Modus vivendi: ett sätt att leva tillsammans i olikhet

”There are many ways of being modern.”

John Gray

Tolerans är inte ett särskilt samtida värde. Vi är alla indränkta i uppfattningen att vi lever i den tolerantaste av tider, något man kan uppskatta eller oroa sig över. Lika lite som systertanken att liberalismen har segrat ihjäl sig är den dock sann. Självklart är toleransen för vissa sorters normavvikelser långt högre i dag än i historisk tid. Det gäller särskilt sådant som har att göra med sexuell utlevelse eller andra uttryck för individuella autonoma livsval. Men samtidigt har toleransen minskat för andra livsval, och vi ser inte minst en uppmålad konflikt mellan olika sorters tolerans, tydligast kanske uttryckt i det vi kan kalla nederländsk liberalism.

För från ett håll utmanas toleransen av kulturernas krig och det begrepp som kallas intolerans mot de intoleranta, men som oftast mynnar ut i intolerans mest i allmänhet. Muslimerna är intoleranta och behandlar kvinnor illa, alltså bör de inte finnas här, lyder idén i kortform. När man intolererar yttranden och uppfattningar som inte bryter mot några lagar finns det dock inga rimliga flyktvägar in i frihetligheten. Det franska medborgaridealet laïcité, där människor tillåts vara olika bara så länge det inte märks i offentligheten, må vara åtminstone ytligt sett jämlikt intolerant, men intolerant likafullt.

Ett annat slags intolerans är den som drivs gemensamt av enstaka religiösa fanatiker och av den ömsint omhändertagande överhet som förutsätter att huvuddelen i vissa religiösa grupper är så lättstött att man hellre spikar igen museiportarna än släpper fram det potentiellt sårande. Muslimer är ju irrationella vilddjur, tänker de senare, de kommer larma och göra sig till om vi sätter upp dansföreställningar med koranverser eller ställer ut fotografier från Jerusalems bögkvarter, och om de väl blir upprörda vet man aldrig vad de gör. Jag säger inte att det inte finns muslimska fundamentalister som kan riskera att hota konstnärer, det har vi alla sett. De finns på samma sätt som det finns nazister som river ner fotografier de betecknar som barnporr, eller som det finns kristna som demonstrerar utanför utställningar för att hindra besökande att ta sig in och islamofober som skjuter oskyldiga barn för att han ser dem som landsförrädare. Människor blir ibland upprörda över sin omvärld. Den är ofta upprörande.

Att ge någon totalt tolkningsföreträde och anpassa det offentliga samtalet efter den mest potentiellt lättsårade är dock inte någon särskilt bra lösning. Inte minst är det förminskande av de utpekat lättkränkta. Det finns ingen anledning att behandla vare sig muslimer eller buddhister som barn som inte får uppröras, eftersom det blir så otrevligt om de blir arga. Det finns självfallet ingen anledning att uttalat agera för att kränka människor heller, men på många sätt är det ändå mindre förolämpande.

Ytterligare en form av motstånd mot toleransen kommer från radikalt progressiva som anser att liberal tolerans är alldeles för mjäkigt. För dem är toleransen en lättmjölksideologi att gömma sig bakom för den som inte egentligen accepterar och omfamnar främmande sätt att leva. Det är förstås helt korrekt. Det är å andra sidan den enda hållning man rimligen kan förvänta sig av sina medmänniskor i ett pluralistiskt samhälle. Att tvinga alla att tycka om allting som alla andra gör kräver inte bara omfattande folkuppfostran, det kommer också med en rejäl inneboende dos av just intolerans. Att däremot tolerera det som andra gör, är lättare. Inte lätt alltid, sannerligen inte, men görbart.

Kanske måste vi backa en smula. Det är lätt att få för sig att liberalismen var först med tolerans. Olika versioner av (oftast multikulturalistisk) tolerans präglade dock samhällen som zoroastriska Persien för 3 000 år sedan, det Ottomanska riket och det buddhistiska Indien. Under huvuddelen av världshistorien har Europa varit mycket långt från världens toleranscentrum. Ändå kan man inte tala om tolerans utan att tala om John Locke, och därmed placera toleransen mitt i den liberala traditionen.

