The right to be let alone

”If you have something that you don't want anyone to know, maybe you shouldn't be doing it in the first place.”

Eric Schmidt, vd Google

Har du rent mjöl i påsen, lille vän? Så kan man sammanfatta nästan hela det politiskt omvälvande samtal som i Sverige kommit att betecknas som integritetsdebatten. Integriteten är död, säger en sida, det finns inget privatliv längre. Alls.

Detta är inte osant. Det som kallas privatlivets helgd, ”the right to be let alone” i orden från The right to privacy av Samuel Warren och Louis Brandeis från 1890 går inte längre att återfinna. I alla fall inte i den form det då hade. Jag tror heller inte att särskilt många skulle vilja det.

Den svenska debatten om de här frågorna har visserligen varit både aktiv och avancerad, långt mer än i många andra länder, men den har samtidigt präglats av en väldigt endimensionell förståelse av begreppet integritet. Jag menar verkligen inte att vi ska göra som riksdagsledamot Helena Rivière gjorde i ett ökänt inlägg i riksdagens kammare i FRA-debatten och blanda ihop det politiska begreppet integritet med den personliga egenskap som går under samma namn. Sådan lingvistisk sofism må vara underhållande, men leder kanske inte så långt. Däremot bör man fundera över vad det vi politiskt kallar integritet egentligen är, och varför.

Integritetsbegreppet utgår från en gränsdragning mellan det privata och det offentliga. I det privata, enkelt uttryckt innanför det egna hemmets väggar, får man göra vad man vill. Utanför hemmet, i det offentliga, måste man lyda lagar och normer och hotas i den utsträckning man inte gör det av såväl våldsmonopolet som socialt tryck. Den här tudelningen har i förlängningen i liberal teori också placerat arbetsplatsen i det privata.

Det privata må vara en plats där man har rätt att bli lämnad ifred, men det är också en plats där maktförhållanden anses naturliga och oproblematiska. Att bli lämnad ifred har därför kunnat tolkas som den lagliga rätten att våldta sin hustru (lagligt i Sverige fram till 1965), slå sina barn (lagligt i Sverige till 1979), mörda sin partner (ett brott som fortfarande i många länder ses som betydligt mindre allvarligt än att ha ihjäl någon utomstående, något som exempelvis syns i förmildrande beskrivningar av sådana mord som ”familjetragedi”. Eftersom allt detta har skett i hemmet har det varit privatsaker, och alltså ingenting för staten, eller polisen, att hantera. Hemmet är en farlig plats för den som inte har makten.

Det är inte riktigt så längre. Svenskt rättsväsende tar mycket allvarligt på partnermisshandel, faktiskt. Gränsen mellan det privata och det offentliga har flyttats. Det är något att vara djupt tacksam för.

Uppdelningen är också relevant åt ett annat håll. Vissa saker bör man hålla utanför offentligenheten. Sex är en sådan sak, även i en så ickesexualiserad mening att man öppet visar vilket kön man attraheras av, om nu detta inte skulle vara det motsatta könet. Samma handling som antas passa i offentligheten om den utförs av heterosexuella, som att hålla hand eller på annat sätt visa parmässig samhörighet, blir opassande om det är två män eller två kvinnor. Homosexualitet sexualiserar liksom i sig. Denna implicita antydan om att vi ibland på kvällarna ligger med varandra blir samma sak som att kopulera på öppen gata. Även i ett så frigjort och frihetligt land som Sverige knorras det på insändarsidor och bland vissa konservativa politiker och tyckare i anslutning till Pride-festivalen om att dylika perversioner inte hör hemma på gatorna. ”Vi bryr oss inte om vad ni gör i sovrummet”, lyder den modernt bigotta parollen, men att visa upp det så där! Won’t somebody please think of the children.

Det ska sägas att denna uppfattning var långt vanligare bara för runt tio år sedan. När en 20-årig manlig elitfotbollsspelare i våras kom ut som homosexuell, den första någonsin i Sverige och en av extremt få internationellt, möttes det med enorm värme och glädje i stora delar av medierna (på sportforum på internet blev hatet och hånet dock så stort att de tvingades stänga). En av diskussionerna då gällde insikten att många manliga fotbollsproffs rimligen måste ha varit homosexuella, men att nästan ingen tidigare hade vågat berätta om det, trots att öppen homosexualitet generellt varit förhållandevis accepterat och oproblematiskt i åtminstone 10, kanske rentav 20 år. Svenske miljöministern Andreas Carlgren, har till exempel varit öppen med sin homosexualitet i mer än 15 år. I den extrema machismomiljö som är manlig elitfotboll var och är dock gränserna för privat och offentligt andra än i samhället i stort.

