lördag, januari 10, 2009
Marklund och sanningen
I dag skriver jag om det som borde vara en oerhörd medieskandal kring Liza Marklunds genombrott Gömda men som än så länge nästan bara är tystnad. (Jag vet att det var en intressant recension av Monica Antonssons grävbok i Sydsvenskan i går, som jag tyvärr inte fick plats att nämna i den redan alltför långa texten.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
31 kommentarer:
Tack för den viktiga artikeln! Det är minst sagt beklämmande hur Liza Marklund hålls om ryggen av sina mäktiga mediavänner. Thorbjörn Larssons munkavle på hela DN hör till de värsta övertrampen i den här historien.
Hej Isobel,
Vilken bra artikel!
En liten grej bara, apropå att TV4 skulle ha sänt det stoppade inslaget. Jag har också läst någonstans – på Monica Antonssons blogg, tror jag – att inslaget sändes en fredagskväll. Men enligt välunderrättade källor på TV4 som jag kollat med gjordes två nyhetsinslag (varianter på samma, tror jag) som aldrig sändes. Dock sändes ju ett långt reportage i Nyhetsmorgon, men vad jag förstår var det före den mest stormliga delen av jävsdebatten. Jag hoppas att jag har fel!
Men var är Eriksson då? Rent fysiskt? Fick hon någon asyl i USA?
Hur var varför typ?
Jag har läst en bok om, den första, därefter blir de allt mindre trovärdiga, särskilt den sista. Men jag ska inte säga att åh jag visste väl att det var någon... Bara att de senare böckerna har liknat James Freys Tusen små bitar.
Jag läste i New York Times boksektion idag att bara den senaste tiden (läs ett par veckor) har tre eller fyra böcker befunnits vara rena plagiat eller kallats "auto-biographical" (hittar inte det svenska ordet). Av dessa har en majoritet valts ut för Oprah Winfreys bokklubb.
Jag har inte läst Antonssons bok.
Ett stort tack för att du skrev så att barnens rätt kan få vara det man arbetar för och beaktar i framtiden.
Den här debatten måste tas ur annat perspektiv än genus.
En ny medialag boorde nog få heta: Lex Isobel.
Starkt.
Leroy
Isobel, bra artikel!
Men jag kan bara inte låta bli att notera att en del av "gammalmedia" uppmärksammat saken, nämligen vi på Medierna. Vi gjorde som bekant en grej redan på den första boken som ifrågasatte Liza och "Mia" och deras sannfärdighet. Och har haft två eller tre inslag om senaste boken. Och listan du drar över gammalmedias senfärdighet är identisk med vad vi i Medierna rapporterade för snart en månad sedan. Hade känts bra med lite cred, faktiskt.
Men mest känns det bra att frågan får lite vingar, förstås!
Lasse Truedson, Medierna mm
Jag antar att Expressen vill visa att dom är trovärdiga och därför trycker din ledare om hela historien? Det är i vilket fall bra skrivet och skönt att det är sakligt.
Det enda jag kan tycka är synd är att man måste polarisera, det går ju enkelt att förklara varför Marklund/Eriksson ändrade att "Mia gått på socialen hela livet" eftersom det egentligen itne ska spela någon roll för vilket typ av behandling man får i rättsliga Sverige. Samtidigt är det ju den stora saken att boekn ALDRIG skullle sålt så många exemplar om det inte stått "SANN HISTORIA".
Tyvärr innebär ju Sann att man måste tala sanning och skarvande ligger inte i begreppet....
Det är om inte annat väldigt klargörande exakt hur mycket makt och kontakter vissa personer i Sverige har. Och det kan ju aldrig vara fel att påpeka igen och igen.
Lycka till med nästa bok förresten!!!
Fantastisk bra artikel och den kan nog bli en "lex Isobel". Grattis!
Mycket bra gjort Isobel! Detta har jag och tusentals läsare väntat länge på. Du har all min respekt för att du vågade vara FÖRST med att skriva det andra skribenter, journalister och debattörer bara tänkte.
Utmärkt skrivet och utmärkt av tidningen att publicera detta på ledarsidan. Enligt mig ligger din text på samma höga historiska nivå som när det stod på ledarsidan något i stil med "Vi hade fel" för ca tio år sedan.
Du och tidningen har även visat att jag hade fel om att ni kanske försökt dölja sanningen. Tack för den kraftfulla texten mitt i mitt fejs! ;-) Jag bugar mig fast jag fick fel.
Respekt!!!
Vore trevligt om Expressen kunde ge Vingklippt/Sanningen om gömda chansen att säljas ihop med tidningen. Detta för att ge Elisabet och Osama chansen att ge oss sin historia så att vi kan bilda oss en egen uppfattning.
Gott nytt år till ALLA läsare som följer detta på nätet.
http://www.ne.se/sok/civilkurage?type=NE
Såg inte din bild där, men efter den här artikeln hade du förtjänat det.