Lockes tolerans var av ett särskilt slag. Den, liksom hela den lockeanska friheten syftar till att alla människor, om de får frihet att välja, till slut kommer välja rätt. Friheten är blott ett medel för att nå sanning. För Locke fanns det ett rätt sätt (som exempelvis inte inkluderade katolicism, en religion han inte var beredd att tolerera) att leva, ett rätt sätt att tänka. Han såg friheten som det bästa sättet för människor att ta sig fram till det rätta, en fri marknad för idéer där det bästa vinner. Den här sortens monistiska upplysningstradition är fint sammanfattad i den svenske upplysningspoeten Thomas Thorilds kända devis: ”Att tänka rätt är större.”

Den synen lever kvar, att friheten ska sålla bort felaktigheter och successivt leda till högre och högre grad av mänsklig förfining och konvergerande livsstilar är grunden för många liberaler än i dag. Snart kommer alla leva som vi, säger man och myntar slagkraftiga teorier om att två länder där det finns McDonald’s-restauranger aldrig gått i krig mot varandra. Det är visserligen sakligt fel, men det säger något om de förhoppningar som vilar på modernitet och kommersialism. När alla bara blivit moderna upphör alla konflikter.

Självklart är den moderna livsstilen attraktiv för många, också utanför västvärlden. Det finns inslag i det moderna som måste ses som otvetydigt kvalitativt bättre än traditionella livsstilar. I den moderna livsstilen gifter man inte bort barn (även om man kan klä upp dem i sexiga vuxenkläder och fotografera dem för stora tidningar), man bränner inte änkor, har inte dödsstraff för homosexuella (även om mycket illegalt våld riktas mot homosexuella). Bortom sådant, som rimligen är självklarheter, betyder det emellertid inte att en västerländsk modern livsstil är den enda som kan leda till ett gott liv. Liberalism behöver heller inte bygga på den sortens universalism som Locke predikade. Liberal tolerans kan också vara så radikal att den erkänner just detta. Det finns många sätt som är lika bra.

Man bör alltså inte förväxla det med värderelativism. Det finns sådant som är fel också. Men det finns mycket som är rätt, och ibland står absoluta värden i konflikt utan att det finns ett självklart svar på vad som är mest värt. Flera sanningar kan finnas samtidigt. I vissa former har liberalism kommit att handla om universella principer, där alla värden i en enda alexanderfläta ska kunna förenas i ett. Tyvärr har den formen nackdelen att det inte går.

Den engelske filosofen John Gray menar i sin essäsamling Two faces of liberalism att vi måste förkasta de teorier som lovar en slutgiltig lösning på alla moraliska konflikter. Sådana är med nödvändighet både förytligande och falska. I stället måste målet med liberalismen vara att hitta ett sätt att organisera samhället så att olika värdekonflikter antingen kan lösas på civiliserade sätt, som i domstolar, eller helt enkelt ignoreras.

I traditionell rättighetstroende liberalism är allting så enkelt. Allting kan föras tillbaka till om huruvida en handling respekterar andras liv, frihet och egendom, och om den gör så är handlingen rätt. Det finns ett facit. Det är så lockande. Det finns visserligen konflikter, som den mellan föräldrar och barn, men oftast löses de genom att man helt enkelt definierar om problemet och ändrar utgångspunkterna. Barn har inga rättigheter. Et voilà. Vi kan fortsätta låtsas att alla svar hänger ihop.

