Jag orkar inte ens bläddra bakåt och läsa alla ångestinlägg, alla större eller mindre sammanbrott, alla bittra litanior om hur jag är för labil för att egentligen klara av mig själv. Jag vet att de finns där. Ni vet förmodligen också.
Jag vet att jag haft ångesten som ständig följeslagare, ihopklappningarna som taktfast markerat livets gång, årstiderna har växlat och med dem de stora svängningarna, men längs de stora linjerna också i mindre vågor upp och ner upp och ner, i ett evigt kretslopp av det jag allt tydligare för mig själv erkänt som nån slags bipolaritet. Jag har funderat över medicinering, men helst inte velat utom när jag till sist ändå tvingades till tillfälliga ångestdämpande. Jag har försökt ordna mitt liv så att instabiliteten blir hanterbar, regelbundna vanor, träna mycket, sova mycket, måttligt med alkohol. Jag har tröstat mig med att jag också har perioder av oerhörd kreativitet, av utåtriktning, av arbetsförmåga, att jag under dessa perioder ibland faktiskt har lyckats göra fantastiska saker.
Det har dock kanske inte hjälpt så värst under perioderna när mitt barn i stället undrat varför mamma gråter hela tiden, när han velat kramas för att trösta, när allt jag orkat varit att sitta med honom under en filt och läsa sagor, när jag plågats av skuldkänslor över att jag på det sättet använt den där lilla varma kärlekskroppen som uppstagare av mitt kollapsade inre. Min kärlek till honom har varit den enda konstanten. Den har jag fokuserat på för att stå ut.
I någon mening har det väl alltid varit såhär, men definitivt sedan hösten 2009. Då hade jag min första stora kollaps, jag antar att man skulle säga att jag gick in i väggen efter ungefär ett år av fullkomligt bisarr arbetsbörda. Det var också under det året jag började enbart frilansa, utan återkommande vikariat eller studier.
Och sedan fortsatte det. Jag hade ingen möjlighet till sjukfrånvaro i utbrändheten, så jag fortsatte jobba. Jag blev mindre och mindre stresstålig samtidigt som jag arbetade i en bransch där ersättningen för nedlagd arbetstid hela tiden sjönk. Åtminstone om man är perfektionist, som jag. Åtminstone om man drivs av att förbättra världen, som jag, så att varje text måste göra skillnad, varje text måste vara välresearchad, välformulerad, långt bortom det man ersätts för som frilansskribent. Jag har skrivit om det här många gånger förut. Vid flera av de mer offentliga sammanbrotten har snälla människor jag inte känner hört av sig och rått mig att lämna medievärlden. "Du ska inte slita ut dig såhär." Jag har visserligen kanske hållt med, men vem skulle då driva de frågor jag driver? Vem skulle annars skriva det jag gör, vem skulle annars bära världen på axlarna när så många andra nöjer sig med att skriva krönikor om nåt nån sagt på twitter? Jag har rätt hård privat pliktmoral. Att offra mig själv var kanske ändå värt det. Och förresten var jag ju sån här, det var min svaghet, min personlighet att envisas med den där jävla ångesten. Jag var bara tvungen att bli bättre på att hantera det. Mer träning, mer sömn, ännu mer inrutad vardag.
Sen fick jag sparken från Expressen.
Det kan man tycka olika saker om, men såhär i efterhand känner jag mest bara tacksamhet. Jag hade aldrig tagit mig ur den där destruktiva relationen själv, och det var verkligen en destruktiv relation. Att aldrig känna sig uppskattad, att aldrig uppleva att man får rättvist betalt, i stället känna sig utnyttjad, lurad, skrattad åt. Att de går på att jobba under de där villkoren, tänkte man sig hur högbetalda fastanställda redaktörer skrockade när de nekade till uppräkning av arvodet ännu ett år, och själv var man ju så tacksam att alls få möjligheten att påverka att man inte orkade bråka. Det var ju ändå bättre än mycket annat, bättre än alla dessa fina tidskrifter som knappt vill betala alls, värt det att kunna nå ut till så många läsare. Sanningen, som antyds av hur det slutade, är väl dessutom förmodligen att redaktören faktiskt aldrig tyckte att jag var så värst bra. Sånt kan man ju ha olika uppfattningar om. Det är inget konstigt. Men man bör nog inte som den underordnade parten stå ut med det hur länge som helst.
Jag har en olycklig tendens att stå ut med saker alldeles för länge. Men sedan mitten av november nu har jag alltså ett alldeles vanligt jobb, med 40 timmars arbetsvecka och sjukförsäkring och semester och mycket mer betalt än jag haft i hela mitt liv och en chef som verkar uppskatta min kompetens och min person och efter en initial kulturkrock och anpassningsprocess har jag nästan ingen ångest alls längre.
Visst har jag tillfälliga ångestdippar, och jag gråter och jag är fortfarande inte så himla bra på stress, och ibland måste jag andas i fyrkant, men det där handikappande, gastkramande mörkret och smärtan som gör att man vill riva av sig huden och skära sig ur kroppen är bara borta. Kapat. De värsta dalarna finns inte längre.
Det är jättekonstigt.
Här har jag gått och trott att det var mig det var fel på och så var det så lätt att bara sluta må så jävla dåligt hela tiden. Tag en person med labil grundpersonlighet men tag bort ekonomisk osäkerhet och utsatthet och känsla av utnyttjning och minska arbetstiden en 30% och ångesten bara fucking försvinner?! Jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ju en person som har ångest. Jag var i alla fall en person som hade ångest.
För just mig är det här fantastiskt. Jag slipper gråta inför mitt barn, jag slipper utsätta mina närmaste för vad det innebär att leva nära någon som är så totalt instabil, slipper begära att de ska bära mig långt längre än de, än någon, orkar. Jag kan liksom bara få finnas.
