Avd. att aldrig vara riktigt nöjd

Jag vill bara börja med att säga detta. Jag älskar honom inte det allra minsta mindre än för några veckor sedan. Nej mer och mer älskar jag. Lyckligtvis behöver jag inte göra det hotfullt, som Sofia i Sommarboken, för den stackars kraken vet ju ännu inte bättre än att älska tillbaka. Han kanske kommer på bättre tankar så småningom, om inte annat när jag om 13 år vägrar att låta honom åka på Hultsfredsfestivalen, men än så länge har han trots allt inte mycket annat val än att älska mig mest i världen. Och hans fettveck på halsen är det sötaste världen skådat. Och han luktar vidunderligt. Och när han vaknar på morgnarna börjar han nästan alltid dagen med att le stort mot mig och testa något av sina nya gurgelljud. "Kkklllo", sa han till exempel i morse. Det är förmodligen en vidareutveckling av de "ggglli" som han givit ifrån sig i flera veckor.

Och ändå. Jo, det kommer ett ändå, det kommer alltid ett ändå. När den första yra förälskelsen lagt sig kommer det en om och ett men och ett var fan gjorde jag av mitt gamla liv någonstans? Jag syftar inte främst på sena nätter på krogen eller berusning bortom mitt tillåtna glas vin eller ens att kunna ta på sig kläder efter vad man känner för på morgonen och inte efter den kombinerade begränsningen: vad kommer jag i och vad kan man, givet att jag kommit i det, amma i. Nej, allt detta är trist, men okej. Okej, det är inte alltid okej, men man kan leva med det. Hans leenden och upptäckarlust inför världen väger upp en hel del. Nej, det som skaver i mig är mitt huvud. Eller rättare sagt, det jag inte längre får använda mitt huvud till.

Jag är jävligt bra på att tänka på vissa saker och jävligt bra på att skriva om dem. Jag var i alla fall det innan han vände upp och ner på mig och allting kring mig. Men jag har knappt tid att skriva ett blogginlägg längre. Jag tänker tankar som ryms inom de 5 minuter han accepterar att ligga ensam på en filt på golvet och förresten använder jag oftast den lilla stunden till att dricka en kopp kaffe eller gå på toaletten. Jag vill inte lämna honom och gå till ett jobb på ett kontor, men å andra sidan vill jag ju helst inte gå till några kontor alls om jag kan undvika det. Men jag vill skriva. Skriva riktiga texter om riktiga saker och tänka fullständiga tankar från start till mål. Eller åtminstone från start och en liten stund vidare.

Jag är ju bortskämd med en unge som i huvudsak sover på nätterna och som är glad nästan jämnt när han inte är hungrig, men han kräver total uppmärksamhet under hela sin vakna tid. Och han sover inte särskilt mycket på dagarna alls.

Är man helt bisarr om man känner såhär efter bara drygt två månader? Jag som var orolig att jag skulle förneka alla mina feministiska ideal och förvandla mig själv till en hausfrau från helvetet som säger "den här tiden går ju så fort" och vill snusa barnnacke och baka kakor i hemmet i flera år framöver. Well, hittills har den farhågan åtminstone inte besannats. Jag snusar förstås hjärtans gärna barnnacke och bakat kakor har jag ju alltid gjort, men jag är rädd att min intellektuella kapacitet kommer skrumpna till en mycket liten russinlik fläck om jag fortsätter att bara göra det på dagarna i flera månader framöver. Och då skulle jag inte vara jag längre utan någon annan och även om lilla S inte direkt gillar mig för mitt intellekt nu så kanske han så småningom också skulle uppskatta att ha en morsa som tänker på annat än hans matsmältningssystem.

Hur härligt kan det bli?

Olle Lidbom analyserar Allers köp av Hachette.

Fänkål, militärlobbyn och inte det allra minsta om kvällens usla sporttillställning

Jag vet att jag knappt bloggar längre. Jag skulle kanske kunna hinna, jag loggar ju in på facebook säkert två gånger per dag, men jag börjar på smarta, väl uttänkta och formulerade inlägg bara för att bli avbruten av små små ljud av kärlek eller olycka Båda delarna kräver omedelbar tillsyn. Saker jag inte skrivit mer än inledningar om: det militärindustriella komplexet, Daniel Sjölin, amning som bantning.

