Purgatorio 2:5

”Reward, instead of being proportional to the labour and abstinence of the individual, is almost in an inverse ratio to it.”

John Stuart Mill

Det är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor, svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare ska äta lunch på heter Bancogiro.

Exakt detta torg, med dessa nednötta stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman The Newcomes från 1855, men kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och oheliga allianser talar sitt tydliga språk.

För de bedövande vackra Rialtotorgen är kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. Hath not a Jew eyes? Rimlig fråga, kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande för att få till sina vinster.

Att Rialto numera regelbundet ligger under smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är kanske också betecknande.

Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism, men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte särskilt fruktbart.

Längst ner, och väldigt länge det enda skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen, där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa skulle se tryggheten, traditionen.

Självhushållningen som idé gör uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av återgång inte bara till det preindustriella utan också det prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras, kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv bortom marknaden.

I skiktet ovanför självhushållningen ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver inte handla om grönsaker, på Besançonmässorna under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet.

Det gäller dock inte det översta skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol, det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov.

På marknaden kan man självklart tjäna pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras system och logik – passar också på senare ekonomier.

Adam Smith använde andra begrepp, men var också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith, som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.

Genom hela den ekonomiska historien ser vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag, skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt. Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi, och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om den inte hade några av världens största företag bakom sig, som agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska kraft.

Ett av de områden där stater genom historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till, och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten.

I en essä i tidningen Brand skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det okontrollerbara.

Man skulle kunna tro att vi går från antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur 68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse från de stela strukturerna passade som hand i handske för kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte tillfredsställa den i utbyte mot pengar.

Detta är raljerande uttryckt förstås. Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.

Alltihop är förstås typexempel på spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det finns skäl till stor ödmjukhet inför detta.

Sennett menar att alltihop var ett misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar.

Detta kan man ifrågasätta på flera sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara bytt skepnad.

För vad är dagens finansekonomier om inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade. Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring – finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt kallar ”rättvisa” tycks upphävda.

Det vi kallar skalfördelar har här blivit perverterat till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas. Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland, Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema förluster och skattebetalarna fick stå för notan.

De gamla traditionella bankerna hade helt acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna. Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.

Man kan säga att de gamla bankerna styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang.

Men den strävsamma borgerligheten sparade och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt, egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder. I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet.

McCloskey vill dock inte se antimarknaden. Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund, vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig. Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle. Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter. Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda. Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att ”höja värdet”.

Kortsiktigheten är dock mer utbredd än så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre än aktievärdet. Som gräshoppor följer fondförvaltarna varandra på jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer. Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen. Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi, om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar pensionen en aning?

En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i västerländska företag från att delas ut som lön till att delas ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5 procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten har inte fått någonting.

Konflikten mellan arbete och kapital lever kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som konsument, något som i sin tur också är förminskande för människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet.

I stället förespråkade Mill en konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra. Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik.

För fria marknader har ju en sådan god effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för kapitalism. 

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011)