Det är inte utan nackdelar. Jag gillade ju verkligen mitt jobb förut, det var villkoren jag inte stod ut med. Jag fick göra intensivt meningsfulla saker nästan hela tiden, fick känna att jag påverkade världen, fick göra det jag faktiskt är bäst på, att tänka och skriva kvalificerad text. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det.
Men jag kan väl skriva böcker eller nåt. Jag har en kolumn en gång i månaden i Dalarnas tidningar. Jag twittrar om politik och sitter i en arbetsgrupp för att motverka rasism. Jag kan hitta mening utanför jobbet, i att sy kläder eller laga mat eller springa eller hänga med mitt barn utan att behöva använda honom som krockkudde mot mig själv. Kanske orkar jag igen om jag får vila i några år. Labil är jag väl fortfarande, men så här långt från att trilla omkull vet jag knappt om jag någonsin varit som vuxen.
Det här handlar dock i förlängningen inte bara om mig. Vi ser hela tiden hur tillfälliga anställningar blir vanligare, också sådana former som leder till extrem utsatthet, som timanställning vid behov. Långt upp i åren tvingas människor avstå från betald semester, säker sjuk- och föräldraförsäkring, tvingas arbeta med osäkerheten om nästa månads ekonomi ständigt hängande över huvudet. De flesta av dem har inte exitmöjligheten att bli kommunikationsansvarig på en statlig utredning och dubbla sina inkomster. De flesta av dem har inga exitmöjligheter alls, och det gäller både om man jobbar i offentlig och privat sektor. Hur många av dem dras med vidrig, rasande, livsförbrännande ångest för att de saknar ekonomisk trygghet? Nog tror jag att man kanske måste ha anlagen i sig själv för det här, men hur många har inte det? Hur många tvingas till livssituationer som utlöser just de där personlighetsdragen som förminskar en, som lägger börda på ens anhöriga, som förlamar och stänger in?
Jag skrev om boken Skitliv i vintras, en bok som handlar om den här, ökande, delen av arbetsmarknaden, och svaren jag fick från högern var talande. Det här är inget problem, tyckte de. Det är bara bortskämda ungdomar som borde sluta gnälla. De som sade så har själva i allmänhet fasta höga inkomster och härliga semestermånader i Frankrike. Det finns en tudelning här i samhället, som jag inte vet hur man ska hantera. Det finns en utsatthet i delar av samhället, på delar av arbetsmarknaden, som i kombination med hur våra välfärdssystem ser ut riskerar att förstärka individuell psykisk utsatthet och slå ut människor totalt.
Jag har kommit ut på andra sidan och kan med skräck och tacksamhet titta tillbaka i avgrunden jag nätt och jämt lyckades undvika. Men så många är kvar och balanserar på kanten. Vill vi verkligen ha det så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
56 kommentarer:
Bra jobbat! Du behöver inte Expressen.
Det ÄR ett problem med otryggheten. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna göra något åt det när samhällskontraktet är definierat som det är.
Jag vill uppmana alla som tycker att detta med osäkra inkomster är ett problem att fundera över under vilka omständigheter de själva skulle kunna ge en annan person en säker inkomst.
Fundera över vilka mekanismer och förhållanden du står i idag som hindrar dig från att ge en annan människa en säker inkomst. Fundera sedan på vad som skulle behöva göras för att ta bort dessa hinder.
Fint Isobel! Bra som vanligt:)
Ola Berg, jag vill uppmana dig att fundera över att sättet du skriver på är mästrande och upplevs av mig som att du uppfattar dig själv som intelligentare än oss andra.
Fundera över om det inte kan vara så att det är din nyliberala världsåskådning som gör att du har svårt att förstå vad vi skulle kunna göra åt detta.
Känner igen mig så mycket. Arbetade kreativt och under stor press ett tag. Gick nästan sönder. Ett fast jobb, normala arbetstider och lön jag kan överleva på är något jag behöver för att kunna fungera. Jag skulle inte bli förvånad om vi tillhör majoriteten.
Grattis !
Det är för det du upplever som vi ska ha fasta jobb till folk. Det är därför högern med sin upprivna arbetsrätt är fel. Det är därför vi måste jobba fackligt. Det är därför vi måste rösta bort Alliansen. Vi måste ta Sverige tillbaka, till ett land där inte stora delar av befolkningen behöver gå på Prozak och liknande.
Och jag uppmanar dig Anonym att om du nödvändigtvis ska kritisera så gör det under eget namn.
Vilken bra text!
Fint att läsa en uppriktig text, utlämnande, för att ge en verklig bild av hur det kan vara i verkligheten.
Sällsynt, och bra, tycker jag.
Det finns många sådana berättelser som väntar på att berättas tror jag.
Behovet av mobilisering tycks bara öka. Kram!
Snälla Isobel,
Vad ska Expressen med dig till?? De har ju Marcus Birro. När en riktig skittidning behöver förstärka sin image är en sån som du nog bara mest i vägen.
Med vänlig hälsning
Camilla Grepe
Jag håller med Ola: det är svårt att göra något åt det som inte innebär andra effekter som vi inte i längden kan leva med, nämligen antingen ett välfärdssystem som vi inte i längden kan finansiera eller en avsaknad av de flesta incitament att höja sig över sig själv.
Jag är en av de där med bra inkomst och fast jobb, men jag har inte alltid varit där och skulle jag bli arbetslös, skulle jag med mycket stor sannolikhet inte kunna hitta samma typ av jobb igen (universitetslärarjobb växer inte på träd). Till en del tror jag att det hos en försvarlig delmängd av dem du skriver om, Isobel, handlar om en liknande driv som du har, att man nämligen satsar på en viss bransch där man vill lyckas. Lyckas man inte där, eller är villkoren för usla, måste man ha kraft och mod att byta, och i många fall ser jag inte just viljan eller förmågan att byta. I dessa fall måste jag nog säga att man gör ett val: om den önskade branschen är så viktig att man inte kan tänka sig lämna den, accepterar man branschens villkor.
