Inferno 1:1

"When the American people feel safe.”

Donald Rumsfeld, tidigare amerikansk försvarsminister, om när kriget kommer vara vunnet. 

Liberalismen sägs som bekant ha segrat ihjäl sig. Francis Fukuyamas sista människa har gått som ett mytiskt spöke genom de senaste decenniernas politiska diskussioner och ännu kan alltså just detta påstås, också av seriösa tänkare. Historien skulle alltså vara slut, som Fukuyama påstod, framför oss ett tusenårigt rike av fred och frihet? Det är mycket svårt att begripa. För bakom den totala uppslutning kring det som allmänt betraktas som liberala idéer finns, i realiteten, mer än ett decennium av minskad frihet bakom oss. Kanske hänger det förresten ihop.

Låt oss komma ihåg att detta är ytterligt euroanglocentristiskt. I de delar av världen där vi mystiskt kallar nationerna för utvecklingsländer (för våra är ju redan färdigutvecklade) har friheten ökat. Inte på något entydigt sätt överallt förvisso, men både demokratin och yttrandefriheten har tagit kliv framåt i såväl Asien som Afrika. Nu allra senast sveper en möjlig demokratiseringsvåg över Nordafrika och Mellanöstern, för yttre bedömare helt oväntat. Men araber klarar nog inte av demokrati, har vi hört oss själva och våra så kallade experter på frågan säga i olika tonarter sedan Samuel Huntington lanserade sin tes om världarnas och värdenas krig. Islam är oförenlig med frihet, säger andra. Nja, kanske inte ändå. De folkliga upproren i Tunisien, Egypten, Libyen och ett antal andra länder i regionen upplevdes av oss i väst som lika oväntade som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989 kändes för Västeuropa. Detta var ju stabila regimer, för att använda realpolitikens favoritbegrepp, diktaturer man kunde tala, handla, förhandla med. Det finns en lärdom där. Vi förstår och förutser så lite. Det sant oväntade är aldrig lika osannolikt som det kan tyckas.

Men låt oss så vara lika västcentrerade som vi nästan alltid är. Och för oss, om vi menar den rika världen, den vita världen, har friheten på det stora hela minskat under de senaste tio åren. Den valda tidsperioden är inte en slump, utan sammanfaller med den tid då vi, ett tänkt kollektivt västerland, har legat i krig. Detta har relevans för både teori och praktik, både bokstavligt och metaforiskt. Kriget är det ultimata undantagstillståndet. Kriget gör sådant möjligt som inte skulle vara möjligt i fredstid. Kriget gör att vi som medborgare accepterar inskränkningar i våra rättigheter, ökad makt åt våra ledare, minskad transparens i staten. Det är inte särskilt konstigt. Statens mest grundläggande uppgift är att skydda oss från våld. Har vi inte det skyddet kan ingenting annat av mänskligt liv blomstra, samhällen bryts samman, människor lider och dör. Den klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet är i den situationen reell. Frågan är när den situationen kan sägas finnas. Räcker det att föra krig på andra sidan jorden, räcker det att delta i ett metaforiskt krig mot sådant vi tycker är obehagligt, räcker det med vanlig inhemsk brottslighet som också på ett konkret sätt hotar människors säkerhet?

På samma sätt som vi ställer oss frågan om när samhällskontraktet kan betraktas som upplöst och medborgarna fria att göra revolution uppkommer frågan när hoten utifrån är så starka att statens ledare har rätt att ändra kontraktet till sin fördel. Sannolikt har väljare och valda olika uppfattningar om båda de avvägningarna. Eller har de? Det har trots allt varit rätt få protester mot all den övervakning som våra västerländska samhällen numera regelmässigt riktar mot oskyldiga. Visst, i Sverige hade vi ett kort tag en uppbrusande, ilsken debatt som kulminerade i att Piratpartiet fick 5,1 procent i valet till europaparlamentet våren 2009, men sedan dess har partiet imploderat och de aktuella frågorna följaktligt försvunnit. Kvar i dammet står en spridd skara av opinionsbildare, akademiker, enstaka engagerade jurister. Precis som statsminister Fredrik Reinfeldt förutspådde hade nästan alla arga liberaler glömt sin FRA-ilska till valet 2010, jobbskatteavdraget var viktigare. De nya konfliktlinjer som uppstod i det som i Sverige kom att kallas integritetsfrågan visade sig långt mindre viktiga än höger mot vänster. Idéerna om frihet från oskälig övervakning och rätten till en privat sfär må vara teoretiskt starka inom traditionell liberalism, men i svensk borgerlighet visade de sig vara lätta att vifta undan.

