Jag vill bara börja med att säga detta. Jag älskar honom inte det allra minsta mindre än för några veckor sedan. Nej mer och mer älskar jag. Lyckligtvis behöver jag inte göra det hotfullt, som Sofia i Sommarboken, för den stackars kraken vet ju ännu inte bättre än att älska tillbaka. Han kanske kommer på bättre tankar så småningom, om inte annat när jag om 13 år vägrar att låta honom åka på Hultsfredsfestivalen, men än så länge har han trots allt inte mycket annat val än att älska mig mest i världen. Och hans fettveck på halsen är det sötaste världen skådat. Och han luktar vidunderligt. Och när han vaknar på morgnarna börjar han nästan alltid dagen med att le stort mot mig och testa något av sina nya gurgelljud. "Kkklllo", sa han till exempel i morse. Det är förmodligen en vidareutveckling av de "ggglli" som han givit ifrån sig i flera veckor.
Och ändå. Jo, det kommer ett ändå, det kommer alltid ett ändå. När den första yra förälskelsen lagt sig kommer det en om och ett men och ett var fan gjorde jag av mitt gamla liv någonstans? Jag syftar inte främst på sena nätter på krogen eller berusning bortom mitt tillåtna glas vin eller ens att kunna ta på sig kläder efter vad man känner för på morgonen och inte efter den kombinerade begränsningen: vad kommer jag i och vad kan man, givet att jag kommit i det, amma i. Nej, allt detta är trist, men okej. Okej, det är inte alltid okej, men man kan leva med det. Hans leenden och upptäckarlust inför världen väger upp en hel del. Nej, det som skaver i mig är mitt huvud. Eller rättare sagt, det jag inte längre får använda mitt huvud till.
Jag är jävligt bra på att tänka på vissa saker och jävligt bra på att skriva om dem. Jag var i alla fall det innan han vände upp och ner på mig och allting kring mig. Men jag har knappt tid att skriva ett blogginlägg längre. Jag tänker tankar som ryms inom de 5 minuter han accepterar att ligga ensam på en filt på golvet och förresten använder jag oftast den lilla stunden till att dricka en kopp kaffe eller gå på toaletten. Jag vill inte lämna honom och gå till ett jobb på ett kontor, men å andra sidan vill jag ju helst inte gå till några kontor alls om jag kan undvika det. Men jag vill skriva. Skriva riktiga texter om riktiga saker och tänka fullständiga tankar från start till mål. Eller åtminstone från start och en liten stund vidare.
Jag är ju bortskämd med en unge som i huvudsak sover på nätterna och som är glad nästan jämnt när han inte är hungrig, men han kräver total uppmärksamhet under hela sin vakna tid. Och han sover inte särskilt mycket på dagarna alls.
Är man helt bisarr om man känner såhär efter bara drygt två månader? Jag som var orolig att jag skulle förneka alla mina feministiska ideal och förvandla mig själv till en hausfrau från helvetet som säger "den här tiden går ju så fort" och vill snusa barnnacke och baka kakor i hemmet i flera år framöver. Well, hittills har den farhågan åtminstone inte besannats. Jag snusar förstås hjärtans gärna barnnacke och bakat kakor har jag ju alltid gjort, men jag är rädd att min intellektuella kapacitet kommer skrumpna till en mycket liten russinlik fläck om jag fortsätter att bara göra det på dagarna i flera månader framöver. Och då skulle jag inte vara jag längre utan någon annan och även om lilla S inte direkt gillar mig för mitt intellekt nu så kanske han så småningom också skulle uppskatta att ha en morsa som tänker på annat än hans matsmältningssystem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
Nej, du är helt normal (nåja...) och när du får grepp på den nya tillvaron så kommer du att vara ännu bättre på att tänka och skriva än tidigare.
Dessutom kommer han att bli självständig tidigare och i en takt så skrämmande att du ännu inte kan föreställa dig. Kom gärna tillbaka till ämnet om 6-8 månader och beskriv hur det känns då! :)
Med barn nummer två lyckades jag få in en rutin att jobba under hennes tupplur två, ca lunch. Jag försökte justera hennes sovande så hon huvudsakligen sov sin dagsömn då (vinner man i längden på ändå) och så fort hon somnat satte jag mig vid datorn. Ibland blev det en kvart, ibland en och en halv timme, men oj vad det gjorde underverk med min mentala hälsa.
