Här görs det en intressant parallell mellan Liza Marklunds för grov misshandel dömda agent och "mannen med de svarta ögonen".
Här skriver Åsa Linderborg om en vinkel som jag tyvärr inte hade plats för i min krönika, nämligen om hur Marklund i Gömda konsekvent gjort Mia till ett bättre offer. Ett offer ska vara oskyldigt, medelklassigt, intelligent. Inte en sexuellt lössläppt underbegåvad socialbidragsentreprenör. Jag säger inte att det är Marklunds fel att den idén finns, men hon väljer att anamma den för att framhäva Mias offerstatus, på samma sätt som hon framhäver förövarens annorlundaskap, hans muslimska tro och våldsamma arabiska vänner för att göra honom till en mer perfekt skurk. De görs till de andra, medan Mias nye man, som i verkligheten var chilenare, görs till den gode mannen, norrlänningen Anders.
Jag vill också påpeka att jag inte har det minsta emot att fiktion är fiktion. Jag tycker illa om den här autencitetskulten där en bra bok anses sämre om innehållet inte hänt på riktigt. Men det är inte det det här handlar om. Det handlar om att man påstått att det är sant när det inte är det. Det handlar om att man offrat människor, framförallt barnen, för att storyn blev bättre så. Det är det obehagliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Hur många gånger skall man behöva påpeka att det heter autenTIcitet? Man undrar. Och nej, det är ingen liten sak.
Jenny W har satt det på pränt, tycker jag.
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2009/01/fram-med-forskarna-fr-helvete.html
Liza Marklunds trovärdighet när det gäller kvinnor utsatta för våld från män.
Liza Marklund utsattes som 20-åring för misshandel av sin dåvarande "man".
Denne dömdes till fängelse; men kan man vara opartisk i en debatt gällande kvinnovåld efter en sådan erfarenhet?
Varför ska man vara opartisk i en sådan debatt?
jag känner att jag inte har fler ovidkommande kommentarer för att leda in diskussion på stickspår (eller det hade jag visst)
jag säger istället: bra jobbat och bra skrivet, dagens debattartikel i dn kunde gott refererat till din artikel, eller dom kanske inte hann få in det, jag noterar även att liza marklund i sin newsmillartikel refererar till dej underförstått utan att nämna dej (eller har jag läst slarvigt nu igen) men gärna hänvisar öppet till alla som recenserat den där andra boken, det förvånar mej hur ogina många är med att ge kredd
E dle ab problemet är ju, som Jenny W antyder, att 95% av all offentlig diskussion om sexualiserat våld och kvinnomisshandel i Sverige är hårt uppknuten till enskilda fall, som de flesta snackar om som "sanna historier" rakt av: Pela, Fadime, Mia, Stureplansvåldtäkterna, Tumbafallet...Diskussionen kör fast så fort några menar att de förklaringar som lyfts fram inte "stämmer" med deras favoritexempel, eller kränker viss(a) person(er): "feminister hatar horor", "min frihet kränks svårt om jag inte får anklaga muslimer in blanco för att vara våldtäktsmän och Koranviftare". Klart att det blir oemotståndligt att introducera nya "true stories" samtidigt som ingen diksuterar 'vad är våldtäkt? hur ser det ut i lagen? huir ser ansvaret för familjevåldet ut?'
Bra skrivet. Vill bara understryka att det obehagliga också ligger i att den "bättre storyn" håller rasistiska fördomar vid liv, precis som debattörerna i DN skriver. Det gynnar enbart Sverigedemokraterna.
Jag inser att min kommentar till din nyare post kanske skulle passat bättre här...
Jag kan inte annat än hålla med dig om att boken behöver inte vara sann för att man ska kunna diskutera fenomenet kvinnomisshandel. Däremot känns det obehagligt att dom anpassar sig till "svensk man är bättre för svensk kvinna" och "muslimer slå svenska kvinnor". (och indirekt erkänner att "låginkomsttagarkvinnor som gifter sig med utlänningar får skylla sig själva så nu städar vi upp relationen före vi berättar historien för att få sympati"....)
Även om det finns problem när personer från olika kulturer blir tillsammans är det trots allt så att svenska män slår sina svenska hustrur också. Och så var det det där med klass.... LM har ju inte direkt visat sig oproblematisk med klasstillhörighet i sina andra böcker heller så egentligen är det kanske inte så förvånande?!
