onsdag, augusti 27, 2008

Att älska (som) att äga

Det finns ett oändligt antal trådar att ta upp. Manillafesten i går har Andy Ek redan täckt in, Malte Perssons eventuella radikala frälsning, det ledsamma men förutsägbara i att Maria Küchen placerar in Linda Skugge bredvid Martina Haag och Camilla Läckberg i det plattlästa möjligen underhållande (om man har de inte alls orimliga pretentionerna att kräva uppdelning mellan högt och lågt finns det förstås en fördel i att kunna skilja mellan de två kategorierna, men kanske har Küchen bara aldrig läst Skugges romaner), rimligheten i att publicera fylleskrivna debattartiklar.

Snabbast fastnar jag dock i en detalj gällande det sistnämnda. Nej, inte publiceringsbeslutet, men själva artikeln. I Expressens återgivning av densamma har man nämligen inte valt att dra på det där ömma slaget över munnen, eller på hur misshandlade kvinnor måste förstås värdet av ett rejält försoningsknull, utan på att "Vi måste våga vara otrogna". Som om detta påstående var det mest radikala, mest upprörande i texten. Samtidigt har det gått en artikelserie i svenskan om otrohet på det vanliga temat, sveken, lögnerna, sexmissbruket, de psykologiska bristerna bakom den otrognes beteende. Innan jag åkte på semester läste jag Peter Cornell, som sade något av det enda något så när nya i diskussionen om den heliga familjen, och fascinerades av tystnaden kring hans inlägg.

Han pekade nämligen på var gränsen går för det möjliga ifrågasättandet av familjen. I dag kan vi, i den upplysta medelklassen, enas om kärnfamiljens mörka baksida, vi kan tala om att vi kanske hellre borde leva i kollektiv, om äktenskapets historia av förtryck, men vi ifrågasätter inte, i alla fall inte från feministiskt perspektiv, själva idén om den livslånga monogamin. Visst förekommer det glada reportage från swingers-klubbar i tidningarna, och årligen vid Pride-festivalen får några polygamer komma ut och berätta om hur befriande deras livstil är, men när man talar politik i (medelklass)familjen så utgår man från den heliga tvåsamheten och sedan är det bra med det. Som Cornell påpekar anser alla att lite svartsjuka är rimligt, charmigt rentav eftersom det tyder på kärlekens styrka, och att det minsann är en artskillnad mellan det och det kontrollerande av en partner som riskerar att övergå i ren misshandel. Kärleken i det här fallet handlar alltså om ägande av en annan person.

Alla anser också att det självklara är att en relation övergår till just den sortens ömsesidiga ägande vid en viss grad av emotionell intimitet, om det nu är efter 6 eller 8 dejter. Den som inte vill inlemma sig i mönstret mönstras som onormal, kanske lite psykiskt skadad, han eller hon vågar inte binda sig eller har problem med närhet. Otrohet anses också allmänt vara en självklar anledning till uppbrott, oavsett hur bra relationen är i övrigt, liksom alltför stark attraktion till någon annan (då uppbrottet alltså kommer så tidigt att det inte räknas som otrohet, utan i stället blir en del i den eviga seriemonogami som anses lika självklar som den fysiska och emotionella troheten inom var och en av de ingående relationerna).

Det senare anses moraliskt överlägset. För vi ligger ju fortfarande med flera olika under livet. Men god sed är att avsluta en relation först och sedan inleda en annan. Sett ur det perspektiv som i andra sammanhang anses viktigast när man talar om familjer, barnens, leder det goda alternativet alltså till uppbrutna familjer, medan det dåliga inte nödvändigvis gör det. Det finns något konstigt där.

Jag behöver förstås inte dra upp monogamins tveksamma historia, att den i grunden handlat om just ägande av kvinnor och säkerställande av arvsrätter och egendom. Inte heller om det rent praktiska att monogamin uppkom som övergripande idé under en tid när man levde i kanske ett tiotal år efter en förmodad vigsel, vilket ju gör åtagandet om livslång trohet något annorlunda än om man träffas vid 30 och lever till det idag genomsnittliga 82. Detta är trots allt banala insikter. Ändå kommer ifrågasättandena om trohetsnormen inte från feminister utan från två fyllefnittriga reaktionärer som efterfrågar riktiga män utan Baby-björn och riktiga kvinnor som kan ta en snyting utan att bråka.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Fast har inte SvD då gjort det som du, som jag förstår av att läsa din text nu, vill? Dom har ju haft en artikelserie om otrohet där det inte varit "fel" eller moraliskt jobbigt utan dom som varit otrogna har intervjuas ovs. Dom hade ju tom ett repotage om "min man vet om att jag är otrogen och tycker det är en krydda".