Det finns ingenting partiskiljande här. Det handlar om makt, och vem som har den. I Storbritannien utvecklade Tony Blair och Labour den fria världens mesta övervakningsstat, komplett med kameraövervakning via drönare, ansiktsigenkännande kameror på offentlig plats och individuellt inriktade lagar där sådant som inte är olagligt ändå blev olagligt för vissa. Det senare, i systemet ASBO – antisocial behaviour order – förtjänar en särskilt utvikning. Genom det här systemet kan man lägga in personliga förbud för människor att göra vissa saker, att bära vissa klädesplagg, spela musik så att det hörs till grannarna, dela ut flygblad, vara full offentligt, bara vistas i vissa områden. Du behöver inte ha begått ett brott för att få en ASBO – det räcker att någon klagat på ditt (lagliga) beteende. Och om du har fått en ASBO mot att röka utanför din port så blir det plötsligt ett brott för dig att göra just detta. Alla andra får röka utanför din dörr, men om du gör det blir det åtal. Syftet med lagen är att hindra det man kallar antisocialt beteende. Folk som inte kan bete sig som folk. Unga som hänger omkring och ser hotfulla ut. Dåliga grannar. Folk som stör. Man blir nästan full i skratt över den småborgerlighetens upprördhet över de ohyfsade som här är stadfäst i lag. I förlängningen hoppades man komma tillrätta med sådant som skadegörelse, snatteri etc., men huvudpoängen var att beivra beteenden som inte är brottsliga, men som ändå av olika skäl upplevs som otrevliga.

Man kan inte jämföra Sverige med Storbritannien. Man kan nästan inte jämföra några västländer med Storbritannien, klassklyftorna är så gigantiska, utanförskapet så hisnande. Enligt vissa undersökningar ligger Storbritannien nära det läge som kallas för failed state, där staten inte längre kan betraktas som sammanhållande. Viktigast då är den hisnande ojämlikheten och de stora grupper ur underklassen som står helt utanför samhället, utanför varje känsla av tillhörighet, och som det övriga samhället tillåter sig själv att förakta, intensivt och obekymrat. Vi såg i kravallerna i London i somras hur det som började som en politisk protest mot polisen snabbt övergick i våldsamma allmänna upplopp. I viljan att vifta undan stöldvågorna och skadegörelsen som blott kriminalitet och omoral valde dock många att inte låtsas om de uppenbara risker som finns i sådan monumental utsortering.

Medelklassens rädsla för horderna vid portarna handlar här också om skräcken för pöbeln. Beredvilligheten är stor att låta staten göra nästan vad som helst för att hålla ordning. Detta inkluderade bland annat att man i en ny antiterrorlagstiftning 2001 valde att frångå den princip som har gällt för engelsk lagstiftning i nästan 800 år, habeas corpus. Habeas corpus, rätten för fängslade att bland annat få reda på vad de anklagas för och rätten att bemöta dessa anklagelser vid rättegång kodifierades ursprungligen i Magna Charta 1215 och senare 1679 under namnet ”An Act for the better securing the Liberty of the Subject, and for Prevention of Imprisonment beyond the Seas”. Principen är en av den liberala rättsstatens grundstenar, men 2001 valde man i stället att låta inrikesministern själv få avgöra vilka enskilda ickemedborgare som var potentiella terrorister och som därför borde fängslas utan rättegång i väntan på avvisning. Detta också om personen inte kunde avvisas i enlighet med brittisk rätt och alltså riskerade fängelse på obestämd tid. Den här lagen visade sig senare strida mot diverse andra lagar och ändrades 2005 till att inrikesministern har rätt att utfärda control orders mot enskilda som anses vara potentiella hot mot säkerheten. Den stora skillnaden ligger i att den nya lagen också gäller brittiska medborgare. Inför de upplevda hoten vägde en 800-årig historia av rättssäkerhet inte tillräckligt tungt.