Sedan finns de som din text antagligen egentligen handlar om, nämligen de som saknar utbildning eller kraft att ta eller få annat än tillfälliga skitjobb inom städbranschen eller något annat yrke med låga inträdeskrav. Det är här jag håller med dig om att skon klämmer. Men då öppnar vi enligt min mening en megadebatt om välfärdsstaten.
Välfärdsstaten lovar nämligen enligt min mening för mycket och gör dig till för många. I många fall är det medelklassen som vinner på a-kassans ersättningsnivåer, på maxtaxa på dagis, på subventionering av manliga steriliseringar och Viagra och så vidare. För att kunna fånga upp dem i nätet som behöver det, måste välfärdsstaten enligt min mening ommöbleras så att den riktas mot de svagaste, vilket innebär att medelklassen och därmed den stora väljargruppen förlorar. Det låter som en politisk omöjlighet, men jag tror att vi förr eller senare kommer att bli tvungna att antingen gör det eller får leva med det skiktade samhälle som åter håller på att växa fram.
Tack för din text! Känner igen mig själv så otroligt mycket. Jag levde under 1 1/2 år under samma omständigheter och såg mig själv gå från att vara en stark människa med hög arbetsmoral och bra självförtroende till att bli psykiskt labil och ständigt oroa mig. Jag jobbade tokmycket ibland men vågade inte säga nej, ibland blev det mindre men då jagade jag hela tiden jobb och hade ångest över att glömmas bort och få för lite pengar. Ständigt denna ångest och stress.
Måste arbetsgivare anställa per timme till usel ersättning? Måste offentlig sektor göra det? Är inte det ett politiskt val som man också skulle kunna välja bort? Arbetsmarknaden har inte alltid fungerat såhär och under stora delar av de perioderna har ekonomin gått bättre än den gör i dag. Visst finns nya förutsättningar med internationell konkurrens osv, men det handlar också om en maktförskjutning från arbete till kapital om man ska vara krass, där vi i dag tycks se det som ofrånkomligt att vissa måste offras för att systemen inte skulle fungera på något annat sätt. Jag vet inte jag, men jag tror att det inte nödvändigtvis är en ekonomisk nackdel att t ex ha kvar arbetskraft och dess humankapital snarare än hela tiden ta in nya som måste läras upp och sen kastas ut. Om vi nu t ex ska prata om mediebranschen. Däremot tror jag precis som Jakob att vi måste ställa om våra välfärdssystem för att bättre skydda också dem som står utanför ex fast anställning. Som det är nu samverkar välfärdssystemens utformning med den ökande otryggheten på arbetsmarknaden till att göra vissa, allt fler, totalt skyddslösa. En del kanske klarar av det. Men rätt många gör nog inte det, och jag vet inte om det strikt ekonomiskt är så himla smart att låta människor slås ut heller.
Tack för ditt blogginlägg!
Jag tror inte att det är ekonomiskt bra, men jag är inte säker på att vi åstadkommer en förbättring genom att lagstifta om saken. De facto är de flesta, de svagaste inbegripna, rikare idag än de var för 30 år sedan. De allra svagaste är de som slås ut av ett konstigt ekonomiskt tänkande och en missriktad välfärdsstat i samverkan. Jag skulle nog hellre se en modell som i Danmark, där osäkerheten faktiskt gäller för alla, eftersom obegränsade anställningar inte finns. Det skulle ta hånflinet från redaktörens läppar och skapa en flexiblare arbetsmarknad där också arbetstagaren kan be chefen att dra åt helsicke. Samtidigt skulle man kunna rikta de välfärdsstatliga insatserna mot dem som tillfälligt eller för en längre tid inte kommer in på arbetsmarknaden (igen).
Vad gäller mediebranschen specifikt, ligger enligt min mening en stor del av problemet i att den demokratiserats och därmed också kommersialiserats och oundvikligen förflackats., samtidigt som den svenska mediemarknaden är för liten för att bära upp högkvalitativa medier som finns i större länder. Ju större grupp som medier - inklusive kultursidor - måste vända sig till för att gå runt, desto lägre blir den genomsnittliga horisonten hos den genomsnittliga läsaren. Jag tror uppriktigt att förflackningen av medieklimatet och därmed också utökningen av den grupp som kan fylla media med innehåll (vilket leder till de usla villkoren) är en baksida av att fler deltar i medierna idag än förr och att media har blivit ett drömyrke. En demokratiseringens nackdel, på så sätt.
Kan du inte adda mig på fb så vore jag glad. Bra text. Mycket bra text. du kan kolla min hemsida här: www.altermann.se
Du sätter ord på en verklighet som många av oss timmisar upplevt någon gång, eller kanske fortfarande sitter fast i. Det är så viktigt att orka se att ens egna personliga erfarenheter av att må dåligt och känna sig värdelös faktiskt kan vara en helt naturlig reaktion på den underordning och den förödmjukelse man kan utsättas för i arbetslivet eller i sina personliga relationer!
Det är något i tidsandan som kväver alla försök att sätta problem som ökande ångest och depressioner i en social kontext. Alla blir ansvariga för sitt eget mående och mår man skit så är det bara en seghet fel. Tack, igen, för att du ser det politiska i ditt personliga.
Bra skrivet, tror många kan känna igen sig i många delar.
Till nyliberalerna: vi har råd med ett bra välfärd. Den som påstår annat ljuger. Politik handlar om att välja.