Själv vet jag inte om det inte vore bättre att börja med att säga att i ett äktenskap måste man ha kommuniaktion. Den kommuniaktionen kanske innebär att en av parterna kan gå utanför äktenskapet, eller inte.

Det som jag reagerade på dock är att alla exemplen som G och Z hade i sin artikel hänvisar till den eviga "män måste ha älskarinnor för att stanna i äktenskapet i Frankrike/italien/etc". Jag vet inte om så många ställen där det är accepterat att kvinnan har en älskare utan det är "det gamla vanliga diskussionen"; män måste få så sin säd och kvinnor får vara gifta med dom.

Att det sen är så att det är enklast och möjligt att skilja sig i Sverige som kvinna medan i andra länder finns ett stigmata är väl även det intressant att ta med i ekvationen?!

Anonym sa...

Du tänker bra. Du håller alltid balansen och blir aldrig distanserad och positionerande (för att du tar hänsyn till den mediala inramningen) eller drunkanar argumenterande kring själva ämnet. Balans är sexigt!

Anonym sa...

Läge för ett 70-tals revival uppenbarligen.

Anonym sa...

Om mainstreamtidsandan sedan tio år påminner om 20-talet (och lär göra det ett bra tag till) så är en del av kulturlivet och media nog på väg att återupptäcka 70-talets impulser. Inte illa.

Anonym sa...

Tack, Isobel.
/Annika

Anonym sa...

Välkommen tillbaka. Jag har saknat dig.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Så trevligt att ha varit saknad och stort tack till både Elin och Annika. Sedan hoppas jag förstås också på en återkomst för vissa av 70-talets ideal (eller rättare sagt de ideal som vi i dag kopplar ihop med 70-talet, det riktiga 70-talet hade ju fortfarande en majoritet hemmafruar fast i träskor).

Jag tror, apropå Åsas inlägg att man inte kan koppla bort klassaspekten ur zandén/gyllenhammars text. Inom överklassen i många länder har det nog varit relativt accepterat med såväl älskare som älskarinnor. Jag har inte läst alla artiklarna i svd-serien, men nog uppfattar jag den som traditionell i synen på monogami. någon parterapeut uttalade sig i en artikel jag läste och sade just de där vanliga sakerna om psykiska brister hos den otrogne och underströk att inga han stött på någonsin fick s k öppna relationer att fungera.

Anonym sa...

Här är annars en grym tischa för alla heterosnubbar som diggar monogama förhållanden:

http://butiken.muf.se/100/101.asp?iProductID=4

chall sa...

Isobel> Jo, det är nog historiskt sett mer accepterat av överklassen att ha älskarinnor och älskare, även om det sistnämnda fortfarande skulle vara vanligare för män att ha än kvinnor.

Nuförtiden tror jag det är mest älskarinnor, och yngre sådana, som är "okejade" i länder som Frankrike och Spanien/Italien. Som Mitterand som hade ett antal älskarinnor medan han var president men som ingen tidning rapporterade om eftersom det inte var något konstigt med det. Det härstammar nog mest från den gamla vanliga "män behöver mer sex än kvinnor".

Jag bor i USA nu och här är det tydligt att det är accepterat bland män att ha småaffärer med kivnnor då det vanligaste är att "gifta kvinnor inte vill ha sex" och att de gifta männen då "måste" gå till en yngre tjej och få sina behov... jag vet inte varför dom inte vill ha sex, dom gifta kivnnorna, men med tanke på att männen inte verkar hjälpa till hemma alls har jag mina funderingar.

Annars måste jag säga att jag verkligen gillade ditt inlägg. Skulle sagt det ibörjan. Det är ju en balansgång mellan romantiskt svarsjuk och krävandekvävande svartsjuk.

Anonym sa...

"rimligheten i att publicera fylleskrivna debattartiklar" -- det verkligt tragiska angående det är att publiceringen ju helt uppfyller sitt enda riktiga syfte: att locka trafik till och skapa uppmärksamhet kring PM&co:s nya sajt.