Och människor tycks onekligen känna sig hotade. Av kriminalitet, av terrorism, av invandring, för att nämna några företeelser som väcker öppen rädsla. Under ytan ligger sedan rädslorna i lager efter lager, rädslan för arbetslöshet, för sjukdom, för maten, för vacciner, för läckande kärnkraftverk, för att flyga, för att inte kunna betala räkningarna, för att alla kommer upptäcka att man är en bluff. Jag räknar här bara upp några av de saker som människor i dag uppger sig rädas. Kärnkraften är intressant i sammanhanget, rädslan för den har nämligen, kollektivt sett, minskat tydligt på 20 år. Trots att vi våren 2011 haft konkreta risker för riktiga kärnkraftsolyckor efter den japanska jordbävningen tycks vi inte alls lika rädda för kärnkraft i dag som på 1970- och 80-talen. Vissa menar att det beror på den minskade rädslan för kärnvapenkrig, när nu den risken inte längre känns överhängande upplevs också kärnkraften som mindre hotfull. I dag räds vi kanske klimatförändringar eller utfiskning i stället, åtminstone ungdomar uppger miljöförstöring som en viktig anledning till rädsla.

Många har tagit fasta på den polskengelske sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”flytande rädsla”. Han skriver om den grå zon där allting är potentiellt farligt, världen är oöverblickbar samtidigt som vi egentligen är tryggare än någonsin. Vi hotas trots allt i allt mindre utsträckning av svält, våra barn dör mycket mer sällan än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Brottsligheten minskar generellt, ändå är vi räddare för den än någonsin. Att man kan sälja tidningar på rubriker om sju symtom på okända farliga sjukdomar beror på att det faktiskt vore en nyhet om just du hade en okänd farlig sjukdom. Det farliga har blivit ickenorm. Ändå känns det inte så, och även om vi skrattar åt löpsedlarna om dödsmaten som kanske redan finns i vårt kylskåp så bidrar också de till den övergripande uppfattningen att ingenting egentligen är säkert. Bauman kopplar i förbifarten detta till kredithysterin. Sparkontot symboliserar en tro på framtiden i meningen att man tror att framtiden kommer komma i ett kontinuum med dagen. Det jag sparar i dag kommer jag faktiskt ha kvar, med ränta, i morgon. Det finns en framtidstro där i det lilla, konkreta. Att konsumera på kredit däremot är i inte liten utsträckning att bortse från framtiden, att tänka att det vet man väl aldrig hur det går, det är lika bra att njuta i dag, i morgon är jag kanske död. Enjoy yourself, it’s later than you think.

Kanske finns där en nyckel till de senaste tio årens allt mer lånedrivna konsumtionsekonomi. Rädsla botas med amex. Även om man kan känna olust inför också svenskars mångmiljonbostadslån och ohämmade så kallat värdehöjande vitvarushoppande är kreditekonomin primärt en amerikansk företeelse. Den totala amerikanska kreditkortskakan låg 2009 på 930 miljarder dollar. Statsskulden ligger på svindlande 14 biljoner dollar. Alltihop hjälpligt hophållet av att kineser hittills har föredragit att spara sina pengar (och låna ut dem till USA) snarare än att konsumera. Det finns ingenting som säger att detta kan vara i evighet. För eller senare kommer den kinesiska staten behöva köpa människors stöd med någon form av välfärdssystem. Då kommer statens pengar att behövas hemma, samtidigt som medelklassen på sikt genom ökad upplevd säkerhet känner mindre behov av privat sparande. Ännu ett skäl till rädsla alltså, ett helt rimligt sådant.

Kriget ligger bakom lånen också i mer direkt mening. Kostnaden för Irak-kriget, som initialt uppskattades till 60 miljarder dollar har nu hamnat kring 3 000 miljarder. Hittills alltså. Ännu syns inget slut. Krigströttheten är visserligen ohygglig, men vad ska man göra? Barack Obama har inte ens lyckats stänga Guantánamo. Det är ju så praktiskt att ha ett fängelse som inte lyder under vanliga rättssäkerhetslagar. En del av tröttheten gäller det självklart tragiska i att amerikanska soldater, inte sällan fattiga män eller kvinnor som ser militärtjänstgöring som enda sättet att bekosta en collegeutbildning, fortsätter att komma hem döda eller skadade från något av de två krigen. Soldatmödrar bär nu som alltid krigets kostnader tyngre än andra.