Jag tar risken att bidra med ett annat perspektiv.
Nobelpristagaren Tomas Tranströmer framlevde sitt yrkesliv som psykolog på arbetsmarknadsinstitutet i Västerås. Den modernistiske poeten Ragnar Thoursie var handläggare på arbetsmarknadsstyrelsen. Deras konst saknade knappast kvalitet. Hela världen erkänner Tranströmers storhet.
Ändå kunde ingen av dem försörja sig på sitt skrivande, inte ens på 1970-talet när skatterna var som högst och kulturarbetaren var omhuldad.
Krävde de att bli försörjda? Nej. Borde de ha gjort det? Kanske det. Kan ett samhälle försörja hur många skribenter som helst? Nej, rimligen inte. Vem ska då avgöra vilka av oss som borde försörjas? Fråga inte mig.
Så vad ska en Tranströmer av i dag ta sig till? Statistiken visar att det är stor brist på ingenjörer, läkare, sjuksköterskor, förskollärare, kockar och plåtslagare.
Duger dessa yrken åt en duktig skribent? Kan ingenjörskontoret rymma en god teaterrecensent? Kan en kock fortsätta vara en inflytelserik bloggare? Har vi något konstruktivt att lära av Tomas Tranströmer, eller bör vi bara beklaga hans öde?
Tack Isobel! Uppskattar att du skriver om ett såhär viktigt ämne personligt, det gör det lättare för människor att relatera. Det är så lätt i politiska diskussionen att glömma bort att politik handlar om människor av kött och blod. Och jag tror du har en läsarkrets som i hög grad själva inte upplevt eländet, då är det lätt att föreställa sig att det kanske inte är så illa. Eller att relativisera och tänka att andra av ett eller annat skäl inte förtjänar att ha det lika bra som en själv (m.a.o. att somliga är mindre värda än andra).
Jag kommer från arbetarklassen. Eller snarare ena foten i arbetarklassen och andra i trasproletariatet. Jag har släktingar som går med usel tandhälsa och blodsmak i munnen för att de inte har råd att gå till tandläkaren. Jag har vänner som prostituerat sig för att få råd med droger eller veterinärvård för sina djur. De flesta jag känner mår jävligt dåligt av sina jobb, förutom de som är arbetslösa som mår ännu sämre då de de facto inte har någon framtid - eller nutid. Har känt 17 åringar som går hemlösa för att de faller mellan stolarna. Massa missbrukare som inte får nån hjälp öht. Jag känner människor från medelklassen också och även om de har det bättre ställt så mår inte de så bra heller. De känner sig ofria, fastlåsta, utsugna, oroade, alienerad. Känner offentliganställda vars professionalism undergrävts tills att knappt något består, i takt med att arbetsbördan fördubblats. Även medelklassen knaprar piller.
Tittar man globalt så är det ännu värre. Mycket ännu värre. Det är något som är jävligt fel och är mycket djupare än att vi har en dålig regering eller något sådant. Det ser ju inte bättre ut någon annan stans. Och det är inte så att det "måste" vara såhär. Kanske inom systemet men inte av naturen. Inte med de resurser som vi ändå finns.
Kan inte släppa tanken att alla faktiskt skulle kunna ha det bra om vi utnyttjade arbetskraften och naturresurserna på ett klokare sätt, där vi slopar överarbete och arbetslöshet, slopar makthierarkier, slopar exploatering och fokuserar på behov. Fast då blir det ju som i Sovjet säger folk och så fortsätter vi ha det som vi har det...
Blir bara så less på alltihop.
Det som Jakob skriver här: "Om den önskade branschen är så viktig att man inte kan tänka sig lämna den, accepterar man branschens villkor."
Isobel svarar ju på det på ett utmärkt sätt. Jag vill svara samma sak, vill vi att det ska vara så?
Det är på sätt och vis sant att kassa villkor och utsatthet i olika branscher är ett faktum, som den enskilda inte kan trolla bort just nu. Men VILL vi att det ska vara så? Det är den biten som vissa har svårt att förstå. Politik handlar om att vilja någonting, eller hur? Skapa skydd för folk, till exempel. Lägga golv. Jobba i en bra riktning. Verka för ökad jämställdhet, kanske. Vill vi ha jämställdhet? Om ja, då måste vi ändra reglerna för föräldraförsäkringen, till exempel. Det är ju inte alls ett faktum att saker måste vara precis som de är just nu. Det är något vi, gemensamt, har valt. Och kan välja bort.
Tack för en jättebra och viktig text! Stark, personlig och politisk. Den sätter fingret på det som saknas alltmer i samhället - trygghet. Något absolut grundläggande som vi alla behöver för att må bra och orka i längden. Själv är jag utförsäkrad, utbränd och ångestsjuk sedan många år. Har sökt permanent sjukersättning för att ha en om än låg men åtminstone trygg inkomst, för att slippa eviga krångel och tjafs med myndigheter och oro som gör mig sjukare, för att orka leva och ta hand om mitt barn.
Den svenska politiken borde ha trygghet som genomsyrande mål. Det skulle förbättra det mesta för människor och samhälle - och ekonomi som tydligen är så viktigt för många.
Jag har reagerat starkt kritiskt över en kommentar från någon i min närhet att problematiken som du pekar på bottnar i att du gav dig på ett arbete som var för svårt, dvs att din kompetens var för "låg". Jag kan inte se det i din text. Är det verkligen så du menar?
Tack. <3
Det är bara att inse; nyliberalerna har en uppfattning om trygghet och välfärd som inte passar för en stor mängd av befolkningen. Men de vill trots det tvinga in dem i det livet...