Att 95% av kommentarerna i media och på bloggar är rättmätigt hånfulla spelar ingen roll, de förstärker bara den avsedda effekten.

Johan Ahlin sa...

Håller med Malte och tillägger att det första fylleinlägget av Jessica/Helena är en ripoff av Gert Fylking som ger Christer Pettersson en flaska skumpa under en intervju om Palmemordet. Redaktionell frihet under ansvar, finns det?

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag kan ju ärligt säga att om jag hade fått den där artikeln till min debattsajt av de skribenterna hade jag också publicerat den. Just av de skäl som Malte anger. Om än kanske med viss redigering.

Johan Ahlin sa...

Att locka med freakhow för att dra in kulor... Vet inte om det är så lyckat för trovärdigheten, kanske, vad vet jag, vid en application på gammelmedia hade man iaf varit stekt som redaktör. Man hade gärna sett ett initierat svar eller åtminstone en kommentar av redaktör Eder-Ekman.

Anonym sa...

Håller helt med Malte och Johan A, en redaktör på en dagstidning som publicerat Z&G's epos som debatt hade haft mycket att förklara (även om jag har sett lika praktfulla genomklappningar i svensk pappersmedia). Men i debatt på nätet är det inte logisk stringens som ger poäng, det blir viktigare att locka med feta påståenden. Det där syns ju också i de minidebatter som kan pågå i långa bloggtrådar: viljan att bena upp någon slags centraka frågor försvinner snabbt, efter en tio inlägg sitter deltagarna bara och försöker få in fullträff ("katastrofala missupfattningar", "kommunistisk retorik och kass statistik") på varandras

Anonym sa...

...varandras senaste inlägg, eftersom det är vad som syns när man scrollar ner i dkommentartråden.

(det där sista föll bort av någon anledning)

J. Swanljung sa...

Iso, det här var ett alldeles lysande inlägg.

Anonym sa...

Veckans analys: "Obama och hans motståndare bråkar för mycket - har de inte hört talas om den magnifika kraften i ett försoningsknull?" (Stationsvakt-Johnny apropå Newsmills spotlighting av både Jessica & Cecilia och artiklar om konventet i Denver))

Anonym sa...

Folk är helt galna när det gäller otrohet, tycker jag. Onyanserade! "Om han (ELLER hon) vore otrogen skulle det fan vara slut direkt! Det skulle jag aldrig förlåta!" Skit samma sen att man har tre barn och ett helt liv tillsammans. Märkligt nog ligger folk lite till höger och vänster i alla fall - jag vet kvinnor som fördömer otrohet till 100 % men som sen utan problem ligger med gifta män!
Lika kategoriskt är det att säga "att om man är otrogen så är det för att förhållandet är uruselt". Nej, det tror jag inte alls att det behöver vara. Eller "om man är lycklig fantiserar man inte om andra". Ursäkta, men vilka helyllemoralplaneter kommer dessa helgon ifrån?
Jag fantiserar ibland om andra. Jag är ibland superattraherad och t.o.m. småförälskad i andra. Men jag har aldrig varit otrogen mot min man sen 14 år. För att jag älskar honom mest. För att jag inte vill göra honom illa. För att jag inte vill riskera nånting. För att vi har en massa barn tillsammans och ett underbart liv. Det hindrar dock inte att jag ibland funderar på hur min tandläkare skulle vara i sängen.
Jag grubblar inte över min mans eventuella tankar om andra kvinnor. Jag vet att han älskar mig och att vi hör ihop. Jag skulle aldrig kräva av honom att han inte får titta eller tänka, det vore ju omänskligt.
Och om han vore otrogen så skulle jag självklart bli ledsen och känna mig hotad (för det är mänskligt), men jag skulle inte begära skilsmässa på raken. Så länge han inte är kär och tänker lämna mig för den andra, så länge det var en engångsföreteelse, så skulle jag glömma och förlåta. Jag säger absolut inte att det vore lätt eller nåt att rycka på axlarna åt, men inte skulle jag avsluta vårt liv tillsammans utan vidare bara för ett hopp över skaklarna.
Däremot tror jag inte att min man skulle förlåta mig! Så vilken tur att han inte behöver det heller :-)