som Anders sade: "'Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr' är en formulering som inte får glömmas."), men det verkar väl lite väl lättsinnigt givet ämnet.

Det handlar alltså om barnporr, och om den där nyheten som valsat runt i massor av tidningar i dag om att 750 000 personer vid varje givet tillfälle sitter och surfar efter barnporr. Som några personer rett ut finns det alltså ingen som helst källa till detta, rapporten som refereras innehåller "varken nyhetsbevakning, nyhetsvärdering eller källkritik", ingen tycks veta varifrån siffran egentligen kommer, ändå vidarebefordras den som sanning av FN och seriösa medier.

Skriver man kritiskt om det här kanske man blir åthutad av polisen, men det får det nog vara värt. Kan vi inte snälla börja behandla det här svåra ämnet något allvarligare än en genomsnittlig Hassan-sketch?

Sweet Juliet

Nu ligger Juliagruppens hemsida äntligen uppe. Kalendariet kommer fyllas på allt eftersom.

Dagens mail från Mohammed Omar

Assalam alaikum

Kära bröder och systrar!

Tack för att ni har anmält intresse för föreläsningen "Måste vi tro på gaskamrarna?"

Författaren Lars Adelskogh kommer att tala om den s.k. "Förintelsen". En myt som används för att motivera den verkliga förintelsen av Palestina, nykoloniala krig och förföljelse av oliktänkande i västvärlden.

Mejla era mobilnr till kontakt@mohamedomar.org så får ni adressen till föreläsningslokalen via sms inshallah.

Mvh

Mohamed Omar

Apropå blankettångest

I somras fick jag brev från Försäkringskassan. Jag hade begärt vab ett par dagar och någon där tyckte att det såg konstigt ut med mina inkomster. Jag har skrivit tidigare om den bisarra process som ledde fram till att jag alls fick föräldraförsäkring, och jag kan ju säga att det inkluderade väldigt många väldigt långa samtal till olika handläggare som hänvisade till varandra och där ingen verkade ha någon egentlig koll på hur reglerna skulle tolkas i mitt fall. Sedan hittade jag rätt handläggare och, tja, det ordnade sig. Trodde jag.

Jag är ju aldrig sjuk själv, eller tar åtminstone aldrig ut sjukersättning när jag är sjuk (eftersom jag 1) inte orkar/vågar konfrontera försäkringskassan 2) ändå nästan aldrig har tid att vara sjuk utan arbetar ändå), och lille S är också sjuk så sällan att jag knappt tänkt på det här på länge. När han är sjuk och man måste vara hemma med honom glömmer jag för övrigt generellt bort att begära vab-ersättning också (se punkterna ovan, dock mer den förra än den senare). Men nu gjorde jag det. Och fick ett brev där de ville ha svar på en massa saker som jag inte alls visste svaren på som jag skulle fylla i på blanketter där jag knappt kunde tyda bokstäverna och jag hade bara inte tid eller ork att köra hela det där ringa-runt-mellan-handledare-racet igen. Hellre lät jag väl bara bli att ta ut vab då. Så jag lät det där brevet ligga. Det satt där som en tagg som irriterade då och då, men inte mer än att det fick vara.

I dag fick jag ett nytt brev. Där står det att Försäkringskassan fattat ett beslut om min SGI. Den är nu 0 kronor. SGI B, som jag inte vet vad det är ens, är också 0 kronor. Det här känns inte riktigt bra. Inte för att jag vill ha fler barn just nu, eller för att jag ens utnyttjar sjukförsäkringen över huvud taget, men att inte ha någon rätt till det alls? Att trots inkomstdeklarationer (och skatteinbetalningar) på en ändå något sånär rimlig inkomst numera, inte ha möjlighet att få någon trygghet alls tillbaka.

Och ändå är det inte det värsta. Det värsta är att jag ställd inför det obehaget och obehaget att ringa försäkringskassan och försöka tala om för dem att de nog gjort fel kommer jag sannolikt välja nummer ett.

Faran i för mycket kärlek

Via Opassande hittar jag till The Telegraphs lista över fenomen som internet dödat och vidare till en ledarkrönika i SvD om att det är internets fel att det amerikanska politiska samtalsklimatet är så aggressivt.

Kanske ska man inte hålla det emot honom, skribenten Johan Wennström är möjligen helt enkelt för ung för att minnas när radioprofiler ur den amerikanska galenpannehögern hävdade att Hillary Clinton hängde pornografiskt pynt i Vita Husets julgran eller att Bill konsekvent mördat personer som hotade hans politiska karriär. Internet fanns visserligen då i början av 90-talet, men knappast spritt till allmänheten och Clinton-hatet uttrycktes under alla omständigheter främst i utpräglat gammeldags medieformer som radio och böcker. Det är helt sant att tonen i amerikansk politik förändrades och försämrades dramatiskt för drygt 15 år sedan, men om man ska dra några slutsatser av det bör man nog åtminstone vara påläst nog att veta att det var då skiftet skedde.

