Jag älskar Quetzala Blanco (2)!

Läs och gråt igen!

Jag älskar Lisa Magnusson!

Läs och gråt!

En dag i livet för en mediehora

I går var jag med i det kanske allra konstigaste teveprogram någonsin. Och då har jag ändå både kommenterat Fredrik Strages bröstvårtor i Studio Virtanen och suttit knäpptyst i en hel timme i mitt livs första teveframträdande i programmet Speciellt.

Ändå detta, en off-stage bedårande men ohyggligt okoncentrerad och nervös Andreas Kleerup som sade samma sak minst fyra gånger, en musiker från Hammerfall som sade att man minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemplifierade med sig själv, en Birgitta Stenberg som obekymrat ville att hasch skulle säljas på Apoteket (en uppfattning som inte är alls lika vansinnig som det kan tyckas, förstås), en till synes fjortonårig konstskolestudent som upprördes av att konstnärer sågs som "lallande knarkare", två tanter som på frågan om "Vad tycker ni om det här?" svarade "Det är hemskt!" "Vadå? "Knarket förstås!", en reggea-man som förnekade att det fanns en koppling mellan cannabis och den musik-genren, en konstnärstjej som sade att folk faktiskt förväntar sig något sinnesutvidgande av konst och är det då så konstigt om de som förväntas tillverka detta sinnesutvidgande ur intet försöker få hjälp på traven, och Katarina Wennstam som sade att man kan lämna på dagis och jobba på dagtid och ändå skapa litteratur.

The literary giant also known as Kokainförfattaren skulle ha varit där, men hoppade av. Själv åkte jag alltså till Göteborg för detta. Det var, kan man säga, ett rätt tveksamt beslut, även om jag tror att jag sade en del kloka saker som ingen annan skulle ha sagt i min frånvaro.

Till sist ett privat meddelande till Lisa Magnusson: Jag gillar dig också. Let's do that wine-thing nån dag.

Det är nog inte bara drogerna som gjort att kokainförfattaren skrivit bättre böcker än Johanne Hildebrandt.

Obs! Inbjudan är personlig. Obs!

Rubriken ovan utgör sista meningen i den inbjudan till releasefest för ett omgjort Axess Magasin som nyss anlände i brevinkastet. Jag inser att den personliga inbjudan är till mig. Den är dock inte så personlig att inbjudarna kan stava till mitt namn.

Mer om knarket

I dag skriver jag om varför man inte kan stoppa missbruk med polisinsatser.

Knarkförfattaren talar ut

Det här är stor journalistik.

Karl Palmås superstar, eller varför jag slutade oroa mig och lärde mig älska sociologer

Den som är det allra minsta intresserad av avancerad politisk/filosofisk/sociologisk analys läser förstås redan den briljante Karl Palmås blogg. Där, snarare än hos skribenter med ett mer entydigt politiskt engagemang, kan man läsa de verkligt intressanta och djupt politiska tankarna om samtiden och framtiden. Nu har han skrivit lite om liberalismens två sidor, alltså inte socialliberalism mot nyliberalism utan snarare Locke-liberalismen mot Hume-liberalismen.

Som någon som alltid, från min nyliberala barndom till min nuvarande position i högerflanken av Arena-vänstern, varit på Hume-sidan av den konflikten har jag dock svårt att se vilka problem l-ordet, eller liberalism-etiketten egentligen innebär. Såvitt jag begriper är exempelvis Alexander Bards Liberati i sina delar ett projekt för en Hume-liberalism, och det till och med delvis inom Folkpartiet. "Hume-smittan", med Palmås ord, har möjligen en gynnsammare miljö än någonsin tidigare i Sverige.

Lejonkungen

Igår hade jag förresten en artikel om Obama där jag kallade honom President McDreamy. Jag önskar bara att de hade illustrerat med den där magrutebilden.

