Paradiso 3:2 (Om spontan ordning)

”Eftersom resultaten av mänskligt handlande aldrig kan förutsägas med någon säkerhet, blir de medel som utnyttjas för att nå politiska mål oftast av större intresse för framtidens värld än de åsyftade politiska målen.”

Hannah Arendt

Vart man ser, samma sak. Gult och grönt, gult och grönt. Om man står nere på marken höjer sig majsen minst en halvmeter ovanför huvudet, frodig, i täta snörräta rader. Det beror förresten på säsong om det är gult eller grönt, ju senare på säsongen, desto gulare, förstås. Här på ett majsfält i Iowa hittade vetenskapsjournalisten Michael Pollan, när han för några år sedan i boken The omnivore’s dilemma undersökte saken, ursprunget till närmare 80 procent av alla matvaror i ett vanligt amerikanskt snabbköp. Majsen finns i högfruktossirapen, som är sötningsmedel i all läsk och nästan all färdigmat, kossor och kycklingar och odlad fisk föds upp på majs, salladsdressing eller barbecuesås består primärt av processad majs, majsolja används till nästan all frityr, till alla kakor, allt bröd.

Tvärs över hela mellanvästern sprider fältet ut sig nu, på sammanlagt 32 375 hektar. Bara majs alltihop. Detta är den största monokultur som mänskligheten sett. Fyra miljarder dollar om året kostar majsfälten amerikanska skattebetalare i diverse subventioner, ändå kan majsbönderna knappt klara sig. Alla lantbrukare odlar inte Monsantos genetiskt modifierade majs eller sojabönor, men alltfler. Det beror delvis på att GMO-majsen och GMO-sojabönorna ger högre skördar, delvis på att inga bönder längre får spara utsäde från år till år. Monsanto äger nämligen de genmodifierade grödorna, bonden får bara använda dem på villkor att han inte sparar utsäde till nästa år, utan då köper ny. Eftersom grödorna odlas ute i det öppna pollinerar GMO-växterna också icke-GM-fälten, vilket gör att Monsanto påstår sig äga också det utsädet. I ”Food Inc.”, dokumentärfilmen som Michael Pollan gjorde ihop med bland andra Eric Schlosser, som skrev bestsellern Snabbmatslandet, möter de en man som äger en utsädestvättarmaskin, en skraltig gammal plåtsak som tvättar utsädet så att man ska kunna spara det till nästa år. Han har blivit stämd av Monsanto för att han alls äger och hyr ut den här maskinen, trots att han bara gör det till bönder som inte har köpt Monsantos GMO-utsäde. Eftersom det kan finnas GMO-pollinerade växter på alla åkrar kan han alltså ändå misstänkas för medhjälp till upphovsrättsintrång. Han är en ensam gammal man som ställs mot ett av USA:s största företag i ett immaterialrättsmål. Han ger med sig, de gör upp i godo, han skrotar sin utsädestvättarmaskin. Fler bönder lär köpa utsäde från Monsanto framöver.

Diskussionen om GMO-grödor rör sig ofta på ett mer ekosofiskt och moralfilosofiskt plan. Är det rätt att manipulera naturen? Människan har förvisso gjort det under hela artens existens, enligt vissa beräkningar sker redan 90 procent av världens växtlighet i ekosystem som på ett genomgripande sätt påverkas av människor. Ändå menar vissa att just GMO går för långt. Just denna slags växtförädling är för drastisk, för onaturlig, har för svåröverskådliga konsekvenser. Om man betänker matbrist och svält är det ändå lätt att argumentera för genmodifieringen, den ger otvetydigt stor nytta. Men så griper upphovsrättsparadigmet in och plötsligt ser man hur de samverkande faktorerna jordbruksstöd, immaterialrätt och storföretag skapar en platonskt ideal antimarknad, där varken primärproducenter eller konsumenter har någon som helst makt eller insyn. Mer än så, det skapar idén om monokulturen, om det uppifrån styrda och kontrollerade, det utsträckt monokromatiska fältet blir jordbrukets egen katedral. Frågan om vad som är rimligt blir större än den om vad som är natur.