Kostnaderna är dock ännu större än så. De märktes till exempel i och efter filmen som lanserade Wikileaks för den stora allmänheten, den på amerikanska soldater som kallsinnigt pricksköt civila och bland annat dödade barn och journalister. Jag önskar att jag hade kunnat bli förvånad. Men det är ju så kriget ser ut. Alla blir fiender, dödade barn blir collateral damage, som den där Wikileaks-filmen kallades. För att alls klara av att vara soldat i en situation som den i Irak krävs exakt denna känslokyla, denna avtrubbning. Vad som inte är lika självklart var dock hur filmen skulle tas emot. En hel värld förfärades över dessa möjliga krigsbrott, i USA förfärades man främst över att de hade filmats och delgivits allmänheten. Krigets logik, än en gång. Barmhärtighet, rättssäkerhet, anständighet, dessa värden hotas av krigets själva existens. Det är därför inte egentligen konstigt att USA också fängslar personer som godtyckligt kallas stridande utan rättegång, inte heller att den förra administrationen och dess intellektuella tillskyndare både använde och försvarade tortyr.

Man skulle visserligen kunna tro att avskaffandet av tortyren var ett av upplysningens sanna framsteg. Detta hindrade inte framstående jurister och intellektuella, som Harvardprofessorn Alan Dershowitz, att i efterdyningarna av 11 september aktivt propagera för tortyrens återinförande. Dershowitz menade exempelvis att det är en missuppfattning att tortyr skulle vara förbjudet i den amerikanska konstitutionen eftersom det enda den säger är att uttalanden som framkommit under tortyr inte får användas som bevis mot den torterade. Inte heller åttonde tillägget, som förbjuder ”grymma och ovanliga straff” förhindrar enligt Dershowitz tortyr, då straff ju bara handlar om något som kommer efter en eventuell dom. Grymhet före dom är en annan fråga.

Detta var alltså före Irakkriget, långt före Abu Ghraib-skandalen och långt innan George Bush och hans regering förklarat att exempelvis den sortens tortyr som kallas waterboarding, när man häller vatten över en fjättrad fånges ansikte för att framkalla en känsla av att man drunknar, i själva verket inte alls är tortyr utan fullt användbart och okontroversiellt för amerikansk militär. Långt, långt innan vi via läckta dokument fått reda på att bland de inspärrade på Guantánamo fanns senildementa åldringar, barn, antiextremistiska författare som lämpats över till amerikanska myndigheter av pakistanska som ville bli av med besvärliga regimkritiker. Vissa av de inspärrade tycks förvisso faktiskt vara farliga terrorister, men eftersom många av deras vittesuppgifter kommit fram under tortyr kan man inte ställa dem inför rätta ändå. Alltså får de fortsätta vara inspärrade bortom lagen.

Det har spekulerats kring om huruvida tortyr bidrog till att amerikansk militär till slut hittade Usama bin Ladin, något vissa sett som ett bevis för att de eufemistiskt benämnda ”speciella utfrågningstekniker” som har införts i amerikansk säkerhetstjänst är bra och viktiga. Tortyr fungerar, kort sagt, alltså är det bra. Nu säger visserligen andra källor att de uppgifter som ledde till dödandet av bin Ladin tvärtom inte kom fram med tortyr, men resonemanget är ändå intressant. Tortyr anses bara vara riktigt dåligt så länge det inte fungerar. Trots allt är det rimligen bara utpräglade sadister som tycker att elchocker eller dränkningsövningar är njutbara att tillfoga andra oavsett funktion. Detta filosofiska resonemang, ofta fört utifrån en föreställning om en tickande bomb som kommer ödelägga hela städer om du inte är beredd att tortera den flinande terroristen du har handfängslad framför dig, sägs leda fram till att jo, ibland är tortyr helt okej. Det är förstås svårt att invända. En persons smärta mot miljoners, en uppenbarligen ond och skyldig människa behandlad som omänniska mot miljontals oskyldiga slaktade som djur.

Endast den extremt politiskt naive kan dock tro att denna situation är ett rimligt mått på hur samhällets regler bör utformas. Det absoluta förbudet mot tortyr, grundat i att vi alla är människor och bör behandlas som sådana, att lidande och grymhet är absolut ont, innebär inte per se att det aldrig någonsin skulle kunna finnas sammanhang där man möjligen skulle kunna ha överseende med att förbudet överträddes. Det är dock något helt annat än att säga att jodå, det kan säkert vara okej. Ibland. Om det fungerar. Där det senare är en öppen dörr till ett samhälle grundat på grymhet och förnedring är det förra en insikt om att det ofattbara ibland händer. Som den brittiske debattören Kenan Malik har påpekat är dock hänvisningarna till tortyrens eventuella bidrag till att bin Ladin hittades inte alls ett exempel på detta ofattbara. Tvärtom, om nu tortyr användes i det arbetet, skulle det vara ett tecken på att tanken på det acceptabla med tortyr blivit så utbredd att det anses rättfärdigat inte bara vid tickande bomber utan också i helt vanligt spaningsarbete. Säkerhetstjänster bedriver sitt arbete rutinmässigt bortom lagen. Så har det förstås varit länge, men nu kan vi inte blunda för det.