Tack för din artikel! Äntligen kände jag inom mig när jag läste den, det finns hopp även för Expressen. Men...du väljer att dra all gammelmedia över en kam, du väljer att inte nämna P1-programmet Medierna som har bevakat ämnet, du nämner inte Sydsvenskans recension och skyller på platsbrist. Gör du detta för att inte behöva kritisera Expressen, din arbetsgivare? I så fall är det mycket mänskligt, och jag hade kanske gjort samma sak. Men det skulle vara intressant om du på din blogg kunde utveckla Expressens roll i detta?
Tack modiga du!
Känns som att det finns hopp om att
vi kanske trots allt har en ( någolunda )fri press.
Bra gjort!
Oline Stig skrev i sydsvenskan om den här historien häromdagen. Gratistidningen Metro skrev om den här historien för en tid sedan också. Det gör inte din text sämre, Isobel
Jag har några frågor till dig angående det du skrev om "Gömda" Läs gärna min blogg :) Vänligen Katharina
Hej, men så tyst har det faktiskt inte varit! Vi pratade om det här på julmiddagen och alla kände till det. Hur mycket plats det faktiskt förtjänar tycker jag också kan diskuteras. Om det bara handlade om litteratur hade det snarast varit kul, en lek med läsarna, jmf Frey eller JT LeRoy. Men det allvarliga i den här historien är att Marklund gjort politik av det, med böckerna som argument. Läs tex dessa två artiklar.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article215590.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article215501.ab
Tack Isobel!
Du är min hjälte nu... nu skall jag fanimej leta upp din bok... en sådan ryggrad du besitter är inte vanligt!
Tack för att du har modet
Det olustiga är ju att även om hyfsat många har känt till och många fler har anat att Marklund brett på extra eller blåljugit, så måste det till speciella kvalifikationer för att få avslöja det. Framförallt kvalifikationen att vara tjej och i ropet. Hade till exempel Jonas Thente, Leif G W Persson eller C-O Werkelid skrivit ungefär samma sak hade de klassats som patriarkalt skitviktiga gubbar i varenda tidning från Bang till Expressen till Rodeo.
Liza Marklund har helt enkelt använt sin nisch som "ung, arg och fartfylld tjej" till max för att tjäna storkovan, och kritiska synpunkter på det hon gör räknas inte förrän de kommer från rätt slags person. Det är rätt eländigt att det ska vara så.
Tack för alla snälla ord. Jag vill dock påpeka att jag tvärtom mot vissa tycker att det politiska utfallet av Gömda varit mycket bra (om man ser till det ökade möjliga skyddet för misshandlade kvinnor alltså, den underliggande rasismen i boken är otroligt obehaglig).
Men man kan inte offra riktiga människor för det. Särskilt förfärligt är det förstås att en flicka i 20 år nu trott att hennes pappa är en psykotisk mördare som är ute efter henne och hennes mamma. Det går ju inte att ta in vad en sådan sak måste göra med en människa.
Sedan vet jag förstås att frågan tagits upp i andra medier, Helsingborgs Dagblad hade en recension (Aftonbladet har ju en idag, som dock kritiserar Antonsson mer än Marklund), Mediernas inslag, Filter hade en artikel i senaste numret. Tyvärr är teckenlängden på en ledarkrönika så kort att jag fick välja mellan att förklara själva historien och att nämna dessa exempel och då valde jag det förra. Det intressanta i sammanhanget är ju också att det inte blivit någon bredare debatt, där ett inslag följts upp av ett annat och diskussionen fortsatt mellan olika medier. De kommentarer jag tagit upp nu har ju förblivit enskilda, svävande i medierymden och bara kommenterats vidare på nätet. Det finns någonting där som är illavarslande för det vi kallar gammelmedierna.
Ett sista påpekande: Jag är inte det minsta modig som skriver om det här! Mina villkor som fristående kolumnist på ledarsidan innebär att jag får skriva om precis vad jag vill, min chef Anna Dahlberg var jättenöjd med texten och jag har otroligt svårt att föreställa mig att det skulle komma negativa konsekvenser för mig ur detta. Reglerna på Expressen är att man alltid ger replikrätt om någon annan medarbetare på tidningen blivit kritiserad så möjligen kommer Marklund att svara på ledarsidan. Ingen skulle bli gladare av det än jag, för då skulle vi ju få den diskussion som ännu inte kommit i gång.
Jag vill alltså understryka att jag på intet sätt ser mig själv som först med att tala om frågan. Däremot har det möjligen viss betydelse att jag skriver i Expressen.
"...inte blivit någon bredare debatt, där ett inslag följts upp av ett annat och diskussionen fortsatt mellan olika medier. De kommentarer jag tagit upp nu har ju förblivit enskilda, svävande i medierymden..."
Exakt så!
Jag vill på intet sett förminska Isobels ledarartikel (som var bra) men det är skrämmande att folk påstår att det skulle krävas stort mod att skriva en sådan artikel.
Självklart minskar allmänhetens förtroende för journalistiken av "Gömda"-historien. Allmänheten tror i ännu högre grad att journalister mest är intresserade av att skapa en bra story och inte att skildra verkligheten. Allmänheten tror säkert även att etablerade, säljande journalister hålls om ryggen av de stora mediebolagen.