Om man lämnar den tryggheten är plötsligt ingenting enkelt. Klassiska dygder är ständigt i konflikt med varandra. Är rättvisa eller vänskap viktigast? Bör du överge din vän när han eller hon gjort fel eller ställa dig framför och ta emot omvärldens vrede i vännens ställe? Mod eller klokhet? Frihet eller kärlek? Är det viktigare att hålla ingångna avtal eller att rädda en döende. Om ditt barn svälter, måste du då respektera andras äganderätt? Också inom olika värden finns svårlösliga konflikter. Yttrandefriheten står ständigt mot friheten från att utsättas för hot och förtal. Även för den som till slut klarar att välja sida i vilket som är viktigast är det dåraktigt att låtsas som om konflikten inte finns, eller att kloka människor inte skulle kunna komma till motsatta slutsatser. Isaiah Berlin bygger hela sin grundläggande frihetsteori på insikten om att det finns många olika friheter och att dessa står i konflikt med varandra. Till skillnad från en del av de efterföljare som hävdar den negativa frihetens primat såg han inte de konflikterna som enkla, eller oviktiga. Tvärtom. ”Det kan mycket väl finnas många ojämförbara friheter och nivåer av frihet och de kan kanske inte placeras på samma skala.” Berlin må ha kommit fram till att den negativa friheten ändå var viktigare, men det betyder inte att han underkände annan frihet. Tvärtom, det är just detta hans grundläggande värdepluralism handlade om.

Berlin kritiserar i Political ideas in the romantic age den strävan efter harmonisk perfektion som finns hos åtskilliga upplysningsfilosofer: ”Vi hittar hos dem samma grunduppfattning: att svaren på alla stora frågor med nödvändighet måste vara kompatibla; för de måste ju hänga ihop med verkligheten och verkligheten är en harmonisk helhet. Om det inte vore så, så finns ju kaos i hjärtat av allting; vilket vore otänkbart. Frihet, jämlikhet, ägande, kunskap, säkerhet, praktiskt kunnande, karaktärsstyrka, uppriktighet, godhet, rationell egenkärlek, dessa värden får inte (om de är sanna värden) stå i konflikt med varandra; om de tycks göra det måste det handla om ett missförstånd.”

Om något ser ut att inte passa ihop försöker den lockeanske liberalen definiera om det så att det passar. Om teorier inte återspeglar en perfekt harmoni, måste det vara fel på teorierna. Det är nämligen inte tänkbart att verkligheten skulle vara förvirrad, förvirrande, mångtydig och konfliktfull. Man ser här ganska tydligt de religiösa dimensionerna i upplysningstänkandet. Visionen om ett fullkomligande, om den kommande harmoniska perfektionen har uttalat kristen grund. Berlin däremot påstod att det fanns ett värde i sig i det pluralistiska brokiga samhället, där många olika sorters liv levs fredligt sida vid sida. Han gjorde det i direkt kontrast mot exempelvis den lockeanska synen att pluralism bara har ett värde som medel att sålla fram det rätta, enda. Åter, detta betyder inte att allting är lika bra. Det finns odiskutabel grymhet. Slaveri, tortyr, folkmord. Men dessa företeelser kan ju förekomma också i uttalat liberala stater. Det amerikanska slaveriet är inte i den meningen en olycklig historisk parentes att vifta undan som den tidens rasism och bristande utveckling, det är också en illustration på att liberala rättigheter alls inte är något säkert värn mot fasan. Det beror på hur man definierar.

En viktig poäng hos både John Gray och Berlin är att det inte finns något självklart samband mellan liberalism och det goda, hederliga samhället. Det anständiga samhället kanske inte respekterar och skyddar alla olika liberala friheter, men det kan samtidigt vara mer eftersträvansvärt och bättre att leva i, än ett huvudsakligen liberalt samhälle som på vissa punkter inte respekterar grundläggande mänsklig anständighet. Samhällen där människor utsätts för oanständig grymhet från staten, genom sådant som tortyr, tvångssteriliseringar, slaveri, är sämre än samhällen där människor inte gör det. Oavsett vilka principer man hänger upp det på.

Men i stället för att se liberalism som ett antal principer kan man se det som ett försök att leva tillsammans utan att vi alla delar samma värdehierarkier, samma livsmål. Gray och andra kallar det modus vivendi, ett sätt att leva, en tillfällig hantering av en komplicerad situation som dock inte är mer tillfällig än att man hela tiden måste göra om, förhandla om, hantera vidare. Vi lever alla i mångkulturalismen, antingen i köttet (oftast) eller digitalt. Vi konfronteras ständigt med människor som inte tycker som vi, som inte delar våra drömmar. Värdekonflikter uppstår och måste kunna lösas utan våld. Målet med liberalismen blir då att skapa institutioner där detta kan ske, att försöka bygga strukturer där man kan jämka intressen.