På motsvarande sätt flyttas de där gränserna fram och tillbaka med internet. Internet gör rentav uppdelningen svår att alls göra, vilket är grunden för att upphovsrättsindustrin driver på så hårt för ökad övervakning. Inom upphovsrättens historia har man nämligen självklart byggt regler utifrån om något är offentligt eller privat. Privat nyttjande av upphovsrättsskyddade verk har i stort fallit utanför upphovsrättens gränser, man har fått låna ut en bok till en kompis, spela av en skiva till kassettband för eget bruk (även om också denna tidiga kopieringsteknik som bekant försökte stoppas av upphovsrättsinnehavare). Detta är anledningen till att det i början av alla hyrda eller köpta dvd-filmer brukar radas upp exempel på otillåtet, alltså påstått offentligt, bruk av produkten. Att visa en film på en oljeplattform är exempelvis offentligt, och förbjudet. Detta berättas i början på alla filmer, vilket möjligen den vanlige användaren kan finna lite ansträngande. Användningen av filmer i skolor är mer oklart, det finns egentligen undantag för sådant som undervisning, men dessa undantag håller på att snävas in. Den pågående digitaliseringen har nämligen lett till att lagstiftning och rättspraxis blivit hårdare och hårdare i synen på vad som egentligen är offentligt och alltså lyder under upphovsrättslagstiftningen. Tidigare har det funnits en gråzon, men i gällande upphovsrättsparadigm blir den legala gränsen mellan det offentliga och det privata allt skarpare dragen, samtidigt som linjen i livet blir allt suddigare.

För det är inte självklart för en person vars blogg i genomsnitt läser av tio personer, inklusive personens mamma, att bloggen är en offentlig arena. Just detta illustreras kanske bäst av Stephanie Lenz som lade upp en videosnutt på Youtube där hennes bebis dansade till en låt av Prince som spelades i bakgrunden. Målgruppen var familj och vänner, men det var ett roligt klipp och spred sig, som roliga klipp ibland gör. Musikbolaget Universal tvingade bort klippet och just nu pågår en rättegång som ännu inte klargjort hur man egentligen får göra.

Den nya folkliga mashup-kultur där människor använder existerande verk i nya egna kombinationer och variationer är möjlig endast genom ny teknik, men är samtidigt i huvudsak olaglig. Du får visserligen filma ditt barn när det dansar, men du får inte lägga upp filmen på nätet utan att inhämta godkännande från upphovsrättsinnehavarna till bakgrundsmusiken. En tonåring som talar in en videodagbok och har en skiva på i bakgrunden blir liktydigt med kommersiell kopiering och spridning av verket. I Sverige har vi exempelvis i fildelningslagstiftningen det oklara begreppet ”kommersiell skala”, med vilket man menar att sprida brett oavsett om man tjänar några pengar på det. Det är svårt att tolka annorlunda än att man vill antyda kommersiella motiv också bakom helt ickekommersiell spridning eftersom straffvärdet då traditionellt har blivit högre. Att sprida saker digitalt anses i utgångsläget vara att sprida dem offentligt och kommersiellt. Det amerikanska begreppet fair use, som man tycker borde kunna täcka sådan amatörkultur räcker inte. I Sverige och Europa har vi inte ens sådana rättsliga undantag.

Inte heller känns en arena som Facebook självklart offentlig för den som faktiskt bara är Facebook-vän med personer han eller hon känner på riktigt och mest använder det för att lägga upp bilder på sina barn så att farmor och kusinerna kan se eller föra lättsamma samtal med sina riktiga vänner. Samtidigt är Facebook rätt uppenbart offentligt för alla de kändisar som främst använder det som ett redskap att nå fans. Det här dilemmat, gränsdragningen mellan privat och offentligt, kan man se tydligt i hur medierna använder Facebook. Är det okej, som Aftonbladet exempelvis gjort, att ta bilder från en ickeoffentlig persons fotoalbum för att illustrera en nyhet utan att fråga? Är det okej att citera Facebook-statusrader i artiklar utan att fråga? Bör man göra skillnad utifrån hur olika personer de facto använder Facebook och därmed göra arenan till antingen renodlat privat eller renodlat offentlig? Det här ett dilemma inte bara utifrån skiljelinjen mellan privat och offentlig moraliskt utan också lingvistiskt. Det finns drastiskt olika språkligheter, där ett privat språk är mycket närmare muntligheten i ton och karaktär, även när denna genom internet sker i skriven text. När text flyttas mellan olika språkligheter, från ett privat språk till ett så offentligt språk som en tidningsartikel kan innebörden bli helt förvrängd. För exempelvis en politiker blir det ändå mycket svårt att försvara sig med ”men jag skämtade bara”, om något som kan uppfattas som olämpligt slås upp i tidningarna, även om det utmärkt väl kan vara helt sant. Ironiskt nog tycks inte journalister särskilt bra på att bedöma dessa olika grader av språklighet.