Detta utrymme bortom lagen är vad som i realiteten definierar kriget. Visst finns Genève-konventioner och krigslagar som ska reglera också uppförande under krig, men de är blott papper, långt från skeenden och verkliga soldater. USA, världens räddning mot ondskans axelmakter, har också till sitt eget laglösa land tagit emot fångar från Kina, Ryssland, Tadjikistan, Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Algeriet och Tunisien, länder som kanske inte direkt hör till rättsstatens främsta försvarare. Också Sverige har som bekant dragits in i detta och via CIA utvisat människor till Egypten där de riskerade och utsattes för tortyr. Man behöver inte tänka på Molotov-Ribbentrop för att inse att idén om fiendens fiende är krigets främsta princip. Känn vad som helst inför detta, bara inte förvåning.

Lagen däremot är krigets motsats. Med lagen löses konflikter fredligt, ordnat. Rättssäkerheten, som är den liberala demokratins grund, hukar i krigets skugga, så också under detta närmast metaforiska krig mot terrorismen som alltså enligt den förre amerikanske försvarsministern kommer vara vunnet först när människor inte längre känner rädsla. Övervakningslagar som stiftats med terrorn som öppen anledning används också för att mota långt mindre allvarlig kriminalitet. Det europeiska datalagringsdirektivet, som genom bland annat lagring av mobiltelefoners lokalisering kommer kunna hålla koll på var alla telefoninnehavare rör sig, antas allmänt också komma att användas i jakten på illegala flyktingar. Flyktingströmmar till EU blandas också i många sammanhang ihop med kriminalitet, flyktingsmuggling likställs med själva flykten. Sverige och handelsminister Eva Björling sökte helt nyligen genom export av övervakningsutrustning bidra till Libyens övervakning av flyktingströmmar mot Europa.

Hela frågan om migration har säkerhetifierats, och därmed införlivats i ett synsätt om hot och olika sätt att säkerställa säkerheten. När något handlar om nationens säkerhet blir helt andra åtgärder och förhållningssätt tänkbara, självklara. Att hela politikområdet flyttats på det sättet innebär i sig att förhållningssättet gentemot invandrare och invandring blir ett annat. För att kunna placera ickekriminella, till och med barn, i gigantiska fängelseliknande läger krävs ett särskilt perspektiv. Kriget och hotet ger rätt förutsättningar. Det är viktigt att påpeka att migrationen inte alltid varit en säkerhetsfråga. Det är inte många decennier sedan frågan om invandring handlade om å ena sidan ekonomi, med behovet av arbetskraft och å den andra solidaritet, med vårt ansvar för världens skyddssökande. Detta känns mycket långt borta i dag när motandet av flyktingar är en del av försvaret, och de hot som flyktingar antas ställa oss inför ständigt medger alltmer extraordinära åtgärder. På EU-nivå handlar detta inte minst om en utlokalisering av myndighetsansvaret. Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.

Så dör varje dag tre människor som försöker ta sig in i Europa, inte sällan kommer de från Nordafrika i små båtar. På den italienska ön Lampedusa flyter det nästan varje morgon in lik till de stränder som i ett resereportage i Dagens Nyheter beskrevs som ”En långgrund bukt med kritvit sand, där det djupa Medelhavet som omger ön Lampedusa övergår i en ljus akvamarin ton som gnistrar och blänker i solljuset.”

Detta har vi kommit att acceptera. Afrikaners ilandflutna döda kroppar är ett pris vi är beredda att betala. Också internt i EU väljer vi att agera efter rasistiska ryggmärgsprinciper snarare än de nedskrivna lagarna när vi i Sverige exempelvis väljer att utvisa romer trots att de är EU-medborgare och alltså har laglig rätt att uppehålla sig här. Migrationsminister Tobias Billström försvarade utvisningarna med att romerna inte försörjde sig på ett ”rimligt sätt”. Sverige är här förvisso bättre än Italien, där man river romska bostäder och hotar med koncentrationsläger i stället, eller Frankrike, där man utvisar romer som är födda i landet, men grundtanken är densamma. De är inte som vi. De är inte rimliga. De är ett hot.

(Kommentar: detta är den första essän i första delen av essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011.)