Som mamma till en liten tjej fr vietnam var jag inte med om de första 10 månaderna. Men, hur mycket jag än älskar min tjej, tyckte jag inte att det blev riktigt kul förrens nu då hon närmar sig 3 års åldern. Känns jobbigt att man ens behöver säga att man älskar sitt barn jättejätte mycket innan man berättar att det. Det är liksom inte OK... Eller så är det jag som inbillar mig.
Kasettböcker (nedladdade eller från bibblan) och poddradio tycker jag är bra sätt att få lite stimulans när man rullar vagn och blandar välling.
"rädd att min intellektuella kapacitet kommer skrumpna"
Ingen risk. Dessutom: det går tyvärr verkligen fort. Du vet hur man brukar säga att tiden går sakta om man sitter och tittar på klockan. Snack. Jag tycker inte jag har släppt mina två små med blicken, men plötsligt har de ändå lyckats bli både fem och sju.
Oroa dig inte över den mentala kapaciteten, den kommer tillbaka! Det är förmodligen helt biologiskt relevant och evolutionärt betingat att man blir lullig i huvudet den första tiden. Det är ju meningen att man ska ta hand om sin avkomma och inget annat! Sen är det fantastiskt att börja jobba igen. Att själv få disponera sin tid, prata med vuxna männoskor om annat än bebisars mag-tarmkanal att sminka sig på daglig basis....etc. Jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket du trots allt bloggar. När min dotter var spädis var jag glad om jag hann kolla mailen en gång per vecka.
Jodå, det brukar ju pratas om "gröt i huvudet" och "amningshjärna" som om det var amingshormonerna som påverkade skallen...jag antar att det är något sådant som Susanne menar när hon skriver att det är "biologiskt relevant och evolutionärt betingat". Men jag (man) har upplevt samma sak under mina föräldraledigheter och tror att det är mycket enklare, nämligen precis det du skriver - det faktum att man aldrig får "tänka fullständiga tankar från start till mål". Även om alltihop naturligtvis är ljuvligt kan just det här upplevas ganska frustrerande och man känner sig splittrad och disträ. Efter några månader börjar man tro att man har tappat förmågan att följa några längre tanketrådar och oroa sig över om man någonsin ska bli som förr igen. Men det blir man. När jag kom tillbaka till jobbet från mina respektive föräldraledigheter kändes det som om jag fortfarande bar på den här splittringen och luddigheten i hjärnan men i inget av fallen tog det mer än två veckor på jobbet innan jag kände mig som vanligt igen.
Jag skriver "man" men vet ju inte hur allmängiltigt det är. Jo, alla påverkas nog, men jag misstänker att upplevelsen av förlorad kapacitet kan vara mer eller mindre stark och obehaglig beroende på ens läggning och på hur och till vad man är van att använda hjärnan. Du som lever på att tänka långa tankegångar och formulera dem hör förmodligen till dem som det känns mer för.
Så Isobel, du är inte det minsta bisarr och om du inte känner dig helt hundra med att "ta hand om din avkomma och inget annat" så betyder det inte att du är en sämre eller mindre kärleksfull morsa. Det är bara det att kontrasten är för stor mellan hur din hjärna brukar funka och hur den tillåts funka nu. Men du kan leva med det och kommer att bli som vanligt igen.
Intills dess skulle det säkert kännas bättre om du kunde fixa något intellektuellt andningshål så som tvåbarnsmorsan säger
Precis det där fasar jag för och jag irriteras än mer över att då jag lyfter mina tankar om min blivande icke-tid för mig själv så får jag höra att det nästan är något fel på mig. Gravid i sjätte månaden och kvinnan oroar sig för att inte få tid för sig själv, för att inte nöja sig med att ta hand om sitt barn.
Därför är det skönt att läsa det du skriver, det gör mig ännu mer övertygad om att det faktiskt är helt normalt (detta ord!) att känna såhär och att det är okej.
Alltså, jag känner inte att jag har mer gröt i huvudet än vanligt, det är snarare att jag aldrig har tid att tänka. Eller skriva. Läsa går bra, i alla fall böcker som man kan hålla med en hand medan man ammar. (en ny innebörd av begreppet enhandslitteratur...). Om han bara ändå sov en timme i stöten på dagtid nån gång, så att man kunde skriva då. Men nej då, bara när vagnen rullar. Men tvåbarnsmammans tips är bra. Men hur man för att styra deras sömn?