Majsfältet är på alla sätt motsatsen till komplexitet. Det finns bara en art, bara vissa specifikt kontrollerade varianter, all form av krosspollinering är uttalat förbjuden. Ingen blandad avkomma är tillåten. Detta är naturen som utpräglat ickeorganisk, som fordistiskt uttänkt och massivt subventionerad industri. Plötsligt ser man hur nära Fernand Braudels antimarknadsbegrepp ligger Friedrich Hayeks idéer om taxis, den uppifrån bestämda ordningen.

För den hayekska spontana ordningen är mycket bredare än att bara handla om ekonomi och en fri marknad. Hayek må själv ha lagt sig nära Adam Smiths teorier om den osynliga handen, där huvudpoängen är att vi i den fria ekonomin arbetar för det gemensamma bästa utan att nödvändigtvis vara medvetna om det, utan att ens ha det som syfte med alla våra små egna beslut, men ordning uppkommer ju spontant överallt där det tillåts. Också när regler och begränsningar införs, när man söker planera uppifrån, det taxis Hayek kontrasterade med det spontanas kosmos, blir resultatet ofta ett annat än det tänkta. För att upprätthålla taxis krävs i förlängningen våld. Majsfälten ovan är en konkret illustration.

Dessa strukturer i ständig tillblivelse som spontant söker skapa ordning i entropin kräver och utgör själva livet. Enligt termodynamikens andra sats måste man tillsätta energi för att ordning ska kunna skapas. Endast det döda är stabilt, vilket säger något om Monsanto-fälten. Ordning, eller ordningar uppstår dock överallt där det finns liv, något som i vetenskapliga sammanhang ibland uttrycks som komplexitet. Enkla processer, styrda av enkla regler leder till det oändligt komplexa. Ett exempel ur naturen som ofta används är morfogenesen, alltså hur mänskliga celler under embryots tidiga skeden genom till synes spontan självorganisering bildar olika sorters celler, formar mönster som bildar liv. Den självorganiserande komplexiteten är sällan lika tydlig som i den polsk-franske matematikern Benoît Mandelbrots datorgenererade fraktaler. Genom datorkraft lyckades Mandelbrot göra bilder av ekvationer, bilder av själva livet skulle vissa säga. Självfallet hade vi alla sett fraktaler tidigare, ormbunkar, romanescokål och iskristaller är bara några exempel från naturen, men Mandelbrot utgick från matematiken och såg komplexiteten från det hållet. För ur kaoset uppstår ordning på sätt som ofta kan verka kontraintuitiva. Det är sant i naturen och i kulturen.

Men vi människor tenderar att överskatta vår förmåga att styra avancerade skeenden medvetet samtidigt som vi underskattar potentialen för den organiskt framväxta ordningen. Det blev bara tydligare och tydligare under hela 1900-talet. Ekonomin kom att organiseras, också i den formellt fria världen, i storföretag som internt var lika mycket planekonomier som aldrig Traktorfabrik nr 5. Inte minst syns det i immaterialrättsparadigmet, där inlåsning av kunskap och idéer har setts som den självklara vägen till kapitalförmering. Genom exempelvis patent på DNA söker man i dag skapa antimarknader också av den mänskliga kroppen. När GMO-grödor började tas fram motiverades de delvis med effektivitetsskäl, delvis med rent humanistiska skäl som i exemplet med det gyllene riset, som togs fram för att mota vitaminbrist i tredje världen. Som vi ser med Monsanto och majsen leder dock introduktionen av immaterialrätt på ett nytt område till helt andra konsekvenser av minskad frihet för enskilda och ökad makt uppifrån. Ett praktexempel på sådant som är ”by human action but not by human design” för att citera den skotske upplysningsfilosofen Adam Ferguson. Ingen tänkte sig nog att utvecklingen för den enskilde majsodlaren skulle bli som den blev. För över det som de facto hade hänt på majsområdet och tänk på att andra företag, som lyder under likadan immaterialrättslogik, nu äger rätten till mänskligt genom. Vad är det de äger egentligen? Hur kommer de att använda det ägandet?