Den nya digitala öppenheten, där vi berättar om intima detaljer för främlingar, och där bekantskapskretsar växer exponentiellt, hakar i diskussionen om övervakning. Också här är oförståelsen stor för svårigheten att alls dra exakta gränser mellan offentligt och privat. Ni lägger ju ut hela era liv på nätet, varför bråkar ni så om FRA, var en vanlig kommentar mot den starka folkliga upprördhet över nya övervakningslagar som bland annat förde Piratpartiet till EU-parlamentet. Det var allt eller inget, privat eller offentligt. Den som inte levde enligt gamla tiders integritetstänkande, med stängd dörr mot omvärlden, ansågs ointresserad av privatliv över huvud taget, och det var med stor förvåning politikerna upptäckte sommaren 2006 att det faktiskt inte stämde. Inte sällan var det precis samma personer som bloggade och twittrade och levde i stor digital öppenhet som upprördes mest av svenska politikers planer på såväl FRA-lag som datalagringsdirektiv och Ipred-lag. Tyvärr tycktes en del av dem se på frågan om privat och offentligt med samma antingen eller-tänkande som övervakningsivrarna. Vi har rätt till integritet, sa de, utan att närmare precisera vad de menade med detta. Jag gjorde själv liknande förenklingar i en hel del texter. Men integritetsbegreppet är ju inte hugget i sten. Borde man inte hellre exempelvis tala om anonymitet (för den som önskar och vidtar lämpliga mått och steg) eller om de konkreta riskerna med den kartläggning stater och företag ägnar sig åt.

I vissa sammanhang kan man ibland fråga sig om inte engagemanget mot övervakning för vissa faktiskt mest handlat om upplevda konkreta hot mot den egna livsstilen där fildelning var en viktig beståndsdel. Inte för att det är något nödvändigt fel med detta, men ur ett politiskt perspektiv kan man ju tycka att användningen av exempelvis datalagringsdirektivets lagring av mobiltelefoners placering mot det EU betraktar som oönskade människor, förhoppningsfulla asylsökande eller papperslösa invandrare, är ett större hot. Det är ytterligt sannolikt att data kommer användas just så. Flyktingar uppges i diverse EU-dokument som prioriterade hot och den övervakningsutrustning som Sverige ville sälja till Libyen i en tid alldeles nyss när västvärlden mest såg Moammar Ghaddafi som en excentrisk kille i färgglada dräkter, var ju exempelvis specifikt till för att förhindra flyktingar att ta sig till EU för att alls kunna söka asyl.

Men den frågan är kanske för politisk för att passa i integritetsrörelsen antipolitiska credo. Då kan man inte samla lika stora skaror som om man bara talar fluffiga ord om rätten att ha sin dator i fred.

Frågan om vad politiker och företag egentligen kan göra med all datainformation är å sin sida både för komplicerad och för potentiellt dystopisk. Det digitala sociogrammet ger långt mer information om oss än aldrig så snillrik traditionell övervakning. Väl utförd ger den information som vi kanske inte ens kände till själva. ICA gör enkla sociogram över alla kortkunder, där de kan se hur gammalt just ditt barn är, vilken livssituation du har, i förlängningen vilket slags människa du är, bara utifrån att se vilka blöjor, vilken mat och vilka tidningar du köper. Googles reklam anpassas efter vad du för ögonblicket skriver eller läser på skärmen, och utifrån människors sökmönster kan de redan i dag följa smittspridning bättre än världens smittskyddsinstitut. Människor som har influensa tenderar att googla ”influensa”. Det är redan välkänt att man via Google analytics i förväg kan se vinnare i amerikanska val. Vinnaren i varje stat är mer googlad än förloraren. Mönstret är entydigt.

Mönsterläsning och -tydning kan nämligen inte bara se vad vi gjort hittills utan också med god träffsäkerhet vad vi kommer göra härnäst. Mer komplicerade än så är vi inte. I enklare former används detta redan hos privata företag, eller hos polisen i samband med brottsbekämpning. Men om man tar steget ut till det som FRA sannolikt kommer att försöka göra utifrån sina överlägsna datamängder, det vill säga förutse beteenden och förhindra dessa innan de ens har hänt, hamnar man lite för nära ett helt århundrade av dystopisk science fiction för att det ska kännas politiskt hanterbart. Ingen politisk debattör med självaktning vill hamna i positionen att man påstår saker om motståndaren som redan har filmatiserats med män i trikåer. Ens om det vore sant. Det blir liksom löjligt. Därför lämnas sociogrammen åt akademikerna. Även om rättsstaten kan vara i fara.

En annan klassiskt liberal uppdelning i privat och offentligt är åtskillnaden mellan det som inte har eller har med staten att göra. Detta gäller inte enbart sådant som i dag märks i termer som offentligt ägande eller offentlig sektor, utan är uppdelningen mellan det politiska och det som inte är eller bör vara politik. Här har människor delats upp efter kön, kvinnan är eller gör inte politik, och efter de olika logiker som följer de olika sammanhangen. Det offentliga, politiska, följer vissa logiker, det privata, ickepolitiska, följer andra. Politiska termer om rättvisa och frihet hör till det offentliga, det som har med staten att göra. Därför ägnar sig liberalen gärna åt att fundera över hur sådana värden ska värnas och skapas i förhållandet mellan människa och stat. Statens övergrepp, övermakt, måste strikt kontrolleras och beivras för att mänskligheten alls ska kunna blomma. Till skillnad från den konservative, som må se brott mot staten som särskilt farliga, har liberalen traditionellt sett brott av staten som det allra värsta.