Småbarnstiden går verkligen försvinnande fort, men man fattar det inte förrän man tittar i backspegeln. Men när jag tittar tillbaka så kändes de första tre månaderna evighetslånga, just när jag var mitt inne i dem. Ta tillvara tiden, gör inga åtaganden, som du inte kan bryta. Jag läste i och för sig in 10 poäng i Statskunskap när min son var 6-10 månader, och det var underbart att komma hemifrån i vistas i en intellektuell miljö, och jag ångrar det absolut, absolut inte, det gjorde mig nog till en bättre mamma under den tiden jag var med honom (ett argument jag fortfarande använder när jag vill unna mig något, som går ut över vår gemensamma tid).
Men, i varje fall, det som funkade urbra för mig när Sjuåringen var 2-6 månader var ett vanligt babygym. Han kunde ligga under det en halvtimme åt gången. Han lekte inget, låg bara och tittade. Andra saker som faktiskt funkar är Teletubbies, MTV och andra TV-program med psykdeliska färger.
Skönt att läsa inläggen av veteranföräldrarna, förstår precis Isobels ångest och vill också vädra lite. Min unge är knappt två månader, och jag har blivit något av en zombie. Mer sömnbrist än gröt skulle jag tro, och så äter han ofta. När det väl är lugnt försöker jag att inte bli stressad av allt jag skulle vilja göra medan han sover, och så slutar det med lite disk. Saknar också att kunna tänka, känns som att livet bara flyter på och att jag inte kan fatta beslut eller ta tag i saker just nu. Ibland känns det ok, det varar ju som sagt inte för evigt, men det är förstås jobbigt också. Hade anmält mig till en kvällskurs på universitetet som skulle börjat denna vecka, men struntade i det för att det bara kändes jobbigt. Kanske nästa termin.. Nu lyssnar jag på P1 mest hela tiden istället för att kanske absorbera lite allmänbildning och nutidsorientering den vägen, haha. Ska försöka pumpa upp ett lager bröstmjölk som kan omvandlas till frihet och egen tid, men hinner knappt mellan amningsstunderna.. (obligatorisk disclaimer: jag älskar mitt barn och är lyckligt lottad etc..)
Barn är så vansinnigt olika, och framför allt när de är bebisar, så jag kan inte säga att jag vet hur man gör egentligen. Med ettan var det fullständigt omöjligt. Han sov dessutom extremt dåligt på nätterna (bl a eftersom jag ammade honom till sömns, tror jag) och bara i korta stötar, max kanske tjugo minuter, på dagarna. Dessutom var jag helt hysteriskt beroende av de där sömnsnuttarna för jag fixade inte göra något om han inte sov.
Det hade jag kommit över med tvåan och då levde jag efter devisen att allt utom att sova och att sitta vid datorn och skriva/läsa var möjligt att göra med vaken bebis. (Tja, en tredje sak var ju lite svår också men maken var ju på jobbet på dagarna ändå.) Hon låg bredvid mig på diskbänken när jag diskade, jag lagade mat med henne på golvet eller armen, osv. Vad gäller sömnen följde jag (en del, verkligen bara en del av) Anna Wahlgrens råd om amning, dvs jag ammade henne länge och mycket, bytte och ammade sedan mycket och länge igen, med små pauser. Hon sov ca en halvtimme i vagnen på morgon på väg till eller från dagis (passade då på med powerpromenad med vagnen), och sedan mellan en och två timmar runt lunch och sedan en liten snäpp, kanske tjugo minuter vid fem- sexsnåret. När jag märkte att hon började få svårt att somna vid lunch (kanske vid sju-åtta månader? eller senare?) försökte jag hålla henne vaken lite längre på morgonen för att på så vis leda in henne på vanan att sova mitt på dagen hellre än på förmiddagen.
Men de måste inte sova bara för att de är gnälliga --- de kan vara hungriga eller närhetstörstiga eller bara ha tråkigt eller vara uppmärksamhetssjuka. Jag tror ibland att med ettan försökte jag ha honom att sova mycket MER än vad han behövde, därav de korta sömnsnuttarna och den dåliga nattsömnen.
Det här blev långt. Och jag är inte alls säker på att du har någon nytta eller glädje av mina välmenande erfarenhetsskildringar. Som jag sade i början, barn är så vansinnigt olika. Och de växer snabbt, dvs så snart man hittat en modell som funkar så växer de snart ur den.