I kväll lagade jag i alla fall risotto på de finaste fänkål jag sett, inköpta på bondens marknad i lördags. De hade en knapp halvmeter långt grönt spretigt fjun. Hemligheten, bortsett från grönsakskvaliteten, är en slatt pastis på slutet. Det blir oslagbart bra. Och eftersom punkt 3 ovan verkligen funkar behöver man inte ha ångest över den stora smörklicken på slutet heller.

Dagens ord:

Porrfälla

Jag vill ha Nigel i mitt kök

Det finns något lite stört i att ens två största köksidoler heter Nigel och Nigella. Kan det verkligen bara varaen slump, eller finns det någon namnmystisk koppling mellan n och avslappning bakom grytorna, mellan g och kärleken till själva ätandet?

Den senare är ju lite mer känd här, men alla som läst den här bloggen regelundet borde veta att herr Slater står mitt hjärta nästan lika nära. I sommar har jag framförallt glatt mig åt hans köksdagbok, ett år i Nigels kök, komplett med funderingar av genren "varför blev den där såsen så trist fast jag hade i ungefär samma saker som jag alltid brukar" eller "där stod jag med två lammkotletter och hade ingen aning om vad jag skulle göra med dem". Till skillnad från oss andra kommer han dock oftast på någon strålande kombination i samklang med säsongens bästa smaker och råvaror.

Den 10 maj lagade Nigel lax-och-dillkakor. Som alltid har jag justerat receptet något.

400 g lax (till det här funkar alltså tråkig norsk odlad fetlax utmärkt)
1 äggvita
en liten knippa finhackad dill (det funkar dock inte med tråkdill i kruka. Just för dillen är skillnaden mellan frilandsodlad och krukvarianten himmelsvid. Själv trodde jag uppriktigt fram tills dess att jag upptäckte detta att dill var urtrist och att jag mindes fel från min barndom med dillvippande trädgårdsland)
1 rågad matsked vetemjöl
1 tsk grovkornig senap
saften av en halv citron

Finhacka laxköttet. Blanda i en skål med resten av ingredienserna och krydda med salt och peppar. Forma 10 små biffar med händerna och lägg på en skärbräda för att vila i 10 minuter. Det här steget är viktigt så hoppa inte över det. Hetta upp en teflonpanna med en skvätt olja i. Stek biffarna ett par minuter på varje sida.

Servera med en sås gjord på tjock yoghurt, finhackad dill, ett par skedar senap och en nypa socker.

I never promised you a rose garden

I går skrek min unge från det att han vaknade klockan åtta tills dess att han somnade klockan tio på kvällen. Med pauser för att äta och en och en halv timme mitt på dagen när jag var ute och gick med vagnen. Fast då började han också gallskrika på slutet.

Den enda gången han var riktigt glad var när han vid ett tillfälle låg totalt nedbajsad på ett skötbord på stan. Och då menar jag verkligen totalt nedbajsad. Hans kläder hade stora gula fläckar på både magen och ryggen och jag hade varit tvungen att panikköpa en ny body för att byta med. Hur i helvete nu bajset kunde komma ut på framsidan. Då skrattade han. I övrigt misär. Att man älskar honom så vanvettigt framstod då som just, eh, vanvettigt. Det är tur för honom att han log så stort mot mig när han vaknade imorse. Kanske är han också nöjd över att helvetesdagen är över.

Jag fick det första meddelandet om att nån ville vara min kompis i Facebook för typ ett år sen. Jag visste inte vad det var och orkade inte ta reda på. Nu gick det inte att ignorera längre.

Å andra sidan har jag bara varit tidig med att anpassa mig till ny teknik en enda gång och det får jag äta upp nu när folk skrattar åt min fem år gamla ipod som jag fortfarande tycker rymmer så mycket att jag inte vill lägga ut pengar på en ny.

Hetaste filmsexet

Via Emma hittar jag en rolig lista över filmhistoriens hetaste sexscener. Min personliga favorit Bound är på plats 20 och trean Mulholland Drive är förstås också rykande. (Jag har dock lite svårt att förstå det erotiska i Team America)

Andra guldstjärnor för nr 40 Älskaren och nr 46 Sex lögner och videoband. Men var är Cronenbergs Crash? Är det bara jag som går i gång på metallskrot?