Det finns en poäng där. Hela idén med våldsmonopolet, och i förlängningen staten, är att vi ger upp makt i utbyte mot skydd. Vi avstår från att beväpna oss själva eftersom staten har åtagit sig uppgiften att hålla oss säkra. Om då polisen är korrupt eller rasistisk och använder sitt våldsmonopol mot svaga och utsatta utan anledning blir resultatet inte bara att enskilda skadas, utan också förtroendet för staten och känslan av gemenskap. Statens övergrepp är värre just för att de är statens och för att de genom att de är statens kan vara så mycket värre, så mycket mer oundvikliga. Om en enskild läkare får för sig att sterilisera patienter han finner ovärdiga för reproduktion kan han åtalas och dömas och fråntas läkarlegitimationen. Om staten bestämmer att alla läkare bör hålla utkik efter patienter som inte bör få solka ner folkhemmet med sin avkomma har den enskilde långt mindre möjlighet att såväl protestera som komma undan. Den som har makt tenderar ofta att missbruka den, samma sak gäller den som har mycket makt. Staten har ofta mest makt.

Men staten är inte den enda som har makt. Ändå har liberaler ofta varit mindre intresserade av maktutövande och maktövergrepp i det man kallar det privata. Arbetslivet innehåller uppenbara maktojämlikheter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Liberaler har historiskt stött arbetarrörelsen i sin kamp på det området, och den liberale filosofen John Stuart Mill skrev och tänkte mycket om det uppenbart destruktiva i denna ojämlikhet, liksom i själva konflikten mellan arbetare och arbetsköpare. Ändå ser än i dag många liberaler mellan fingrarna på arbetets maktojämlikhet, som vore den på något sätt naturlig.

Måste arbetsköpet innehålla en sådan maktdimension? Bara om den som säljer sitt arbete inte har något annat val. Om den som säljer sitt arbete måste acceptera budet från den som köper, för att kunna betala hyran, ge sina barn mat, hålla armodet på armslängds avstånd, då hamnar maktlösheten väldigt nära slaveriet. Inom marxistisk teori kallas detta som sagt kommodifiering. Människan blir blott en vara. Vi säljer oss för att vi måste. Vi är alla horor, med ett mer sentida uttryck. Alla är förstås inte horor i det här exemplet, bara de som inte har något annat val.

Välfärdsstatens själva syfte är att förhindra detta. Att dekommodifiera. Genom välfärdsstaten ska vi ha alternativ, vi ska inte behöva tacka ja till vad som helst, ska inte behöva acceptera det vi inte kan acceptera för att hålla svälten borta. Välfärdsstaten löser här upp gränsen mellan det privata och det offentliga och träder in för att ändra maktförhållandena. Bortom staten gör fackföreningarna samma sak, emellanåt mer framgångsrikt. Genom att sluta sig samman väger arbetarna upp arbetsgivarens övermakt något, genom att tillsammans skapa miniminivåer under vilken ingen säger ja tack förhindrar man den arbetarnas inbördes konkurrens som är arbetsköparens största tillgång. Det är beskrivet lite högtidligt här, men är vardag i huvuddelen av västvärlden. Också fackföreningarna har blivit maktspelare i sin egen rätt, men de inneboende problem sådana har. Ändå flyktade i våras nyheten förbi att amerikanska delstater har förbjudit kollektiv löneförhandling för offentligt anställda. Det beskrivs som en sparåtgärd. Målet är alltså att få igång den där inbördes konkurrensen igen och därigenom pressa ner lönerna för exempelvis lärare och busschaufförer. Makten förflyttas politiskt, men nu bort från arbetaren och tillbaka till arbetsgivaren.

Ett vanligt budskap i den postmoderna digitaliserade ekonomin har annars varit att maktojämlikheten mellan arbetsgivare och arbetstagare förskjutits till den senares fördel. Arbetarna har tagit makten över produktionsmedlen, har både forskare och debattörer påstått, och syftat dels på datorer, dels på det man kallar humankapital. I yrken där de primära produktionsfaktorerna är å ena sidan persondatorer å den andra den enskilde arbetarens hjärna kan det förstås se ut som en sådan maktförskjutning har skett. Vi äger ju oss själva, de flesta i medelklassen äger egna datorer, vi äger därmed produktionsmedlen. Det är en mycket grund analys, också bortsett från att majoriteten av den arbetande befolkningen inte har just den sortens yrken. För makt har sin egen logik. Den som berövas makt på ett område försöker ta igen det på ett annat. Om människor förvandlas till humankapital är det fåfängt att tro att inte kapitalisten ska försöka kontrollera hela människorna.

Historiskt har arbetarrörelsen drivit frågan om att demokratin inte ska stanna vid fabriksväggarna. Demokratin – politiken. Det offentliga, alltså. Ibland har det handlat om ägandet, ibland om annat fackligt arbete. I dag, med de förskjutningar vi ser av gränsen mellan offentligt och privat, med maktförskjutningen kring produktionsfaktorerna, ser vi exakt motsatt rörelse. Varför ska chefens makt sluta vid fabriksväggarna?