En sådan struktur, kanske den bästa vi hittills funnit, är lagen och domstolarna. Det är just kombinationen som är fantastisk. För lagen är antikaos. Men eftersom verkligheten är kaos behövs människor som tolkar lagen. Man kan göra jämförelsen med judiska Talmudtolkningar, där de heliga skrifterna bara är utgångspunkten för ständigt pågående ofta pragmatiska tolkningar av hur lagen ska jämkas ihop med människors liv och behov. Under påskveckan, pesach, får man exempelvis i sin bostad inte ha några livsmedel som kan jäsa i kontakt med vatten: "Du ska under denna vecka i ditt territorium inte ha något jäst”, säger Gud. Detta för att minnas att man vid flykten från Egypten inte hann få med sig något jäst, syrat, bröd. Det är förstås lite besvärligt för människor att kasta allt sitt mjöl för en enda vecka – och det är oväntat många saker som kan jäsa i ett vanligt skafferi – så den samtida tolkningen blir att det är okej att ställa upp alltihop på vinden. Vinden räknas inte till bostaden, enligt så oväntat kompatibla bedömare som fastighetsmäklare och moderna rabbiner. Lagen tolkas och tolkas ständigt om, förändras och anpassas efter verklighetens myller. Detta är sann antifundamentalism. Ordet finns där i botten, respekteras, men får genom tolkningen ständigt nya möjligheter att uppfylla nya behov.

Fundamentalism är emellertid den tendens i USA som gror särskilt inom Tea Party-rörelsen att dyrka konstitutionen som vore den en religiös urkund. Den amerikanska konstitutionen är en utmärkt text, men den måste tolkas för att kunna användas, något författningsfäderna var fullt medvetna om. Dagens amerikaner står inte inför samma värdekonflikter som Thomas Jefferson och Alexander Hamilton gjorde, också bortom det enkla faktum att de två varken såg svarta eller kvinnor som människor.

Vad som måste stå fast är rättsskipningens former. Lagen stiftas av människor (bortom religionen), lagar kan vara mer eller mindre rimliga, också sådana stiftade av demokratiska församlingar. Men om vi utgår från demokratin har man åtminstone teoretisk möjlighet att förändra lagstiftningen genom sin rösthandling. Det viktigaste med lagen i den här meningen är därför inte skriften utan proceduren. Just för att konflikter ska kunna lösas utan våld måste alla parter uppfatta processerna som någorlunda rättvisa. Det bästa sätt människor hittills kommit på för detta är genom det som på engelska kallas due process, ett begrepp som saknar exakt svensk översättning, men som ungefär motsvarar rätten till en rättvis rättegång. I detta inkluderas, utöver att en rättegång alls ska hållas före eventuell straffutmätning, sådant som rätten att få reda på anklagelserna och rätten att försvara sig, liksom i de flesta samhällen att grundprincipen är att hellre fria än fälla. Om man helt enkelt inte vet om någon är skyldig bör han eller hon betraktas som icke skyldig. I ett vidare perspektiv handlar det om att polis och domstolar måste uppfattas som relativt opartiska, att alla människor ska känna att det bästa sättet att lösa konflikter är genom systemet snarare än att göra upp på gatan.

Om de procedurerna inte följs kommer förtroendet för rättsväsendet att gröpas ur och det kommer inte längre kunna lösa konflikter utan våld. Resultatet syns i korrumperade stater, liksom i enskilda områden i många länder där polisen av olika anledningar inte längre uppfattas som ett reellt skydd. När människor väljer att lösa allvarliga konflikter utanför lagen innebär det alltid att de svagaste och mest utsatta får det sämre än annars. Lagen och staten är ju till för att väga upp styrkeförhållandena, vara den svages värn.