Monsanto-exemplet är intressant också ur ett annat perspektiv, detta med den förbjudna blandningen. Den oväntade kombinationen av a och b är själva grunden i den organiska utvecklingen, mutationen, det oväntade språnget är det som för oss vidare. Om man dessutom har invändningar mot idén om den reellt fria viljan är mutationen det enda sant frihetliga som finns kvar. Allt är inte determinerat, det oväntade kan alltid hända. Det vi kallar organisk framväxt är inte alltid långsam, ibland sker språng, plötsliga förändringar. För att mutationen ska kunna vara möjlig i tillräckligt stor omfattning för att världen på något sätt ska kunna betraktas som fri, måste grundmaterialet dock vara tillräckligt komplext och heterogent. Myllret måste uppmuntras före det välordnade för att livet ska kunna fortsätta. Det betyder inte att allting måste vara oreglerat. Själv anser jag exempelvis inte att statligt organiserade socialförsäkringar är ett självklart steg på vägen mot stalinism. Men det finns flera viktiga insikter här.

En är insikten om att händelser har oväntade konsekvenser. Oavsett hur gott man önskar kan ens agerande få helt andra effekter. Man bör inte tvivla på att utvecklarna bakom genetiskt modifierade grödor hade och har goda intentioner. Uppfinningarna i sig är vetenskapligt intressanta och potentiellt livsviktiga för att långsiktigt kunna föda världens ökande befolkning. Den ekoromantiska idén att dessa grödor skulle vara farliga och fel för att de är utvecklade på ett annat sätt än traditionell växtförädling är just romantisk snarare än vetenskapligt hållbar. Det finns i den romantiken en underlig och uttalat kontrafaktisk renhetskult, där natur och kultur aldrig möts, där människans påverkan på sin omvärld alltid är av ondo. Så är det förstås inte. Natur och kultur är evigt sammanslingrade, det finns inget i sig moraliskt mer högstående i minskad mänsklig påverkan. Att dessutom nära den sortens idéer i förhållande till just odling, som specifikt handlar om att forma naturen efter mänskliga önskemål, är i synnerhet kuriöst.

När GMO-grödorna kombineras ute i verkligheten med upphovsrättsparadigmet blir det som sagt annorlunda. Grödorna är inte fria, ses inte som delar i ett ekosystem i permanent tillblivelse utan som artefakter, skapade, ägda, kontrollerade. Upphovsrättens inskränkning i äganderätten blir konkret när bonden som äger åkern bredvid den GMO-planterade inte längre får göra som han vill med sin skörd eftersom den sannolikt har smittats. Plötsligt är hans äganderätt irrelevant, det immateriella ägandet triumferar över det materiella.

GMO-åkern är dock bara en lite mer konkret version av det som har hänt i stora delar av den industriella ekonomin. Hierarkiskt uppbyggda storföretag, planekonomier, har av olika skäl förmått låsa in alltmer kunskap inom immaterialrättsskyddet. Alltmer vetenskaplig forskning sker i företag där kunskapen låses in, snarare än på offentliga öppna arenor. Varje litet projekt hålls avskilt från andra i andra företag, syftet är att försäkra sig om patenten snarare än att förbättra kunskapen i världen. Detta gäller allt oftare också forskning på grundnivå. På upphovsrättssidan förlängs skyddstiderna gång på gång och stor energi läggs på att mota sådan kultur som integrerar delar av redan existerande upphovsrättsskyddade verk. Det gäller såväl barn och ungdomar som filmar sin egen dans till favoritartisterna hemma i vardagsrummet som forskare som vill använda en illustration i ett vetenskapligt verk. För att hålla informationen inlåst krävs alltmer av skyddsåtgärder, övervakning, rättsliga processer, ibland rentav hårdföra metoder som hot och utpressning. Det gäller både om informationen är digital, i form av musik eller bild- eller filmfiler, eller konkret, pollen som blåser med vinden. Kunskapsekonomin bygger på att säkerställa att idéer och kunskap alltid är bristvaror. Konsumtion och produktion ska till varje pris hållas i sär.