Hej, känner igen så mycket av det du skriver även om jag inte haft så djup ångest som du verkar ha haft. Har hoppat runt på vikariat och tillfälliga anställningar i snart 10 år. Nu är jag åter igen arbetslös, dessutom med två små barn, och känner att jag inte orkar jaga jobb mera. Det känns så hopplöst. Jag hatar journalistbranschen även om det är det roligaste jobb som finns.
Jävligt bra skrivet. Tack. Det är jätteviktigt med en trygg arbetssituation, och det är precis som du skriver inte alla som kan ha det på dagens arbetsmarknad.
Det är också väldigt typiskt människor med pliktkänsla och förbättrariver att acceptera fullständigt orimliga arbetsförhållanden.
Det är ett problem att den samtida mediala dramaturgin, eller ska vi säga "the spin plot book" dikterar att lyfter man ett problem så måste det vara någon som poserar som "ett ansikte", en poster-boy för problemet. Om det ska upp i ljuset och diskuteras på allvar, och inte redan är erkänt som en sjuk punkt, så måste man ha någon/några som är villig/a att kliva ut på tidningssidorna, tv eller nätet och berätta, beskriva sig som bild av problematiken, med nman och bild och gärna i sina egna ord (som Isobel här, men hon gör det dock i efterskott), och helst då nån som går hem i medier och tv, som väcker sympati men inte nedlåtenhet eller gäspningar, som inte kan misstänkliggöras ("om du är sjukskriven och utan jobb hur har du då tid att blogga eller sitta i tv och snyfta? Den tiden borde du använda för att söka jobb, eller för att gå på rehab", "du gnäller bara för att andra kom före dig på universitetet eller i tidningen"). Det är självklart inte lätt att lyfta fram frågor om prekariat, arbetslöshet och sjukskrivningar på de villkoren, för hur många vill posera med namn och bild kring det på ett sätt som kan uppfattas som skitigt loserskap? Men idag smäller personliga anekdoter och solskenshistorier ofta högre än generella argument och social/ekonomisk/mänsklig problematisering.
Ett annat problem är att många grupper, "identiteter" och subkulturer idag insisterar på att bara deras eget folk, deras kompisar eller personer som hyllar dem får vara med och diskutera frågor som berör just deras grupp (mycket tydligt i t ex HBT-kretsar, och ursäkta, men det är en destruktiv strategi). Det är bara de som får definera vem som är deras fiende och det är klart att den diskussioner kring hur man ska göra, vad som kan vara viktigt, vem som är ens verkliga motpart eller fiende etc då ofta kommer att drivas av dolda eller kortsiktiga lojaliteter, kanske också av att folk inte vill vara med om någon tydlig diskussion på vissa punkter; istället kör man på halmdockor, projektioner och så vidare. Om du som utomstående säger "ni kommer att köra in i väggen om ni bortser från..." positioneras det som otillbörligt drygt, även om det visar sig stämma.
Ärligt talat, hade inte Martin Niemöllers berömda vers uppfatttats som Cronschougsk idag? Niemöller hörde förvisso till dem som Hitler förföljde och satte i läger, men jaget i dikten talar ju uttryckligen *inte* som medlem av någon av de grupper han nämner, dessutom är den ironiska innebörden av dikten att man kunde förutse detta redan 1933, innan det faktiskt hade gått så långt för alla:
När de kom och hämtade kommunisterna
så teg jag, för jag var ju inte kommunist.
När de kom och hämtade socialdemokraterna
så teg jag, för jag var ju inte socialdemokrat.
När de kom och hämtade fackföreningsmännen
så teg jag, för jag var ju inte med i någon fackförening.
När de kom och hämtade judarna
så teg jag, för jag var ju inte jude.
När de kom och hämtade katolikerna
så teg jag, för jag var ju inte katolik.
När de kom och hämtade mig
så fanns det ingen kvar som ville ropa på hjälp för mig.
Pernilla: för att avgöra om jag är kompetent eller inte är det nog enklast att läsa mina texter. Själv tycker jag att de oftast är bra. Däremot tror jag att jag kanske saknade och saknar en kompetens som blivit allt viktigare i medievärlden, förmågan att medvetet göra slarviga, halvkassa saker och tycka att det är good enough eftersom man inte får betalt för mer. Jag klarar liksom inte att lägga en timme på att skriva en krönika där jag medvetet missförstår nån kändis apropå nån snackis och skapar en kontrovers som tidningen tjänar klick på och lämna in den och fakturera och känna mig nöjd. Jag kan inte, jag tar mitt skrivande på för stort allvar för det, jag tar uppdraget på för stort allvar. Detta är en väldigt olönsam inställning i dagens mediebransch (och nu kanske jag var överdrivet elak, men i mildare form är det där verkligen ledsamt vanligt). Man får inte mer betalt för något välresearchat, snarare mindre eftersom tidningarna vill ha nån som ställer till med bråk och det välresearchade är liksom ofta mindre kontroversiellt. Detta är en lika viktig anledning som arbetsvillkoren till att jag är glad att jag lämnat medievärlden. Det är en döende bransch, och det kommer sannolikt inte vara vackert under den sista tiden.
Ted: jag har skrivit om min ångest medan jag var mitt i det också, men jag slutade när jag sökte jobb eftersom jag tyvärr fick känslan att det var negativt på arbetsmarknaden att berätta öppet om sin psykiska skörhet. jag skrev om det här t ex http://isobelsverkstad.blogspot.se/2012/09/straffet-for-oppenhet-i-oppenheten.html
@Isobel: Visst, jag var inte ute efter att hacka på dig. Min poäng var mera att debatten om sådant här, om alla slags sociala frågor på svensk hemmaplan (och om mycket annat därtill) trängs ihop, den blir mycket mer *beroende* av att hitta attraktiva poster-faces (helst medelklass, och gärna med ett 'snyggt' cv) som är villiga att agera ansikten och att så att säga svepa in sig i manteln av en viss aktuell problematik ett tag. Möjligheterna att få upp någonting på bordet smalnar, både i tid och i personer, när det hela tiden måste stå en namngiven person i centrum för debatten, man diskuterar inte heuristiskt eller som generell problematik utan enbart utifrån någons person eller life story, oftast kring den personens egna ord. Det är så media vill ha det, diskussioner med bildbyline och "det här hände mej när jag jobade där..", men det är ju ganska nytt att det kravet har blivit så dominerande.