Det är inte alltid lätt att försvara rättssäkerheten. Den innebär ju exempelvis per definition att skyldiga går fria och att samhället bidrar till att de vidrigaste av brottslingar får rätt att försvara sig, rätt att betraktas som oskyldiga till fällande dom. Efter dödandet av Usama bin Laden har det exempelvis hörts åtskilliga förklara att rättssäkerhet helt enkelt inte gällde i hans fall, eftersom det han gjort är så förfärligt. Inte bara gladdes människor åt hans död, något som emotionellt är lätt att begripa, man ansträngde sig också för att förklara varför dödandet var rätt, varför det hade varit fel att tillfångata honom och ställa honom inför domstol. I Sydsvenska Dagbladet skrev professorn i praktisk filosofi Per Bauhn att Usama bin Ladin hade ”förverkat sin rätt till liv och fysisk integritet” till skillnad från andra brottslingar som inte står ”utanför samhället” och ”Därför behåller /…/ vissa rättigheter, som till exempel rätten till en rättegång, där hans fall prövas.”

Här ser vi än en gång behovet av att alla värden till varje pris ska sammanfalla. Värdet att Usama bin Ladin inte längre kan planera och genomföra terroristdåd är otvetydigt, men filosofiprofessorn tycks inte klara av att detta värde skulle stå i konflikt med värdet av rättssäkerhet. Alltså definierar han om rättssäkerheten, så att den inte gäller just här, på just de sätt som den brukar.

Men värden kolliderar hela tiden. Man kan utmärkt väl se det goda i att bin Ladin är borta samtidigt som man ser att någon rättvisa olyckligt nog inte alls har skipats. Rättvisa kräver rättssäkerhet och procedurer. Annars är det bara cowboy-rätt, en rätt som primärt definieras av den starkes rätt – alltså raka motsatsen till due process.

Ett annat sammanhang där absoluta värden uppenbart kolliderar är i abortfrågan. Liberaler vägrar i allmänhet att se konflikten, och definierar i stället om frågan så att man slipper låtsas om fostret, och slipper se och hantera värdekollisionen. Allt måste vara enkelt. Ingenting får störa harmonin. Kartan är viktigare än terrängen.

Ibland kanske det till och med är rätt att bryta mot lagen. Lagar kan vara orättfärdiga, det egna samvetet kan kräva att man hjälper en flykting stanna i Sverige trots att Migrationsdomstolen har beslutat om utvisning till Irak, lagen kan kräver att din döde bror ruttnar och äts upp av vilddjuren hellre än tillerkänns en riktig begravning, för att hänvisa till Sofokles. Konflikten mellan laglydnad och värden som familjelojalitet och kärlek är i dag förutsedd i många länders lagar, där du inte kan tvingas vittna mot din make eller maka. Men hur skulle vi i dag se på om någon beskyddade en familjemedlem som var upprorsmakare mot staten, det vi i dag ibland kallar terrorist? Filosofiskt är det ingen enkel fråga.

Ingen säger heller att det är enkelt att leva med samexisterande, kontrasterande värden. Än mindre kanske när det handlar om att olika grupper lever sida vid sida med radikalt olika värdesystem, radikalt olika prioriteringar. Kanske är det då värt att påminna sig om att det viktigaste i staten inte är sanning utan fred. Vi behöver inte nå fram till någon gemensam evig sanning, någon sådan står sannolikt ändå inte att finna. Vi behöver bara låta bli att ha ihjäl varandra, behöver bara ge andra samma frihet att leva enligt våra egna mått som vi själva kräver. Det är inget bara i det, egentligen. Den verkligt radikala toleransen ligger kanske i ointresset, att faktiskt inte bry sig tillräckligt mycket om hur andra människor organiserar sina liv för att döma eller fördöma. Det är svårt att nå dit, och det finns otaliga fall där detta upphöjda ointresse inte kan vara normen, då det skulle innebära att blitt betrakta förtryck och våld mot personer som inte kan försvara sig. De gränserna måste ett civiliserat samhälle vara uppmärksam på, det är inte tolerant att acceptera hedersvåld eller misshandel av autistiska barn bara för att vissa grupper påstår att det ingår i just deras normsystem. Men bortom sådant, bortom uppenbara övergrepp, finns ändå många olika sätt att leva som just jag inte kommer begripa. På samma sätt kommer andra inte begripa mina val. Ändå måste vi försöka leva tillsammans.

Så anspråkslöst, och samtidigt oändligt komplicerat, är uppdraget.


(Den här essän ingick i "Frihet och fruktan" som kom ut på Natur & Kultur 2011)