Den organiska, spontana ordningen är inte så bra på att medvetet hålla i sär saker. Ordningen upprätthålls bara så länge det finns processer och strukturer som är aktiva, så länge de inblandade enheterna fortsätter att agera på de sätt som krävs. Ordningen i sig är sällan så entydigt rätlinjigt heller, det är funktionsordning mer än kontrollordning. När man säger att strukturer är svåra att förändra innebär det alltså inte att de skulle vara fasta i någonting utanför mänskligt beteende, bara att dessa beteendemönster är så invanda att det kan verka så. Den här förståelsen av strukturer som något som ständigt blir till, som är resultatet av tusentals enskilda upprepade beslut efter enkla regler – men där slutresultatet ändå kan vara gravt hämmande och styrande – känns betydligt mer fruktbar än de mer statiska förståelser av övergripande styrande diskurser som är vanliga i förhållande till både patriarkatet och kapitalismen. Patriarkatet är vi alla, alla våra beslut, kapitalismen likaså. Det här betyder både att förändring är möjlig och att den eventuella skulden för förtryckande, diskriminerande strukturer blir mer oklar.

Men normer, för att ta ett typexempel på spontan ordning, förändras hela tiden. Ibland sker det genom medvetet agerande från enskilda individer eller grupper, ibland genom förändringar av levnadsmönster, urbanisering, nyupptäckta naturtillgångar, ökade eller minskade hushållsinkomster, teknisk utveckling, enskilda uppfinningar. Ibland styrs människor förstås också på ett uppenbart sätt av politiska beslut, svenskarnas val av tid mellan sina barns födsel är något som brukar tas som exempel. Det har länge funnits en säregen samstämmighet mellan detta mellanrum och regeln om hur länge föräldraförsäkringen för barn nummer två får beräknas på inkomsten innan barn nummer ett. Svenskarna anpassar alltså sitt sexualliv och sin reproduktion efter villkoren i föräldraförsäkringen. Lika ofta tycks dock resultaten i beteende bli något annat än det lagstiftarna primärt hade hoppats på, höjd cigarettskatt ledde till ökad smuggling snarare än minskat rökande, de svenska jobbskatteavdragen har inte lett till de sänkta löner och följande ökad efterfrågan på arbete som finansdepartementet hoppats på utan bara till ökat konsumtionsutrymme för löntagarna. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Det betyder inte att det alltid är fel med politiska reformer, ens sådana som är tänkta att stimulera ett visst beteende, men man måste vara medveten om att det förmodligen bara är beslut som ändå överrensstämmer med de underliggande framväxande normerna som kommer ge de tänkta resultaten. Daghemsutbyggnaden i Sverige gav kvinnor praktisk möjlighet att arbeta också efter att de blivit mödrar, men de hade sannolikt inte utnyttjat den möjligheten om det inte också funnits en pågående kvinnorörelse bort från hemmen. Kvinnor ville uppenbarligen arbeta, de efterfrågade dagis och när de fick chansen tog de den. Motsvarande längtan åt andra hållet kan knappast ses uttryckt i dagens föräldrars utnyttjande av det svenska vårdnadsbidraget. Det infördes för att ge föräldrar möjlighet att vara hemma mer, kristdemokrater talar rentav uppfordrande om att föräldrar borde vara hemma mer med sina små barn. Ändå är bidraget väldigt lite använt, åtminstone bortom invandrartäta förorter, där vissa kvinnor redan hade en svag anknytning till arbetsmarknaden och nu väljer bidraget för att vara hemma hellre än att gå på SFI och lämna barnen till dagis. Den oplanerade effekten av frihetsreformen är alltså primärt att vissa barn och vissa mödrar undviker att lära sig svenska.