För övrigt undrar jag hur mycket det spelar in att DN artikeln är skiven av högutbildade män?
chall: Liza har väl alltid varit bra på att mytologisera sin bakgrund och få det att se ut osm om hon vuxit upp i en närmast medeltida manlig värld där männen bär gevär och trycker in kvinnorna till spisen? Kommer ihåg en helt grotesk kolumn i Aftonbladet försommaren 2003, inför EMU-omröstningen, där hon skrev om barndomens Norrbotten: 'De gammaltroende där uppe ville dra ner vadmalskluten framför ögonen på mig och tala om att allt utanför hembygden var farligt, och nu försöker de igen, nu vill samma slags människor stoppa oss från att ta plats i Europa: akta er, det är faaarligt där borta!', typ. Har sällan sett någon som uttryckt sig så sjukt nedsättande om sin egen bakgrund som Liza lyckades med i den krönikan.
men jag håller med om att både Marklunds uppstädning av "Mias" liv och bakgrund och Antonssons vrede mot en sjaskig bidragsfuskare gör ett ganska sunkigt intryck. Båda bekräftar bilden av "ärliga svenska män och deras fina kvinnor".
Att förhandlingen ägde rum och att åtminstone "Mia" och barnen fick asyl verkar stämma, se http://www.expressen.se/Nyheter/1.1432625/mias-bevis-har-ar-asylpappren . Förhandlingen tycks ha ägt rum i Salt Lake City.
Det intressanta är förstås om skälen verkligen var att familjen inte kunde leva i säkerhet från förföljelse i Sverige, rimligen finns det något mer.
Johan> Det enda ar nog om hon fatt asyl fran Chile, pga av familje och politisk hemvist... Ingen av juristerna jag pratat med trodde att det skulle vara mojligt att klassa Sverige som farligt for en svenska baserat pa en man och hans slakt som hotar dig. Alla har titttat pa mig med ledsen blick och sagt "det ar inte ett farligt land for en person.. det ar en rattsstat".
Men visst, det kanske var ett enromt undantag. Salt Lake har ju sedan gammalt varit en nagot speciell stad i USA med lite egna tolkningar av federala lagar (som socialbidrag) sa varfor inte?
Tiina Rosenberg levererar en jämmerlig text på Newsmill - precis som Hanne Kjöller i DN häromdan är hon totalt ointresserad av de sakfrågor som ligger under debatten. Marklund blir hatad för att hon är blond, framgångsrik, modig och stark, det är Tiinas utgångspunkt, och hon lägger dessitom till att sakfrågor *aldrig* spelar någon verklig roll i sådana här debatter, det är bara fråga om skum förföljelse. Eeehh - ja, nu förstår man ju varför Tiina R uppträdde så hjälplöst och paranoiabetonat när FI hamnade under mediernas lupp. Om sakfrågor och erfarenheter aldrig betyder något i sig själva så är det ju alltid konspirationer det handlar om.
En sak som antagligen driver på upprördheten på den sida som är kritisk till Liza Marklund -men som inte har formulerats klart vad jag sett - är antagligen: vad har en skribent eller debattör för slags ansvar när man vill röra om i grytan? Många tyckare och författare vill göra skandal, det kan se ut som det snabbaste sättet att få in en jackpot, men har man då något slags ansvar att tänka efter innan man skriver, att kanske inte släppa sådant som med hög säkerhet kommer att väcka backlash eller skapa en felaktig bild längre fram? Liza och andra verkar mena: nej, det enda ansvar man har är om någon skulle få för sig att åtala. Och att bli fälld för förtal är ju nästan omöjligt i Sverige, i synnerhet om det hndlar om journalistik. I praktiken har journalister länge hft en mycket vidare yttrandefrihet än vanliga medborgare - du kan inte uttrycka dig som Alex Schulman i vanliga livet eller i insändare till lokaltidningen och vänta dig att folk ska le och applådera - och den friheten har också utnyttjats brett.
Med internet har vanligt folk börjat käftas offentligt på samma självhärliga sätt som Liza Marklund eller Staffan Heimerson, tagit upp rollen som experter (självutnämnda) på samma sätt som Janne Josefsson, Bo Södersten och Johan Staël von Holstein. Det gillar inte gammelmedia, de hatar det - men samtidigt tycks i alla fall en del av bloggarna se att man ofta har ett ansvar för sin hållning som skribent, ett ansvar som sträcker sig längre än till nästa löning. Det är den laddningen som gör att många blir rasande över Marklunds sätt att sopa åt sidan t ex Elisabeth Hermon - som skyddade "Mia", som Liza hängde ut i Expressen och slog sönder allt för, och som Liza ännu femton år efter att äklagare avskrivit alla misstankar hävdar är en bluffmakare - och LN:s brist på insikt om att dålig research och oärlig marknadsföring kan förstöra just det man sade sig värna om.
Skicka en kommentar