Apropå möjligheten av en replik från Liza Marklund eller någon annan: om det kommer in en och den direkt hänvisar till dig - ganska troligt - skulle du då anse att din chef, Anna Dahlberg, har nån plikt att hålla inne med publicering till dess du har hunnit skriva en motreplik, så att de kan tryckaas samma dag? Anta att du är på resa eller sjuk ett par dagar.
Sakine Madon antydde att det var vanlig praxis i Stockholmspressen att den som stuckit ut hakan i en kolumn eller artikel - oavsett om det är en fast anställd eller en frilans - har rätt att sitta med och avgöra när och hur man publicerar motrepliker (och kanske också stryka ner vissa motrepliker). Tycker det låter något underligt: det är väl enbart chefen för redaktionen som ska avgöra när, vad och hur man publicerar i en debatt man har startat (även om denna chef förhoppningsvis har tydliga och förutsägbara principer för det)? Hur gör ni på Expressen? På DN?
Nu har jag läst din, LizaMarklunds och hennes förläggares inlägg i debatten. Ingen annans, Inte Monica Antonssons bok eller ens recensoner av den så förmodligen är jag väl diskvalificerad. JAg har inte heller läst något annat av Liza Marklund. Jag gillar din text, Liza MArklunds är snudd på oläsligmed styckeindelning i klass med min egen. Ann-Marie Skarps känns hyfsat saklig. Ändock: det handlar bara om ORD och dess betydelse, vad man läser in "en sann historia". Jag har troligen läst flera direkt osanna historier som börjar "det här är en sann historia", jag kan bara inte komma på vilka. Hursomhelst tycker jag man får börja en roman på just det sättet eller något annat sätt om man vill. Och angående mymlans inlägg på sinn blogg. Det ges väl ut hur mycket undermåligt skrivna romaner som helst?
Däremot vore det intressant att se om Skarps kommentar om att "Gömda" aldrig lanserats som något annat än en skönlitterär bok verkligen stämmer. Hur såg kampanjerna ut?
wv: polutio?
Det är väl knappast nån tvekan om att både Marklund och Piratförlaget tryckt hårt på att "Gömda" och "Asyl" till sina bärande delar var sanning, sanningen om just det här fallet. Inget smink och inga tillagda cliff-hangers. "Asyl" recenserades på flera håll som en bokstavligen sann historia, jag vill minnas att Sydsvenskans kritiker skrev att när Mia och en förtrogen (som naturligtvis ska framstå som en tvilling till Liza Marklund) färdas genom vinande snöstorm till en avgörande domstolsförhandling så är det 'fullt i klass med en roman, men här är det osminkad verklighet' eller något liknande. Den sortens formuleringar speglar rimligen hur böckerna såldes in och lästes: de kördes in som "true life" i en mycket mera direkt mening än t ex Kurt Wallander.
Den som vill kan ju plöja igenom Lizas journalistik sen 2000 och räkna hur många gånger hon hänvisat till Mia, hennes förföljande ex-make och myndigheterna som sanning i detalj. Vilket hon aldrig gör med Annika Bengtzon.
BRA text!
@Patrick: Men då tycker jag precis som jag skrev ovan att det är där stöten läggas in, inte på hur introduktionen till boken skrivs, den tycker jag normalt brukar vara en del av romanen. Men, som sagt, jag har inte en aning om mer än jag hört de senaste dagarna.
isobel, du har roliga wv numera: makedial?
Patrik: Håller helt med. Det lönar sig naturligtvis inte att anklaga alla som öppnat en berättelse med att förespegla att just detta hände i verkligheten, det gjorde Balzac, Harry Martinson och markis de Sade också - även om Liza Marklund kanske inte är i nivå med dem som prosaist! Det är hur böckerna lanserats och hur Marklund själv refererat till deras innehåll som är intressant.
Alltså, det är inte inledningen i själva romanen, det är ett förord som är skrivet som ett helt separat förord:
"Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelsen är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet."
Självklart kan man säga att detta är ett rimligt sätt att introducera en fiktiv värld, men inte om man till det lägger hur Marklund och Mia Eriksson uttalat sig i andra medier om frågan. Det har aldrig varit fråga om fiktion då. Jag kan inte uttala mig om de övriga dokumenten i uppradningen men enligt Antonsson och de myndighetspersoner hon intervjuat finns alltså inte ens de rättspsykutredningar Marklund skriver om. Det gjordes inga sådana.
Om man känner för litet krestivt sofisteri så skulle författaren naturligtvis kunna säga om det citerade förordet att det inte står att alla dokumenten - till exempel rättspsyk-utredningar pch dldsattester - måste gälla just "Mia-fallet". Ifall Liza Marklund menar att hennes story är 'generellt sann' så kan vilket utlåtande som helst om en paranoid hustrumisshandlare gälla som "stöd" för boken, till och med om det gäller en muslim ("mannen med de svarta ögonen" var ju i verkligheten inte muslim). Men då är vi på djupt vatten...
blev uppmärksammad på http://libris.kb.se/bib/7779559?vw=full
så nu ger jag mej
Skicka en kommentar