Vi ser personer få sparken för saker de skrivit på Facebook eller privata bloggar, eller rent av bara för att de i privata sammanhang haft kläder på sig som en arbetsgivare ansåg olämpliga, som i fallet med barnskötaren med en mössa med texten ”pornstar” på en Facebook-bild. Genom wifieringen förväntas många svara på jobbmejl på kvällen eller semestern, vi förväntas ha telefonen på utifall att något händer (generellt utan att få betalt för denna övertid). PR-konsulter säger att vi alla bör se oss som ambassadörer för våra arbetsgivare, också utanför arbetstid. Arbetsköpet inbegriper alltså numera inte bara att vi ska utföra ett visst arbete under viss tid utan också att vi ska inympa arbetsgivaren i våra själar. Prostitutionsmotståndare talar ofta om sexarbete som att ”sälja sig själv”, för att antyda att det inte är ett arbete som alla andra utan har större implikationer för identiteten, men här är det exakt den förväntningen som finns. Man säljer sig själv till jobbet på obegränsad tid, som i sådana 24/7-bdsm-relationer där maktspelet pågår dygnet runt hela tiden och båda parter förväntas leva sina roller utan avbrott, men i det här fallet handlar det om att man jobbar på SJ eller Motala kommun. Jag föreställer mig att kickarna är lite sämre.

Den traditionella uppdelningen i privat och offentligt är grundläggande för den här utvecklingen genom att personer som jobbar på privata företag har lagstadgad arbetsgivarlojalitet, medan offentligt anställda har meddelandeskydd. Om man jobbar åt ett privat företag har man åtagit sig att aldrig göra något som skadar företaget, också om detta skulle vara att berätta om att företaget släpper ut miljöfarligt avfall eller vanvårdar äldre. Båda uppgifterna skulle onekligen vara skadliga för företaget om de kom ut. Om vi alla nu är ambassadörer för våra arbetsgivare, dygnet runt, blir det arbetsgivarens ansvar att kontrollera att vi inte ger en bild som kan vara skadlig. Om en lärare har annonser på nätet om sin önskan om pisksex kan detta såklart skada skolans rykte, om en montör har rasistiska skämt på sin blogg kan det ge ett dåligt sken åt verkstaden. Yttrandefriheten och arbetsgivarlojaliteten skär av varandra precis där gränsen mellan det privata och det offentliga inte längre kan hittas. 

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

Vi är alla cyborgs

”By the late twentieth century, our time, a mythic time, we are all chimeras, theorized and fabricated hybrids of machine and organism; in short, we are cyborgs.”

Donna Haraway

Två och en halv tusendels millimeter, eller mikrometer, tjocka är de, elektrodmönstren tryckta på silkestyg som forskare vid universitetet i Pennsylvania tog fram förra året. Det är ungefär en fyrtiondel av ett vanligt pappersark. Det tunna silket läggs sedan direkt ovanpå hjärnan, man sköljer alltihop med saltlösning och tyget disintegreras. Elektroderna blir ett med hjärnan.

Brain-computer interfaces kallas det, hjärna-maskin-gränssnitt, kopplingar direkt mellan nervceller och maskiner. En av de äldsta och mest grovhuggna versionerna är EEG, elektroder på utsidan av huvudet för att mäta hjärnaktivitet och exempelvis diagnosticera epilepsi eller hjärnskador. I dag är det också vanligt med kirurgisk BCI, där elektroder opereras in till själva hjärnan där de kommunicerar direkt med nervcellerna. Det har funnits problem med dessa metoder, både riskerna för hjärnskador vid själva operationen och för att ärrvävnad ska kapsla in elektroderna och både försämra deras effektivitet och hjärnans egen, i den utsträckning man nu kan skilja dessa åt. För det intressanta är ju att det efter hand inte blir någon skillnad. Hjärnan gör ingen skillnad på varifrån impulserna kommer, och BCI har haft goda effekter för hjärnfunktionen hos opererade patienter. Med den nya silkesmetoden hoppas forskarna komma bort från riskerna och i så småningom brett tillgänglig medicin kunna förbättra hjärnans funktionssätt på samma sätt som pacemakers och titanskruvar är självklara hjälpmedel vid andra åkommor.

Medicinskt är det fantastiskt. Filosofiskt är det svindlande. För vem är det som tänker om hjärnan och datorn sitter ihop? Vem är det jag som hjärnan hör ihop med, vem är individen, är det en människa eller maskin? Om nu tekniken fungerar så sömlöst som forskarna hoppas är det inte osannolikt att tänka sig en önskan om att använda den inte bara vid hjärnskador utan också som generell mental förbättring, som sätt att göra oss smartare. Då kommer vi alla sannerligen vara cyborgs.