Vart den underliggande normförändringen är på väg är dock inte alltid så lätt att veta. Rökförbudet på svenska restauranger och barer genomfördes exempelvis trots starkt motstånd från både bransch och exempelvis polismyndigheter, som trodde att förbudet skulle leda till bråk och våldsamheter. I dag är förbudet i stället otroligt populärt och många restauranger vittnar om ökad tillströmning av kunder. Det var svårt att veta innan.

Var går då gränsen mellan det som rimligen måste beslutas gemensamt och det som bör lämnas åt myllret och det spontana. Vissa saker kanske inte kan invänta spontan ordning utan kräver uppifrån beslutade regler för att alls kunna fungera. Här är staden ett bra exempel. Det är praktiskt om någon centralmakt drar upp och bygger gator och torg och exempelvis organiserar kollektivtrafik, som till sin natur är just kollektiv och i behov av samordning. Spontana sammanslutningar kan förmodligen inte bygga och driva en tunnelbana. Vad som däremot i rätt liten utsträckning behövs är exakta regler kring hur hus ska se ut eller detaljplanering av vilken verksamhet som ska vara exakt var (även om man självklart kan ha zonplanering kring potentiellt störande eller farliga verksamheter).

I rätt många år byggdes städer ungefär så. Stadsarkitekter ritade stadsplaner, med gator, torg och parker, byggföretag byggde hus, företag flyttade in i lokaler och bedrev verksamhet. Tusentals små beslut, fattade av ett otal olika människor, hakade i varandra för att tillsammans bilda det som var staden. Stadsmakten hanterade alltifrån sophämtning till regler för torghandel eller trafik, ritade upp och säkerställde stadens ramar. Enskilda eller grupper av människor skötte sedan stadens innehåll, bedrev näringsverksamhet, hade sina bostäder, besökte sina krogar, gick till sina jobb.

Stadens innehåll har givetvis drastiskt olika villkor beroende på hur ramarna ritas upp. Det finns studier på hur den medeltida oregelbundna staden, där centralmakten styrde väldigt lite, kan kopplas till dåtidens relativa frihet för städernas befolkningar, medan 1600-talets despoter och framåt byggde monumentalstäder med gator anpassade för militärparader snarare än för folkliv. Skillnaden syns i något så konkret som storleken på kvarter och på torg. Små kvarter, med täta gator och små torg, ger myller och utrymme för mycket folkliv och en stor kommersiell och kulturell mångfald, bland annat illustrerat av de många olika vägar man kan välja för att ta sig mellan två punkter i staden. Ju fler möjliga vägar, ju fler gathörn, desto större potential för det spontana, för livet, för mutationen. I den totalitära staden däremot, är kvarteren stora, gatorna anpassade för fordon snarare än för gående, torgen anpassade för gigantiska manifestationer och hyllningar till makten. Den sortens stad är lättövervakad uppifrån, det finns få alternativa vägar, lite utrymme för myller och folkliv. 1800-talets borgarstäder har stora boulevarder och pampiga varuhus, men också mindre torg och parker i staden.

Vissa städer har allt detta. Paris är en, Stockholm en annan. Olika kvarter byggda under olika tider hakar i varandra, med olika karaktär. Någon gång under 1900-talet ändrades dock själva uppfattningen om hur saker skulle planeras, hur detaljerade reglerna skulle vara. Jane Jacobs skrev sin berömda Life and death of great american cities i upprördhet över 50-talsrivningarna av amerikanska stadskärnor (hon var bland annat genom sin insats med och räddade södra Manhattan från att förvandlas till ett motorvägsinferno), men hennes idéer är intressant nog fortfarande radikala. I dag i Sverige ritas inga generella långsiktiga stadsplaner, i stället ritas område för område, åtskilda från varandra, efter att först ha inhämtat byggföretagens intresse. Politikerna överlåter i realiteten åt företagen att bestämma det övergripande, samtidigt vill de gärna vara med och bestämma på detaljnivå om husfasaderna. Stadsrummet omvandlas, från gator och torg till inglasade luftkonditionerade gallerior, där den kommersiella mixen är uttänkt och planerad, med minimal reell konkurrens. Möjligheterna för spontan ordning i staden minskar för varje torg som glasas in, varje kvarter som rensas upp för att göra plats för ännu en Twilfit, ännu en Designtorget. Affärslivet i Stockholm blir alltmer av låtsad mångfald, många exemplar av samma affärer med samma varuutbud i olika köpcentra snarare än olika handlare som faktiskt erbjuder olika saker. Överflöd av det likartade utgör ingen grund för det komplexa, lika lite som många tusen hektar majs och sojabönor.