Utbrändheten är en kombination av personliga egenskaper och tillståndet på arbetsplatsen. Vissa arbetsplatser är så snurriga och stökiga och sjuka att det aldrig går att vara frisk där, hur "stark" individen än må vara.
Ett år efter min vägg slås jag av ungefär samma slutsats. Det går att må bra. Och det är egentligen inte så svårt som jag först trodde, även om det tar tid och kräver en sjuhelsikes envishet för att komma dit och behålla tillståndet av lycka. Bra mat. Sömn. Frisk luft. Sunda relationer på en sund arbetsplats.
Nej, du är inte knäpp. Men samhället är det allt ibland.
Jag är en av de där som balanserar på kanten med korta projektanställningar och har nog aldrig mått sämre. Har inte haft semester på 5år och är aldrig ledig - mellan timanställningarna går all tid åt att hitta nya anställningar, allt i ett evigt ekorrhjul. Känner mig utnyttjad, stressad, plågad, arg, nervös, olycklig, sårbar, svag, och rädd. Skitliv, minst sagt. Tack för en bra text.
Jag sitter och gråter mig igenom hela din text. jag är så jävla trött på att försöka få allt att funka.
jag hör äldre, politiker och framgångsrika tala om mig och min generation; vi är lata, vi gör ingenting, vi är inte kompetenta nog, vi duger inte som dem.
men jag är så jävla trött på att släcka bränder; ekonomiska bränder, jobb-bränder, ångestbränder, mer ekonomisk brand, riktiga bränder, kreativitetsbränder. jag läser din text och jag gråter, för jag önskar att jag en dag skall få känna som du. men jag känner ingen jävla förhoppning om att det skall bli så. inte ens i mina bästa drömmar om natten hittar jag på en situation som gör att jag en dag skulle ha en fast lön, möjlig att leva på.
Jag hade missförstått personen i min närhet och det gällde Isabelles text. Det handlade om att vara kvar länge i dåliga strukturer.
Välfärden är inte det minsta svår att finansiera och enligt varenda långtidsutredning, samt finansdepartementet och regeringen, finns inget egentligt finansieringsproblem och ingen ålderschock. Det är bara att hugga tag i rapporterna. Tidigare var väl Ankarloo (Välfärdsmyter) hyfsat ensam om att diskutera det här tramset, men nu kommer kritik även från borgerliga ekonomer.
Det är dock en väldigt bra skrämseltaktik för att få folk att acceptera skitlöner och höjd pensionsålder.
Jag säger bara en sak: Access Consciousness. Jag är så innerligt tacksam för dessa verktyg som expanderar mitt liv varje dag, varje stund...
Jag kraschlandade i en utmattningsdepression efter fem år utan semester med arbete och skola kombinerat och droppen blev när jag för tredje gången klev av en utbildning rätt ut på en nyss kraschad arbetsmarknad och fick gå tillbaka till mitt gamla skitjobb som jag kämpat som galen för att slippa ifrån. Nu hade jag visserligen en ekonomisk grundtrygghet så det fanns visserligen många som det var och är betydligt mer synd om. Men jag förstår dig Isobel. Utan grunden jag hade, och utan min fantastiska fru hade jag mycket väl kunnat sova i portar idag. Samhället vi har har blivit giftigt och farligt för människor.
Men även inom bristyrkena som t ex sjuksköterskor och kockar så får folk inte en fast anställning. Även där går folk på korttidsanställningar och kan inte säga ifrån när något är fel för då får de sparken och åker ut. På en del avdelningar är mer än 50% av sjuksköterskorna visstidsanställda och de flesta byter jobb ofta själva för att vara beredda, för att inte få sparken. Vi har patienter som är kvar längre på avdelningarna är vad sköterskorna är. Så uppenbarligen spelar det ingen roll om det är ett bristyrke, det finns ingen trygghet på arbetsmarkanden ändå.
Det ligger något i vad Jakob H var inne på långt upp i tråden, att när svensk media skaffat sig en bredare rekryteringsbas för journalister, blivit mer inkluderande -.eller ska vi säga har stenbeckiserat sig - så offrade man också kvaliteten. Tidningar och tv har glidit downmarket, det är mest bara snackisar, sensationer och personfixerade grejor redaktionerna vill göra; alltså får de som kommer in göra den sortens jobb, och kommer sedan inte riktigt vidare. Många slängs ut efter några år. Med så många som vill jobba med media och ett mer öppet och in-your.face tilltal så har det blivit arbetsgivarnas marknad, som på så många andra håll men mycket utpräglat just i media.
Kanske hade följderna av den här vågen av privatiseringar, nerslimning och uppsagda överenskommelser inte blivit så förgörande om den inte kommit i en tid när det mesta gick utför ekonomiskt för Sverige. Mellan 1990 och 2005 blev Sverige ett helt annat land, mentalt, medialt och ekonomiskt, och efter 2005 har den förändringen bara accat på. Det fanns inte tid med utvärderande, öppen debatt eller ens att göra saker med ambition, mycket blev huggsexa och där är vi nu.