Detta är inte lätt att hantera i en kultur som så självklart ser den mänskliga individen och det självständigt tänkande, kännande jaget som sitt centrum. I varje givet ögonblick betraktas vi i västvärlden som just individer, avskilda från varandra, självständiga, fria. De sammanhang där vi inte är fria, eller där vi inte är avskilda från varandra, ses blott som anomalier i individualismens tidevarv. I kristen efterföljd ser vi den inre glöden, viljan, agensen, i varje människa som drivande i hans eller hennes liv. Idéerna om jaget, individen och den fria viljan är basen för nästan allt annat tänkande, däribland definitivt för hela liberalismen.

Men finns de? Finns det något entydigt jag, någon särskild individ med egen vilja?

Inom vetenskapen är det som sagt rätt enkelt. Där ser man att den mänskliga hjärnan bara är ett signalfilter, allting vi tänker kommer ursprungligen utifrån. Det finns ingenting inuti oss som skapar signaler, tankar, känslor ur intet. Vi vet också att var och en av oss inne i kroppen bär omkring på ungefär ett och ett halvt kilo bakterier, fristående organismer som hjälper oss att fungera. Det gör inte vår kropp till mindre av vår egen, ytterst få drar antispeciesismen så långt att vi borde ge kroppsbakterierna egen beslutanderätt, men det säger något om vår tendens att samarbeta med omvärlden. Inte ens inne i kroppen är vi ensamma.

Samtidigt är mycket av det vi tror är medvetna val i själva verket beslut som fattas av våra hjärnor helt oberoende av medvetandet. Det gör oss inte i sig till mindre av individer, men det väcker frågor om det vi kallar jaget. Det vi kallar medvetande tycks inte på något särskilt meningsfull sätt kunna sägas ”bestämma”. Studier där man observerat människors hjärnor med värmekamera samtidigt som försökspersonerna fattar olika beslut visar att medvetandet tvärtom är långt efter hjärnan. Tidsglappet mellan när hjärnan fattar ett beslut och när vi tror att vi fattar ett medvetet beslut är upp till 7 sekunder. Det är väldigt lång tid i hjärnsammanhang. Medvetandet tycks mest till för att rationalisera i efterhand, för att komma på argument för varför vi gjorde på det ena eller andra sättet.

Väldigt få människor hävdar numera att människan har en själ, mer än metaforiskt eller religiöst. Själen är ett religiöst begrepp som man kan tro på på samma sätt som man kan tro på Gud, men det är just tro snarare än vetenskap, med trossatsens inneboende fördelar och begränsningar. Vi är våra kroppar, det som finns finns och om man vill tro att det finns mer är det självfallet inget att bråka om, men heller ingenting man kan basera uppfattningar utanför religionen på. Men om själen inte finns, mer än som religion, vad är i så fall jaget? Vad är jaget som inte är hjärnan? Descartes, som trodde på själen, placerade som bekant jaget i tallkottkörteln, och såg jaget som den plats där kropp och själ kommunicerade. Vad man ska med jaget till utan själ är mer oklart. Ändå upplever många det som obehagligt att tänka att vi inte är herrar över våra kroppar, att det inte är ”vi” som bestämmer. Det obehaget blir rimligen inte mindre när man inser att inte heller medvetandet bestämmer.

Det är dock ingen förlust att vi inte är fångna i våra egna jag. Det mänskliga tänkandet präglas både av vår kultur och av våra kommunikationssätt och en mycket stor del av det vi betraktar som begåvning och framsteg handlar om vår förmåga att i allt större grad placera tänkandet utanför oss själva. Vi har i den meningen alltid varit cyborgs. Också bortom BCI finns i dag i miljontals människors badrumsskåp SSRI-preparat, som aktivt påverkar hjärnans funktionssätt. Det krävs förresten inte ens mediciner. KBT-terapi fungerar likadant utan tabletter, genom specifika övningar lär man hjärnan nya sätt att fungera, man utnyttjar medvetet hjärnans extrema plasticitet och intensiva samspel med omvärlden för att pränta in nya tankemönster och beteenden.

Lika mycket är man en cyborg när man använder penna och papper för att lösa ett matematiskt problem. Vid studier där vissa enbart använder hjärnan för att räkna och andra använder just papper och penna har man sett att hjärnan fungerar olika under de olika omständigheterna. De som använder penna löser inte bara problemet snabbare för att de har outsourcat del av tänkandet till handen, pennan, sifferspråket och papperet – de tänker på ett annat sätt. Den som bara håller sig inom sin egen skalle förlorar. Pennan blir en del av hjärnan.

Människans hjärna är aldrig ensam. Det är det ständiga umgänget med omgivningen, den ständiga anpassningen, utvecklingen, som gör människan till en speciell art. De blomkålsliknande 1,5 kilo vi alla bär på skiljer sig nämligen i allt väsentligt, fysiskt och neurologiskt, inte från hjärnorna på de allra första människorna för sådär 100 000 till 200 000 år sedan. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana. Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi har kommit så pass långt från savannen. Allt det vi kallar mänsklig civilisation bygger på att vi låter våra hjärnor sträcka sig utanför skallen.

