Andy skyller på kvällstidningsformatet för att hans google vs FRA-text blev så, tja, stolpig, men jag vet inte jag. Nu skriver jag ju inte ute i vanliga tidningen, och jag har faktiskt respekt för behovet av förenklingar emellanåt, men riktigt sådär banalpolemiskt behöver det faktiskt inte vara. Inte ens i boulevardpressen. Som Lisa säger i en fenomenal enda mening i det ekströmska kommentarsfältet: "Att vinkla hårt är faktiskt motsatsen till att vara “rak”."
Det är ledsamt att det som skulle kunna vara en spännande diskussion faller samman innan den ens har börjat. Nu vet jag ju inte om Andy faktiskt tycker att Google är värre än FRA, eller om det var det som var den där kvällsisförenklingen, men för att uttrycka sig just enkelt är det ingen bra samtalsstart.
Det går ju alldeles utmärkt att oroa sig för båda delarna, och inte minst att samtidigt tycka att Google är ett fantastiskt företag och ändå bekymra sig över dess maktställning. Jag kan både älska Google books och känna tveksamhet inför megalomanin på en gång, älska enkelheten i sökmotorsalgoritmerna och uppröras över hur Google ex hanterat Ted Valentins kartsajter (bara ett exempel på hur sökmotorn ibland inte alls agerar förutsägbart).
Här har förresten Andy skrivit en text om Google som är otroligt mycket bättre än det han skrivit eller rekommenderat på sistone. Tillägg: Simon Sundén skriver också om google.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Well, därvidlag är vi ju alltså överens:
"Det går ju alldeles utmärkt att oroa sig för båda delarna, och inte minst att samtidigt tycka att Google är ett fantastiskt företag och ändå bekymra sig över dess maktställning."
Exakt. Men så har inte det offentliga samtalet i Sverige låtit de senaste åren. Inte alls. Google har nästan kramats ihjäl. Jag gissar att det har att göra med att Google känns som "en av oss" när vi använder internet. Kritik mot Google finns det nätanvändare som tar personligt. Jag har känt så själv, inte minst när jag läste den extremt medryckande "The Google Story" av David Vise. Lite åldrad nu, men, tror jag, väldigt relevant i sin kulturbeskrivning.
Jag känner det också när mitt liv förenklas av Google Reader och Google Cal och många andra suveräna tjänster som jag dagligen använder.
Så vilket är värst, Google eller FRA? Båda, eller inget. Det som felanvänds. Men potentialen, risken, för sådan felanvändning uppfattar jag som ungefär likvärdig: inte så väldigt sannolik i någotdera fallet.
Och att vi detta år, då nätintegritet har diskuterats mer än någonsin tidigare, bara har snuddat vid Googles makt, ambitioner, särställning, betydelse, ansvarstagande och förhållande till demokrati och ickedemokrati, det tycker jag är konstigt. Och där har du skälet till varför krönikan finns.
Kunde den ha fått ännu "bättre" reaktioner om jag inte hade ställt de här engagemangen emot varann? Om jag inte hade retats lite? Det kan man förstås inte utesluta.
(Men det ska sägas: Beslutet att skriva krönikan så som den är skriven är hundra procent mitt. Det ska inte skyllas på Expressen eller så - såvitt jag kan se är inte ett kommatecken ändrat från det manus jag lämnade in.)
Äntligen. Tänkte senast igår på FRA och kunde inte förstå att Google så sällan diskuteras utan att allt fokus ligger på FRA. Jag använder google-söket och älskar det, men är samtidigt rädd för deras övriga tjänster och egentligen rädd för googlesöket, mest för att jag ogillar att känna mig bevakad (och är det något googlesöket gör, så är det att lagra vårt beteende på internet). Men, frågan är om man kan vara utan dem (google alltså)?
En grej till, så här "efteråt":
“Att vinkla hårt är faktiskt motsatsen till att vara rak.” Jag har funderat lite på den meningens briljans, och tycker nog att den trots allt har sin begränsning till geometrin.
Journalistiken är en komplicerad process med ett enkelt mål: Att tydliggöra. Men den förutsätter både intelligens och förkunskaper hos läsaren, den förutsätter kritisk tanke och kraft att invända.
Då kan man som skribent välja väg: Man kan vinkla, eller man kan avstå från att vinkla. Det senare betyder att man blir vag, riktningslös, utan udd, osorterad. Man slösar med dagstidningsläsarens tid.
I den bästa av världar anförtror läsaren mig jobbet med urval, med vinkel – och väljer sedan graden av sin egen oppsition, sitt eget sökande, sin invändning eller sitt bifall.
För att återvända till själva grunden för diskussionen: Där har texten i Expressen visat sig få precis det efterliv varje skribent önskar. Jag har hört från läsare som har gjort detta fria, intelligenta val – och landat i en rad olika slutsatser. Just så ska det vara.
Andreas: Problemet är ju att din begränsade förmåga tvingar dig till att ljuga -- vilket du uppfattar som att "vinkla". En begåvad skribent behöver inte tumma på fakta för att skriva med "udd", och hursomhelst så kan ju aldrig lögnen stå i klarhetens tjänst.
Utöver det så är ju en lyckad vinkling alltid beroende av att skribenten har en överlägsen överblick över det ämne som behandlas. Man kan inte vinkla saker som man inte förstår. Eller snarare -- man kan inte frivilligt välja vinkel om man inte behärskar ämnet.
Skicka en kommentar