För mej räckte det med en narcissistisk chef som svek. Jag känner igen att längta tillbaka. Frustrationen, orättvisan, sveket. Jag använde omvänd etik, älska istället för att hata, tacka istället för att skälla. Det går nästan bra nu.
Johan
Till Anonym:
Nä, jag tror inte att jag är nåt vidare intelligentare än någon annan. Då hade jag förmodligen haft ett svar på min fråga.
Jag tänker så här: Otrygghet för försörjningen är ett jätteproblem. Jag tycker det vore bra om diskussionen handlade om konkreta HUR vi ska lösa det.
Isobel sa: "Jag vet inte jag, men jag tror att det inte nödvändigtvis är en ekonomisk nackdel att t ex ha kvar arbetskraft och dess humankapital snarare än hela tiden ta in nya som måste läras upp och sen kastas ut."
Det där är ett enormt slöseri, och att visa på den kostnaden tror jag är en av de saker som kan lösa problemet.
En politisk reglering (välja bort osäkra anställningar) skulle kunna tvinga fram att organisationerna som anställer inte slentrianmässigt tar till daglöneri för att täcka upp sin oförmåga att planera verksamheten. Utan istället lär sig planera och köpa in arbetskraft på lång sikt. I de allra flesta fallen kommer det vara bra för alla parter.
Å andra sidan innebär ju det att det goda som en liten andel flexibla anställningar kan föra med sig för både de som köper jobbet och de som utför det också försvinner, och det vill ju ingen.
Allt ger effekter och ofta medför förstås en strikt regel bieffekter. Det kanske finns andra sätt?
Lokala avtal mellan fack och arbetsgivare om lämplig andel fasta arbeten för just den verksamheten?
Högre arbetsgivaravgifter för visstidare för att kompensera för en högre arbetslöshetsförsäkringspremium?
Jag vet inte, och det är därför jag frågar. Men om problemet ska lösas måste man hitta en lösning. Det ansvaret vilar på oss alla.
Jag har inget vidare tillföra i sak, men som jurist med regleringsteknik som ett av mina fokusområden vill jag bara varna för att tro att man kan lagstifta/reglera bort oönskade bieffekter. En sannolik effekt av en regel som förbjuder visstids- eller projektanställningar skulle vara att de redaktörer som nu sitter vid köttgrytorna får jobba mycket hårdare och att de som nu sliter sig fram till en inkomst skulle stå utan sådan inkomst. Jag är rätt så övertygad om att trycket på redaktionerna inte skulle bli sådan att man anställer fler. Effekten skulle alltså vara att man skapar ett gäng med exklusiv tillgång till tidningssidorna/etern och alla andra får hålla till på internet. Försöker man att reglera bort den effekten, uppstår i sin tur andra effekter, och det regleringsrejset tar aldrig slut.
Varje reglering för med sig en motreaktion av de reglerade. Om de reglerade har tillräckligt starka incitament, kommer de att legalt eller illegalt ta sig förbi vilken reglering som helst. På arbetsmarknaden innebär en reglering av anställningar ofta att man skapar en tudelad marknad med besuttna och dem som inte kommer åt marknaden över huvud taget. Detta är inte ideologi från min sida, utan iakttagelser som dessutom stöds av forskningsrapporter i exempelvis Tyskland eller också för den delen i Sverige: det faktum att några få sitter väldigt säkert innebär tydligen att den stora massan sitter väldigt osäkert.
Jag tror inte att det är det vi vill ha heller.
jag förstår absolut att arbetsgivare kan ha helt reella behov av flexibilitet på marginalen, och att det därför vore olyckligt att reglera bort den möjligheten. Problemet är ju att många arbetsgivare utnyttjat de möjligheter som finns till att gälla allt större delar av arbetsmarknaden, där folk inte bara har osäkra förhållanden på första eller andra jobbet (för att komma in på arbetsmarknaden, vilket jag tror att många skulle tycka var helt okej) utan år efter år, långt upp i vuxenlivet. Som någon skrev, också inom bristyrken, också i branscher där man inte har den otrygga ekonomi där man skulle kunna förstå att man avstår från att dra på sig långsiktiga fasta kostnader. Vi kan tala om staplade visstidsanställningar, om regelmässig utlasning, om påtvingat f-skattande, uppsägningar som ersätts med att samma människor anlitas via bemanningsföretag med sämre villkor, som det är i dag utnyttjar arbetsgivarna de möjligheter som bör finnas på kanterna till att gälla allt de bara kan komma undan med (också där det rimligen är ekonomiskt olönsamt egentligen). Jag vet verkligen inte vad man gör åt det här, men det väcker ju vissa tankar inför diskussionen om sänkta ingångslöner som lösning på viss sorts strukturell arbetslöshet. Även där tror jag många kan acceptera sänkta ingångslöner om det faktiskt skulle innebära en brantare lönetrappa när man väl visat sitt värde, men så som arbetsgivare använder sig av flexibilitetsreglerna är det rimligt att gissa att det bara skulle leda till lägre löner generellt. Att man går in på en lägre nivå och aldrig lämnar den. Även där: jag vet inte vad man ska göra åt det. Vad man däremot skulle kunna göra politiskt är åtminstone att reformera välfärdssystemen så att man inte ovanpå utsattheten på arbetsmarknaden också står utanför trygghetssystemen. Men det är delvis två olika diskussioner.