KB har inte heller fattat

Apropå att Liza Marklund hävdar att det borde ha stått klart att Gömda var en "dokumentär" roman hela tiden har jag blivit uppmärksammad på hur Kungliga Biblioteket klassificerar den:

Lz
Vnamb

Alltså under biografier och faktaböcker om kvinnomisshandel. Inte under skönlitteratur. Det är en liten detalj, men dock.

Två intressanta texter om Gömda

Här görs det en intressant parallell mellan Liza Marklunds för grov misshandel dömda agent och "mannen med de svarta ögonen".

Här skriver Åsa Linderborg om en vinkel som jag tyvärr inte hade plats för i min krönika, nämligen om hur Marklund i Gömda konsekvent gjort Mia till ett bättre offer. Ett offer ska vara oskyldigt, medelklassigt, intelligent. Inte en sexuellt lössläppt underbegåvad socialbidragsentreprenör. Jag säger inte att det är Marklunds fel att den idén finns, men hon väljer att anamma den för att framhäva Mias offerstatus, på samma sätt som hon framhäver förövarens annorlundaskap, hans muslimska tro och våldsamma arabiska vänner för att göra honom till en mer perfekt skurk. De görs till de andra, medan Mias nye man, som i verkligheten var chilenare, görs till den gode mannen, norrlänningen Anders.

Jag vill också påpeka att jag inte har det minsta emot att fiktion är fiktion. Jag tycker illa om den här autencitetskulten där en bra bok anses sämre om innehållet inte hänt på riktigt. Men det är inte det det här handlar om. Det handlar om att man påstått att det är sant när det inte är det. Det handlar om att man offrat människor, framförallt barnen, för att storyn blev bättre så. Det är det obehagliga.

Det är verkligen 2005! (och en otroligt bra artikel)

Jag återupptäckte fina Therese E i kommentarerna här nere och upptäckte att hon skrivit exakt det jag har velat säga om Efter arbetsschema, men inte vågat eftersom jag faktiskt aldrig själv har jobbat i äldreomsorgen.

(Björn, eftersom jag vet att du läser här och brukar läsa de skribenter jag rekommenderar, läs Therese!)

Nyårsenkät från Andy dearest

Den här har jag snott från Andy för att riktigt känna att jag bloggar like it's 2005. Jag vill bara påpeka att sweetest Donnie i kommentarerna nämner mig som en offentlig person han beundrar. Jag vill alltså bara säga det.

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förr? Skolade in på dagis.

Fick några av dina vänner barn? Jadå.

Dog någon i din närhet? Inte så värst nära.

Vilka länder besökte du? Danmark, Italien, England. Räknas det att jag flyttade till söder?

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008? Modafinil och Valium

Vilket datum 2008 kommer du att minnas, och varför? Den 8e april då min son slutade vakna var 45e minut hela natten.

Vart tog det mesta av dina pengar vägen? En lägenhet inköpt sista helgen innan marknaden kollapsade. Det gäller sannolikt också många år framöver.

Vad önskar du att du gjort mera av? Knullat, sovit (eller förresten förmodligen i omvänd ordning även om det låter mer patetiskt).

Vad önskar du att du gjort mindre av? Vakat, haft skrivkramp.

Hur firade du nyårsafton? Med att krossa ostron.

Blev du kär under 2008?
 Ja.

Vilken var den bästa boken du läste? Anaïs Nins Henry & June.

Bästa filmen? Ingen jag minns. Jag säger säsong fyra av The Wire i stället.

Vad gjorde du på din födelsedag?
 Drack champagne. Fick förmodligen inte ligga.

Hur skulle du beskriva din stil 2008? Samma som alltid, foxy sekreterare möter Valium-dopad hemmafru

Hur höll du dig från att bli galen?
 Det lyckades inte det här året heller, men jag försökte i alla fall med jobb, sprit, sex och små tjocka barnarmar.

Vilken kändis/offentlig person beundrade du mest? Camilla Lindberg

Vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?
 Den fortgående nedmonteringen av den personliga integriteten

Vem saknade du? Mig själv

Vem var den bästa nya personen du träffade? Paulina, följd av Björn och Clarence.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008? Att hålla-vaken-tortyr fungerar.