Mother India turning 60

I dag firar vi Indiens 60:e självständighetsdag och födelsen av den största och äldsta stabila demokratin utanför västvärlden. Jag hade tänkt att ha en bankett värdig en maharadja här hemma, som ironisk twist kanske laga mig igenom rätterna i Rushdies Shalimar the clown (ironin består alltså, för den som inte läst den, i att romanen huvudsakligen utspelar sig i Kashmir, vars öde kring och efter självständigheten ju varit måttligt värt att fira), men jag är sjuk och nöjer mig med mogulens kyckling.

2 cm färsk ingefära, skalad,
4 vitlöksklyftor
3 tsk hel spiskummin
1,5 tsk hel koriander (frön)
ett par torkade chilifrukter (efter smak, curryn ska vara rätt mild)
en näve mandel, skållad, skalad och körd i matberedaren (man behöver inte diska den efteråt)
125 ml vatten
5 kardemummakapslar som du bankat lite på med ex en knytnäve eller flatsidan på en kökskniv
1 kanelstång
3 lagerblad
4 hela nejlikor
1 tesked garam masala
olja
1,5 kilo kycklinglårfiléer, halverade. grytan kan också göras på vanlig filé, eller för all del på kycklingklubbor på ben, som man delar i två.
2 gula lökar, hackade
250 ml tjock yoghurt
250 ml kycklingbuljong, fond eller tärning
en näve gula russin

1 matsked socker
1 tsk salt
ett paket mandelspån

Kör ingefära, vitlök, chili, spiskummin och koriander i matberedaren (samma som du nyss kört mandeln i). ha i den hackade mandeln och vattnet tills det blir en smet.

Hetta upp olja i en traktörpanna eller en vid gryta och ha i kycklingbitarna. ha inte i för många åt gången, de ska inte koka. bryn på varj sida någon minut. ta upp. ha i kryddorna (kanel, kardemumma, nejlikor, lagerblad och garam masala) och sedan den hackade löken. Fräs till den tagit lite färg. Ha i kryddochmandel-smeten, fräs igen tills alltihop börjar få lite färg. ha i yoghurt, lite i taget. sen buljong och russin. lägg tillbaka kycklingen i pannan och krydda med salt och socker. ha på lock och sjud på låg värme i ca 20 minuter eller tills kycklingen är klar.

enligt ursprungsreceptet som jag först hittade hos nigella, ska det vara en slatt grädde i också, men det brukar jag hoppa över. idag ska jag däremot ha i lite bockhornsklöver också eftersom det både ska vara bra mot förkylningoch för mjölkproduktion, men vi får se hur det smakar. toppa med mandelspån innan servering och ha basmatiris och naanbröd till.

Min unge finns nu på internet. På flera olika bloggar. Hans femton minuter har visst redan börjat.

Vad har vuxna kvinnliga kulturjournalister egentligen för problem med Natalia Kazmierska?

Jag får en konstig klump i magen när jag läser Annina Rabes ord apropå Maja Lundgrens kamp mot myggen: "Det är ju inte så att /.../ kultursidesvärlden (här talar jag återigen främst om kvällstidningarna) inte är fylld av manliga grupprunksessioner, där tjejer får vara med endast om de är unga och snygga och arga på precis rätt sätt."

För - bortsett från att jag i övrigt i huvudsak håller med Annina både om tillståndet i kulturvärlden och om Maja Lundgren - hur länge har folk snackat om det där? De snygga arga bimbobrudarna på kvällstidningarna som, med Kristina Hultmans ord från en artikel i Arena (nr 3/05) "agerar prinsessor åt patriarkatet". Och vad menar de egentligen? Själv är jag ju varken tillräckligt ung eller snygg för att känna mig särskilt träffad, men vilka pratar Annina egentligen om?

Kristina Hultman var särskilt upprörd den gången över Natalia Kazmierska, även om både Linna Johansson och Linda Skugge fick sig en släng av prinsess-sleven, och påpekade särskilt hur "oförskämt snygg" denna var. I ett sammanhang där hon dessutom anklagade Natalia för bristande systerskap var det lika delar bisarrt och beklämmande.

I dag faller kanske Katrine Kielos också i ung och skitsnygg-facket på Expressen. På Aftonbladet kultur har de väl inga unga kvinnor alls utom Therese Bohman, men hon är onekligen vacker på sina bloggbilder, så där är det väl hon som menas då. Dilsa Demirbag-Sten är ursnygg, men räknas väl knappast som ung på det sättet och Linna skriver ju aldrig på kultursidorna längre.

