måndag, augusti 04, 2008

Männens tjänstehjon

I går hade jag en intervju med Åsa Mattsson i DN Söndag. Malinka frågar i kommentarerna här nere varför Åsa egentligen valde att leva sådär, och tyvärr har jag inget bra svar. Hon pratade om sina föräldrar, att hon är uppfostrad att höja upp män och nedvärdera det kvinnliga, (både kvinnor och traditionellt kvinnliga egenskaper) men längre än så kom vi aldrig riktigt. Hon säger sig bli kär i fel män, men man kan ju välja att utplåna sig mer eller mindre i förhållande till de charmerande patriarkala skitstövlarna ändå. Hon valde mer. Nu har hon helt valt bort kärleken i stället. Det var ett fascinerande samtal, men många genuint sorgliga slutsatser. Och otroligt många frågor utan svar.

6 kommentarer:

skribenten sa...

Ja, man ser det varje dag - begåvade, medvetna kvinnor som viker sig totalt för manliga bufflar. Varför...? Som hyfsat feministisk man fattar jag det inte.

stefan sa...

...och grejen är ju också att det hade varit totalt kört att som man (med nån sorts feminitiska sympatier) när "Salong K" startade peka på det suddiga i det de gjorde - läs själva på http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=67163 - peka på att de underordnade sig något som säkert skulle bli ännu en lättviktig tjejtidning, nu på nätet, som bekräftade ett manligt överläge. kan ni höra hur mycket det hade utnämnts till anti-feminin proggighet? Jag skulle till och med tro att hade den manlige frilansen X suttit på den där redaktionen ett år senare, sett sminktipsen flyga som konfetti och sagt ifrån om hur alla svassade för en näpet flickig/herrig agenda, så hade brudarna i redaktionen varit de första att titta uit honom och protestera. Totalt tabu.

Det är sånt som gör att inga män vill vara med och diskutera feminism och kultur i Sverige - regelboken släpper inte in dem, det är för minerat, de sociala koderna inom media förutsätter att de ska vara höhöiga och lagom nycyniskt pimpiga.

"-I och med att jag är chefredaktör så kommer det /feministiska perspektivet/ på köpet. Men jag kommer inte att nämna ordet feminism i varannan mening."

Åsa Mattsson, februari 2006

lisa sa...

Isobel, det är inte alltid så lätt. Hur stark man än är, hur mycket feminist man är är så är det tungt att gå emot strukturerna.

Det är inte ett enda principbeslut utan en ständigt pågående kamp att leva i ett sådant förhållande och man blir ingen trevlig människa av att tvingas analysera, mäta och väga vartenda litet vardagsbeslut. Jag har själv levt i en sådan relation.

Jag har lite svårt att förstå att du är så fågelholksförvånad. Per definition så är det så att väldigt många män inte ser när förhållandet är ojämlikt. De har vuxit upp med föräldrar som har ett ojämlikt förhållande och tycker att alla avsteg från den normen borde belönas med medalj.

Vår önskan om att bli älskade väger nästan alltid tygre än drömmen om millimeterrättvisa. Och rätt som det är har millimetrarna adderats till ett skrämmande avstånd till våra ideal.

Patrik sa...

Ovanligt svag ledare du hade om nedskräpning i Expressen. Kan du inte förklara din liknelse med skidåkning lite bättre. På vilket sätt är det jämförbart att råka bryta benet när man åker skidor och att helt avsiktligt slänga skräp på offentlig plats?

Emma sa...

Lämnar lite fotspår bara :)

Anonym sa...

Jag känner mig inte alls lurad. Kanske därför att jag de facto läste några artiklar av Åsa Mattsson på Salong K. Ingen riktig feminist kan skriva en hyllande artikel om Nancy Dell´Olio och hennes ”mod”. Det finns inte så mycket pengar i världen att en riktig feminist skulle förnedra sig själv till den milda grad.
Ingen riktig feminist skulle lyda och vara tyst bara därför att ens pappa betalar lunchen och inte orkar lyssna på ”trams”. Ingen riktig feminist är betuttad av ”farliga” män (helst med tjocka plånböcker). Åsa Mattsson har varit lika trovärdig i sin feminism som Unni Drougge i sina ”lyckade parförhållanden”.
Nu fattas det bara att Anna Wahlgren skrev en bok och ”avslöjade” att hon aldrig var en bra förälder till sina barn. Ojojoj, vad jag skulle bli förvånad ;-)
Katerina Janouch har ju redan avslöjat sig själv: på sin blogg gör hon reklam för kvinnofridslinjen – samtidigt berättar hon i sin bok ”Anhörig” och i olika tidningsintervjuer hur hon misshandlade sin missbrukarman gång efter gång under nattens mörka timmar. Wow! Jämställdhet är ju tydligen möjligt – trots allt!