Upprensningen är intressant i sig. För även om det kanske inte framstår som värdefullt i sig med det smutsiga, omoderna, de trasiga till synes olönsamma människorna, så finns det i det ofixade också mer möjligheter för det oväntade. Dels ekonomiskt, uppstädningarna leder generellt till höjda hyror, något som slår undan benen för de lite mer säregna, udda verksamheterna. Dels finns det i utslätningen, i det ständiga skapandet av det typiskt ljust prydligt piffiga, i sig ett motstånd mot allt som avviker från trenden för dagen. Många har skrivit om gentrifieringen – att stadsdelar eller hela städer som tidigare varit slitna och haft i huvudsak fattiga invånare renoveras och tas över av mer välbeställda - men i Sverige är gentrifieringen också direkt styrd uppifrån. Den industriella skalan ligger över stadsutvecklingen, slogans om evenemangsstad eller drömmar om mångtusenmannaarenor är idén om underhållning beställd och bestämd från toppen. Mångmiljonsubventioneringen av enorma arenor drar aktivt bort kundunderlaget från mindre ställen, särskilt i kombination med hårda regler om ljudnivåer och ordning i den reguljära staden. Tid och pengar är ändliga resurser, om människor går på en Madonna-konsert som kommunen indirekt stöder genom arenabyggen har de varken tid eller råd att också höra ett litet okänt lokalt band som spelar på kvarterskrogen. Om nu några kvarterskrogar hade tillstånd för levande musik, förstås.

Den energi och de pengar beslutsfattare kanske skulle kunna lägga på att dra upp de större planerna, hantera sophämtning och ordna fungerande kollektivtrafik, läggs i stället på att etablera nya gallerior, bygga stora popkonserthallar eller detaljbestämma hushöjder. Det handlar inte om att politikerna bestämmer mer eller mindre, bara att de bestämmer och koncentrerar sig på andra saker. Inte nödvändigtvis för att de aktivt vill premiera den uppifrån planerade och styrda staden, taxis före kosmos, men det välplanerade, ordnade, låtsaslevande, är det ledsamma resultatet. Också den spontana ordning, de strukturer, som är önskvärda, kan försvinna vid fel omständigheter.

När man beskriver både stadsutveckling och normbyggnad, eller för all del språkutveckling, som organisk och spontan kan man se detta som metaforer. Mutationen är ett konkret begrepp i naturen, möjligen ett bildligt i synen på hur människor beter sig mot varandra. Men det behöver inte vara metaforer, som Karl Palmås skriver i En liten bok om slem, där han jämför spontan bildning av mänskligt gubbslem med den slemproducerande encelliga Dictostyleium discoideum (slime mould på engelska) som finns i trädgårdar i norra Europa. Dessa celler reagerar på stress (som kyla eller värme) med att spontant skicka ut sekret som klumpar ihop sig med andra cellers sekret till en fullt synlig synkront agerande slemmassa. Många aktörer reagerar enligt enkla regler med att spontant och tillsammans bilda något annat än de annars är. När stressen försvinner löser slemmet upp sig. Dessa encelliga organismer illustrerar hur strukturer bildas spontant, utan styrning eller samordning, men också hur strukturerna kan lösas upp. Man kan se det som en metafor för mänsklig spontan ordning, men också som en beskrivning av hur samma logik verkar på olika arenor. Vi må kunna mer än Dictostyleium discoideum, men vi fungerar ungefär likadant. Likadana självorganiserande fraktaler i våra kroppar som överallt i naturen. 

(Denna essä publicerades i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011)