Med det inte sagt att inte internet 2, eller det internet där alla människor enkelt kan uttrycka sig ocensurerat och fritt, har lett till ett råare samtalsklimat. Precis på samma sätt som det lett till en öppen ohämmad närmast överväldigande kärleksfullhet, som andra människor i sin tur irriterar sig på. När människor kan uttrycka sig fritt, och dessutom emellanåt anonymt, kommer man så småningom att få se hela deras personligheter. Vi får se det vi för enkelhetens skull kan kalla mänskligheten. Det är något helt annat än de förhoppningsvis intellektuellt intressanta samtal som förs i dagspressen eller de förhoppningsvis vackra bilder som visas upp på magasinssidor. Inte bättre eller sämre, nödvändigtvis, men oavsett kvalitet väsensskilt. (De vackra bilderna och intressanta samtalen finns självfallet på internet också, i större mängd och med vidare variation än någon annanstans, men de är inte helheten, blott en del av den).

Mänskligheten är just så smutsig, snarstucken, ointelligent, narcissistisk, ondsint och så gullig, ointressant, häpnadsväckande, kärleksfull och briljant som det som strömmar ut genom det skira dataljuset. All this and brains too. Civilisationens hämmande lager är tunnare här, eller åtminstone annorlunda utformat. Kanske just för att risken att faktiskt ha ihjäl någon är rätt begränsad. Civilisationens grund är kollektiv överlevnad, det får man inte glömma.

I mitt eget fall är jag nästan mest orolig för exakt motsatsen mot det Wennström talar om. Jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför. Just därför blir min chock och efterföljande cynism så stor när jag, som i Hilleberg-diskussionen i somras, brutalt påminns om idiotin utanför portarna. Jag luras genom internet att tro att världen är god, just för att det är så lätt att välja bort de dyiga stråken, så lätt att hålla sig i stamgemenskaper, hårdare knutna och mer ömsint homogena än aldrig så traditionella byar. Att finnas där är så berusande att jag aldrig vill komma ut. Det är ett problem, demokratiskt, intellektuellt - även om den påträngande och långt mer disparata köttvärlden sällan släpper sitt grepp helt och hållet.

När jag drömmer om internet, eller mer specifikt när jag drömmer om irc, befinner jag mig alltid mitt i texten, för undan bokstäver som pärldraperier, kliver längre och längre in, omfamnas av grönt ljus i det svarta. I går på irc försökte jag förklara hur det är att föda barn och talade om att dyka ner i smärtan, bejaka den, låta sig överväldigas av all dess absoluta transcendens, och även om internet är långt ifrån lika just smärtsamt som barnafödande finns det en nyckel där. Man måste dyka ner och uppleva kärleken och hatet som vatten direkt mot huden. Vatten och dy, kanske, utan rädsla. Jag måste våga mig in i det geggiga också. Måste våga se mänskligheten.

Pictures of you

Nog, för att jag visste att Johan är våldsamt multibegåvad (och med den där vackra, ständigt lättsamma, leende ytan skulle cynikern i mig inte ens bli så värst förvånad över undangömda porträtt i källaren), men spelar han verkligen in Hollywood-film också?

A perfect day for ranting

Saker jag upprörts över på sistone: autotune-app till Iphone, Förbifart Stockholm, Dick Erixon, att stora delar av den svenska högern blivit papistkonservativ (hej Salt!), att Henrik von Sydow ska leda moderaternas arbetsgrupp för att nå unga väljare om integritet (insert bitter laughter here), att det sjukt bra senaste numret av Arena inte finns på nätet, SVT:s kolonialism, att Anna Odell dömdes för oredligt förfarande (att hon dömdes för våldsamt motstånd tycker jag är rimligt, och förresten är det möjligen så att det är lagen som måste ändras snarare än att man ska skälla på domstolen), debatten om feministisk porr (inte skribenterna här utan snarare den galna fortsatta debatten i kommentarstrådar och inte minst i kommentarer hos Newsmill), och nu senast i dag Forum för levande historia. För även om man inte gillar Pol Pot eller mordiska diktaturer: är det verkligen en svensk myndighets uppgift att hoppa på namngivna enskilda personer? Är det en rimlig användning av skattemedel? Inte riktigt, va?