Men framförallt är vi ju kvar vid Natalia. Som också av DN:s Hanne Kjöller för något år sedan beskrevs som en bimbo med Tourettes. Och hon är vanvettigt vacker förstås, det håller väl alla med om. Men uppenbarligen så irriterande i själva sin existens att hon år efter år lockar fram dessa mystiska försök till sexistiskt förminskande från andra kvinnor i kultursvängen.

Är det hennes konstsyn? Hennes självlysande språk, när det är som bäst själva essensen av det som gör Expressens kultursida till Sveriges bästa? Att hon är med i På Spåret? Att hon haft ett förhållande med en av de mest uppburna yngre svenska författarna? (eh, yngre i det här fallet betyder alltså under 50) Den politiska egensinnigheten med minst en touch omodern konservatism? Eller om det nu ska kallas katolicism.

Eller är det just allt detta i kombination med filmstjärneläpparna som gör att vanligen begåvade människor så lätt sträcker sig efter de slappaste av misogyna skällsord? För det Annina säger är ju att Natalia, eller om hon nu menar Katrine eller Therese, inte förtjänat sitt spaltutrymme med sina kunskaper eller sin stilistik. Utan med sitt utseende. Eller möjligen att hon, till skillnad från Annina själv och hennes nämnda kompis X, legat sig till jobbet.

Jag tycker inte att systerskap bör innebära att man håller med andra kvinnor för att de är kvinnor. Jag gillar polemik och smällar för uttryckta uppfattningar eller skrivna texter måste man kunna ta, oavsett kön. Men det är något helt annat. Det kräver att man utgår från en specifik text eller specifik åsikt. Inte en specifik ögonfranslängd.

Jag är så trött på den uttalat jävla specifika rivalitet som säger att kvinnor är varandras värsta fiender. Tjejerna på gymnasiet är de som hårdast dömer varann som horor om någon kliver över gränsen för det acceptabelt mallade, och kvinnorna på de tjusiga tidningarna ser uppenbarligen likadant på de kollegor som säljer sig från dag till dag. Vi är inte som de, vi är inte låga, inte snygga och arga och oseriösa, vi har inte legat oss till några förmåner. Vi är fina flickor.

Jag beundrar Annina, jag har alltid gjort det, och kanske är det just därför jag blir ledsen. Jag vet att vi alla bär upp patriarkatet, men måste det vara precis såhär tydligt?

Tillägg: Om vi bortser från Natalia så är Björn af Kleen minst lika snygg som alla unga och halvunga kvinnor som jobbar åt kvällstidningarnas kulturavdelningar. Ändå är det ingen som någonsin antytt att han fått sina uppdrag för sina vackra ögons skull.

Kommunikation

Sedan ett par veckor kommunicerar vi. Han säger saker som betyder något särskilt och tittar uppfordrande på en. Eller glatt. Eller nyfiket. Att jag inte helt och hållet begriper spelar mindre roll, han förstår ju förmodligen inte vad jag säger till honom heller när jag mal på om att han har de sötaste fötter världen skådat.

I morse när han hade ätit ett av morgonens hittills fyra måltider tittade han stint på mig och sa "gggllii". Jag tittade tillbaka och svarade "gggllii". Då kastade han sitt lilla huvud bakåt och log sitt allra största soligaste leende och sade igen, med kroppen guppande av förtjusning: "gggggllllli". Sen skrattade han. Jag tror att jag dör av kärlek.

Det där med män i litteratursvängen

Apropå Maja Lundgrens uppgörelse med det litterära patriarkatet i Myggor och Tigrar och apropå att jag nyss läste att de kära bokhororna visst verkligen gillar boken måste jag få dela med mig av dedikationen i Thomas Engströms Dirty Dancer:

"Till Louise,
ängel i ett rum så svart;
älva som gör mig galen,
häxa som håller mig frisk"

Semikolonet är korrekt återgivet. Jag hade tyvärr mycket svårt att ta honom eller hans roman på allvar efter att ha läst den här dedikationen. Romanen kanske är jättebra (även om den lider av den påfallande bristen att man inte bryr sig ett dyft om varför huvudpersonen, advokat Erik, är så tom inombords och lever ett så påvert liv) men jag kunde inte riktigt ta mig förbi det där med häxan, ängeln och älvan.

Höjdpunkten är dock när Erik skjuter en granne i huvudet för att grannen, iklädd färgglad pikétröja om jag inte minns fel, klagar på att hela områdets fastighetsvärde sjunkit på grund av Eriks bristande gräsklippning. Det är ju å andra sidan rätt roligt.