Bara en kort grej till som jag inte hann med innan (var tvungen att läsa godnattsaga för sonen...): Allt det där om att det inte skulle vara OK om man inte är helnöjd med att hundra procent alltid bara vara med sitt barn är lite obegripligt för mig. Självklart förändras livet för att man får barn, men barn är en del av livet. Och jag menar inte det i den där livsuppfyllande betydelsen eller att barn skulle vara det enda sättet att leva på. Det är bara inget konstigt undantagstillstånd att ha barn. Det var nog först när jag kom till den insikten som jag förstod att jag var tvungen att försöka hitta ett sätt att liksom organisera mitt liv som kändes hållbart, både för mig och för barnen. Har man dessutom ett skrivande yrke eller annat flexibelt jobb har man ju ett guldläge.
Isobel!
Småfolket behöver inte ens sova för att man ska få tid för att fila på skrivandet och den intellektuella kapaciteten.
Vad du behöver göra är att skaffa ett mycket bra "babygym". Det går lika bra med de där i plast som man kan köpa för typ 89 riksdaler. Men jag kände mig som en bättre människa när jag fixade en egen version med olika delar ur hemmet. Tänk färglatt och sen fixar du resten utan att lägga ut ett ruttet öre. Min sockertopp kunde ligga under den hemmagjorda mobilen i närmare en timme vid fyra månader. Jag spelade musik för honom och satt just bredvid med datorn i knät för att jag var hispig spädbarnsförälder. Det fungerade utmärkt.
Pröva själv. Jag menar, det kostar inte ett ruttet öre annat än lite fantasi!
Det där med gröt i hjärnan är inget biologisk. Har varit pappaledig sedan i julas och ser nu främst världen ur en 1-årings perspektiv. Men har hunnit skriva några riktigt bra artiklar oxå - att få ett par timmars frist från gudagåvan gör att man verkligen kan optimera sina eventuella intellektuella förmågor, trots allt... Lycka till Isobel!
"Hur gör man för att styra deras sömn" - det kan du säkert få hur många tips och åsikter om som helst. Problemet är att bebbar är olika som någon sade, det som funkar med en funkar kanske inte med en annan.
Även våra fyra har varit olika men ett par saker har stämt på alla:
- Allra första tiden blir gärna litet hipp som happ men framåt 3-4 månader stabiliseras de och det blir lättare att hitta lösningar som håller.
- Rutiner av alla de slag är bra, jobbigt om man som jag och makan är utpräglade icke-rutinmänniskor men oslagbart för bebisar. Det verkar vara lättare att få in dem i det sömnmönster man önskar om det är en del av ett ständigt återkommande upplägg för hela dagen.
Jag tror inte att jag vågar styra dagsömnen, för då är jag rädd att störa hans utmärkta vana att sova hela nätterna med bara några korta amningspauser. Han sover ju förresten ibland på dagarna också, men bara i famnen. Lägger man ner honom vaknar han 9 gånger av 10. Jag tror helt enkelt att hans pappa får ta ut honom på långa promenader ett par gånger i veckan. Det är åtminstone det enda jag hittills klurat ut som funkar. Jag undrar om han är för liten för babygym, för han blir nämligen arg om han ligger under ett sånt också efter 5-10 minuter också, om man inte sitter bredvd och pratar med honom samtidigt.
Kanske är han lite liten men i framtiden kan det vara något! Det är nog lite roligare om man kan få tag i grejerna också och klämma på dem! (fast det kanske man kan i hans ålder, jag minns knappt hur det var längre...)
Vid två månader var våra ungar för små för babygym. Det funkade för vissa av dem men då senare, vid tre-fyra månader kanske.
Isobel - förstår om du prioriterar nattsömnen just nu. Det är vackert så vid den åldern.
Jag ammade vid datorn ibland. Man skriver inte några längre epos på det viset, men man hinner uppdatera sig hyfsat i alla fall.
I övrigt gäller maximen "this too shall pass". TTSP funkar som tröst när underverket får mindre förtjusande vanor (som när treåriga E några veckor i våras hojtade "mojjon nu!" kl 03.30 -- varje morgon). TTSP förebygger också hybris när underverket är ovanligt exemplariskt..
Och i väntan på nästa förändring rekommenderar jag att skicka iväg barnet med sin far (eller mormor, eller vem som nu är betrodd) en stund.
I hear you... (ammar just nu därav kort kommentar - jobbigt skriva med en hand)
Skicka en kommentar