Det hade varit bra för diskussionen om löner, jobbsäkerhet, arbetsvillkor och medial kvalitet om fler "i branschen" hade kunnat kännas vid att det inte är någon slags meritokrati vi ser, inte ens en meritokrati på kassa och krassa villkor. Vad våra mediebossar gör är inte att de släpper in jättemånga, hjälper fram somliga som har klockren begåvning och - så där varannan gång - låter de bästa eller tuffaste stanna kvar - nej, framförallt sysslar de med att shoppa skribenter som ska passa i jakten på vissa *målgrupper*. Det är tonfallet, utseendet, grupptillhörigheten hos journalisten som person som DN, Expressen, P3 eller Kanal 5 vill sälja in. Och som medarbetaren då också måste satsa på,. får visa upp och sälja in. Men det där är svårt att få upp på bordet i diskussioner kring "jobba med media" eftersom det betyder att några (många?) skulle få kännas vid - i alla fall mellan skål och vägg - att de i första hand blev valda för vilken grupp de tillhörde, kunde se ut som, för sin förmåga att härma vissa tonfall, för sitt snygga hår etc.
Och det är inte coolt. Alla som skriver och talar i medierna vill ju se sig som att de bara är smarta indvider som spelar fritt mot sina chefer och mot läsarna, som drivs av sin rasande stora begåvning. I motsats till detta läge föreställer man sig att förr var det bara ett litet fåtal professorer, fast anställda kritiker, politiska megafoner och redaktörens kompisar som fick tillträde till massmedia, till kultursdor, ledarspalter och tv-magasin. Varje försök att diskutera ifall redaktionerna rekryterar för att hitta troféskribenter som ska passa en viss grupp ett tag kör fast. De flesta är överens om att villkoren på jobbmarknaden är usla och cyniska men flertalet vill dock inte släppa föreställningen att det handlar om en meritokrati där redaktionerna är på spaning efter de bra, passionerade, envisa och förnyande skribenterna. Och att den skribenten kan vara du.
En så alldeles utomordentligt bra artikel du skrivit - gör gott att höra att du mår bättre numera, gör ont allt det du beskriver om ansvarslösa arbetsgivare (vackert ord som idag betyder något som ofta inte är vackert) - fortsätt skriva, berätta om det du ser och upplever - vi behöver läsa det! Tack.
Det är problemet med en stereotyp och ideologifixerad miljö. Antingen måste man bli som tidningen, eller så måste man ta sin Mats ur skolan. Journalist kan man bara bli om man är kameleont eller gås (allt rinner av en). Några egna åsikter är inte bra att ha. Inte innan man blivit rikskändis. Och det blir man aldrig på intellektuella meriter...
Hoppas livet och skrivandet med fast jobb blir friare och att fjällen faller från ögonen. Det finns en mångfacetterad värld härute och man behöver aldrig följa koncensus om man inte vill.
PS
Tänker just nu på Åsa Linderborg. Som säkert från början har varit en hyggligt samlad människa med klart utstakad mening.
Idag av redaktionen förvandlad till en svartvit floskelupprepare, med åsikter som en brådmogen tonårstjej. Svårt hatad av alla som utsätts för hennes generellt nedlåtande karaktärsteckningar, vilka dessutom saknar relevans. Hon har drabbats av svårartad Mazettiism, en egenskap som inte är personlig utan formas av kontexten.
Lite som: "Visa mig Dina vänner, så skall jag säga vem Du är". Vill man utveckla sig själv, måste man utvecklas i sitt sällskapsval.
Annars kan man med fördel återgå till trist pragmatism...
"Jag vet vem jag är och vad jag egentligen vill ha".
Tack för en bra text!
Jag fick också inse att trygghet, struktur MEN stimulans skulle få mig att känna mig lugnare och ångestfri tillslut men det berodde även på mer än just ett jobb. Otroligt att få den insikten! Det känns värdefullt att kunna leva utan ångest! Jag vet precis vad du talar om!
Anne
inte apropå inlägget men håller med om att sexualisering i offentliga sammanhang inte är ok. På något vis. Tystar ner folk som verkligen har något att säga och debatten bli minst sagt märklig. Håller dock med dig om din ståndpunkt för övrigt i frågan med. En mycket allvarlig sak faktiskt som inte får förringas, ser det ske på fler och fler plattformar i vårt samhälle som skulle vara förskonat från sådant. Fråga mig, fast du vill inte veta..:( Svara mig gärna om du vill veta mer. Det är en fråga som faktiskt verkligen behöver tas på allvar men jag ser som i er konversation hur det inte görs:(((( och ja här skulle ett lämpligt fniss vara på din plats för att få folk att fatta.... :( Ja jättekul.
ja nä, det var ju inte roligt alls, men det löser sig säkert!!!
aa fy.. bli inte mkt till liv för min del.. någonsin..
ett sånt samhälle är väl till för dom som sätter sig i rollen av att veta saker jämt fast dom egentligen borde jaa... men det ska ju tydligen vara ganska så sött så låt gå för det???:)
inte ok..:(
Det här handlar definitivt inte bara om dig. Det är tråkigt när de bästa, mest självständiga och originella skribenterna försvinner, på grund av dåliga villkor (tar man allvarligt på sin uppgift är det krävande att skriva artiklar!!) och möjligen också för att redaktörer vill ha lagom lättsamt material (feature, feel good) eller förutsägbart material, åsikter som går på räls. Fint att du har ett jobb du trivs med men synd att du inte skriver så mycket i tidningen längre.
Det här rör absolut inte bara dig. Det är symptomatiskt att de allt sämre villkoren går ut allra mest över dem som tar skrivandet på allvar, samtidigt som lättsam feature och feel good plus åsiktsmaskiner tar över allt mer. Bra att du har ett jobb som du trivs med, tråkigt att du inte skriver så mycket i tidningen längre. Dina artiklar var alltid intressanta och oftast oförutsebara.
Jag minns att jag läste det här på min 25-årsdag (samma dag som inlägget publicerades) och det var kanske den bästa presenten. Att få se fler skriva om något som utgör en så stor del av mitt eget liv.
Får fortfarande samma lättnads -utandnings- känsla som när jag läste det då.
Skicka en kommentar