Marklund och sanningen

I dag skriver jag om det som borde vara en oerhörd medieskandal kring Liza Marklunds genombrott Gömda men som än så länge nästan bara är tystnad. (Jag vet att det var en intressant recension av Monica Antonssons grävbok i Sydsvenskan i går, som jag tyvärr inte fick plats att nämna i den redan alltför långa texten.)

Les débutantes

Själv skrev jag ju min debutroman delvis i den här bloggen (eller med hjälp av åtminstone) men här finns några som snart ska debutera som har en blogg ihop som väcker en hel del obehagliga minnen av den alldeles specifika debutantångesten. (Som alltså skiljer sig från bok nr 2-ångesten bland annat genom att man eventuellt inbillar sig att den ska gå över)

Jag älskar Quetzala

"Snart ska jag börja med en skönhetsspalt här i bloggen där jag tänke tipsa om hur man oavsätt ålder och längt och vikt snabbast går ner i vikt, hur man detoxar bäst, fixar fina fötter i ett kick, vilken läppskrubb som verkligen är värd pengarna, var man ska utföra brasiliansk vaxning, varför Philip B's hårolja är underbar, hur man undviker fultjack, hur man inte blir för full på krogen och så vidare. Tycker att det känns särskilt viktigt då jag ser mig själv som en otroligt stark förebild för unga tjejer där ute."

Bäst om Gaza

Jag hoppas att ni alla följer Gaza-bevakningen på Newsmill. Varje dag nya texter, de flesta initierade, en del vansinniga, hela skalan, oändligt mycket mer intressant än något som står i papperstidningarna. I dag förklarar Rolf Ekéus t ex att konflikten egentligen är mellan Iran och arabvärlden.

Ta det piano

Peter Santesson-Wilson har skrivit det här årets bästa text om varför Maud Olofsson varken vet hur kartan eller verkligheten ser ut.

Sommarfågelsdalen

Inger Christensen har dött. Om jag inte hade haft nästan alla mina böcker i lådor på vinden skulle jag ha citerat ur en av de vackraste diktsamlingar jag någonsin läst: Sommerfugledalen. Nu säger jag bara att jag är ledsen.

Uppdatering: Läs Eva Ström om Christensen.

Still histrionic

Kommer ni ihåg när hela den då ännu pyttelilla bloggosfären gjorde personality disorder tests? Jag återupplivade den gamla vanan och upptäckte att jag alltså fortfarande är betydligt mer histrionic än de flesta och lite mer narcissistisk men i övrigt är hyfsat stabil.

Personality Disorder Test Results Paranoid |||||||||||| 46% Schizoid |||||||||| 34% Schizotypal |||||||||||| 42% Antisocial |||||||||||| 42% Borderline |||||||||||| 42% Histrionic |||||||||||||||||||| 82% Narcissistic |||||||||||||| 54% Avoidant |||||||||| 38% Dependent |||||| 26% Obsessive-Compulsive |||||| 30%

Take Free Personality Disorder Test
personality tests by similarminds.com

En allmän studie i den ofullständige klassresenärens självförakt

Jag kunde inte öppna mina ostron. Alltså, jag kunde inte öppna ett enda så att det gick att äta. Mitt självförakt när jag massakrerat även det tolfte kan bara förstås av någon annan som också är från lägre medelklass i Ludvika och som ändå håller sig med pretentionerna att man kan köpa hem ostron och öppna dem själv. Å, the hatred. Obs, jag har gjort det ett antal gånger förut, obs, jag äger en ostronkniv, obs, det var jättefina ostron. Tror jag alltså. Innan de blev ostronflis. Nyårskvällens lycka är alltså att jag slapp långsiktigt handikappande men. Det lär vara dåligt för skribenter att hugga ostronknivar rakt genom handflatan.

I övrigt vill jag hänvisa till pressylte-Gunnars profetior för 2009.
"Januari Går till historien som “Harold Pinter”-månaden. Ingenting händer, men på ett lite hotfullt sätt."
Det har börjat bra, det här.