Skriftspråket var ett av de första kollektivt genomgripande sådana outsourcningsprojekten. Som många har påpekat var Sokrates, som levde under den brytningstiden, starkt negativ till skriften. Han menade, något vi självfallet bara känner till eftersom Platon skrev ner det i Faidon, inte bara att skrivkonsten skulle försämra människans minne, eftersom man inte längre skulle behöva komma ihåg allting man ville tala om eller tänka på, det skulle också ge ett mer sterilt och därmed mindre värdefullt vetande. Till skillnad från ett samtal mellan människor kunde inte skriften anpassa sig efter människors själar, och allt skriftlig kunskapsöverföring blev därför blott meningslös envägskommunikation.

Det är faktiskt lätt att förstå Sokrates invändningar. Kollektivt kognitivt och civilisatoriskt måste man ändå säga att skriftspråket har varit en succé. Bokstäverna har utvidgat våra hjärnor med många miljoner hyllmeter och effekterna på samhällena har inte varit mindre. Det måste förstås både utifrån utvidgningen av hjärnan till papper och från den fantastiska möjlighet till kommunikation mellan människor som skriften ger, över tid och samtidigt. Det samlade vetandet gavs möjlighet till demokratisering och spridning.

Det skifte vi är mitt inne i nu är lika stort som införandet av det skrivna ordet och precis som Sokratets var då är vissa oroade över de kognitiva effekterna. Den amerikanske författaren Nicholas Carr har i åtskilliga böcker och artiklar exempelvis anfört att människan i dag varken är förmögen att läsa längre texter eller till längre stunder av djup koncentration. Detta menar Carr är internets fel. Kanske är vi på väg tillbaka i en mer momentan tradition av tillfällig uppmärksamhet, liknande den innan skriftens utbredning. I små banala detaljer är det uppenbart att människor i allmänhet inte längre minns telefonnummer eftersom de inte behöver göra det, eller att de flesta nog skulle medge att de störs i ett längre mer kreativt arbete av såväl mejlplingande som twitterflöde. Verktyget Mac Freedom är intressant i sammanhanget, eftersom det skapar en artificiell internetlös miljö för den som så önskar under en begränsad tid, liksom nätvanliga begrepp som att ”tunnla” när man stänger av flödet och bara arbetar hängivet med en sak åt gången. Vi ger oss själva illusionen av att vara avskärmade individer eftersom det gör visst sorts arbete enklare. Tänk om man kunde göra samma sak med behovet av att hämta på dagis.

Kritik har dock riktats mot Carr. De förändringar han påstår sig se finns helt enkelt inte. Inte det att internet inte påverkar hjärnan, allting vi gör, allt vi konfronteras med påverkar hjärnan, men nätet och interaktiviteten tycks huvudsakligen göra oss gott. Stora studier visar exempelvis att de kognitiva effekterna av datorspel är entydigt goda, för allt från uppmärksamhetsgrad till visuell perception. Det här gället intressant nog också extremt enkla spel, som Tetris.

En studie från University of California i Los Angeles 2009 visade till och med att det som ses som centralt i den här uppfattade fördumningen, att googla, ger ökad hjärnaktivitet i de delar av hjärnan som används för uppmärksamhet och analysförmåga, om man jämför med att läsa en bok. Google gör oss alltså smartare, inte dummare. Vi blir smartare tillsammans. Den enskilda hjärnan är inte nödvändigtvis en meningsfull enhet.

Om kopplingarna mellan hjärna om omvärld skriver bland andra Andy Clark och David Chalmers i The extended mind, det utvidgade sinnet. De använder sig av exemplet med den minnesstörda person som skriver ner saker i en anteckningsbok för att komma ihåg dem. En person utan problem med minnet minns själv, internt i hjärnan, hur man ska gå en viss väg, vad människor heter eller hur de hör ihop. Personen utan minne minns med hjälp av sina nedskrivna anteckningar. Minnet är alltså i det senare fallet externaliserat till anteckningsboken. Finns det i det här fallet någon essentiell skillnad mellan de olika typerna av minne? Anteckningsboksversionen känns förstås klumpigare, de flesta av oss skulle föredra att minnas ändå, men minnen förvrids ju i huvudet. Nedskrivna anteckningar kan mycket väl vara mer korrekta än det vi upplever oss minnas. Just denna skillnad i dynamik finns där mellan hjärna och papper. Den skillnaden finns dock allt mindre mellan hjärna och digitala hjälpmedel. Google-sökningar som är anpassade efter historiskt beteende, automatiskt personligt anpassade hemsidor, allt detta visar hur internet blir en outsourcad hjärna som dessutom beter sig ungefär som hjärnan.

De neurologiska diskussionerna om vem det är som bestämmer av medvetande och hjärna är en sak. Någonstans i kroppen fattas det beslut, det finns en hand som håller i pennan, en hjärna som kopplas till elektroder. Det fria valet, den politiska utväxlingen ur idén om den enskilda individen, är filosofiskt ännu svårare.

Om ett val ska kunna vara verkligt fritt måste det vara opåverkat av yttre omständigheter. Ingenting är någonsin opåverkat av yttre omständigheter. Det gäller inte bara de konkreta omedelbara begränsningar i tid och rum som alla utgår från, inte ens i det specifika valet mellan två alternativ framför oss kan vi på något meningsfullt sätt betraktas som fria.

Kanske känner vi oss fria att välja mellan att äta kanelbullen eller moroten där de ligger intill varandra framför oss, men det valet står aldrig fritt från våra tidigare erfarenheter av att äta bullar (eller morötter), från doften i rummet där vi väljer, från vår genetiska kroppskonstitution, från om vi kom i håg att äta lunch tidigare i dag med efterföljande effekter på blodsockret, från hur känslig vår kropp är för svängningar i blodsockret. Detta är något som vikthetsare sällan tar med i beräkningen när de fnyser om eller rent av till någon tjockis säger att det väl bara är att äta mindre. För även i detta konkreta enkla fall är det omöjligt att hävda någon reellt fri vilja, om man med fri vilja menar att man faktiskt bestämmer fritt.

Allting vi är påverkas av faktorer vi inte har valt själva, våra gener, våra uppväxtförhållanden. Även om vi tänker oss att vi så småningom när vi blir vuxna börjar välja fritt går de valen inte att bortkoppla från vad vi är. Och vad vi är har vi ju inte valt själva. Ingen är någonsin sin egen orsak, causa sui. Är det någon som tror att det är ett fritt val att barn till högutbildade väljer att lägga tid och pengar på högre utbildning i så oändligt mycket högre utsträckning än barn till analfabeter? Är det någon som tror att det är en slump att så stor andel av fängelseinterner (hälften på svenska fängelser) hade ADHD-liknande problem som barn? I det senare exemplet accentueras den medfödda dimensionen då det numera står helt klart att ADHD/ADD har en genetisk komponent.

Man ska dock inte överdriva den genetiska dimensionen, biologiskt har vi i allmänhet just anlag för specifika uttryck, dessa anlag kräver vissa miljöfaktorer för att uttryckas. Det gäller sjukdomar såväl som karaktärsdrag (även om det också finns sådana drag som är mer uttalat biologiskt determinerade). Men vi väljer inte barndomens miljöpåverkan heller. Också bortom det genetiska arvet är vi utlämnade åt sådant som våra föräldrars beteende, dynamiken i syskonskaran eller förskolegruppen, den fysiska närmiljön. Våra hjärnor påverkas hela livet av omvärlden, men den tidiga påverkan skapar mönster som kan vara ytterligt svåra eller rent av omöjliga att bryta senare.

Detta behöver inte innebära fullständig determinism. Även om vi inte väljer själva, i någon meningsfull fri mening, finns det alltid olika möjliga vägar. Vi utsätts för nya influenser hela tiden, dessa influenser kan i sin tur vara resultat av vad vi kan kalla mutationer, slumpmässiga utfall. Mutationsmöjligheten innebär att det alltid finns ett litet mått av frihet, även om det inte är den medvetna frihet vi vanligen talar om i politiska sammanhang.

Det innebär inte heller att det inte finns mer eller mindre ofria val. Att reell frihet inte finns behöver eller bör inte leda till den politiska slutsatsen att absolut ofrihet är att föredra.

Både individen och det fria valet är illusioner som tjänar oss väl som människor. Som David Hume skriver i Om det mänskliga förståndet är det stor skillnad mellan det vi tror på intellektuellt och det vi lever efter i vardagen. Det vi filosofiskt inser är sant försvinner som rök vid kontakt med verkligheten och den mest övertygade skeptiker blir lika vanestyrd som vem som helst. Det är alltså inte nödvändigtvis bara dåligt (det vore om inte annat mycket opraktiskt att aldrig lita på induktion, som Hume menar att man egentligen inte kan). Den vardagliga vanan, där vi tänker oss att vi är individer, tänker oss att vi faktiskt väljer mellan olika alternativ, är nog så viktig. Inte minst gäller det inom etiken.

Frånvaron av verklig möjlig valfrihet skulle kunna användas som argument för att ingen är ansvarig för sina handlingar och att man därför inte kan tala om rätt och fel. Vi gör det vi måste göra. En sådan nihilism är ingen särskilt god grund för ett samhälle. Det har ju visst betydelse hur vi beter oss. Även om vi är predisponerade att göra det ena eller andra skulle de övergripande effekterna för samhället bli sämre om vi utgick ifrån att allting redan var bestämt och det inte fanns något individuellt ansvar.

Det finns rätt och fel även om det inte finns onda och goda människor. Samhällen blir bättre om vi tillsammans upprätthåller vissa normer för mänskligt beteende. Även om det fria valet inte egentligen finns, vilket får konsekvenser för hur man kan tänka på både rättigheter och skyldigheter, är det därför bättre att låtsas som om vi kan välja det rätta och bör välja bort det orätta.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011.