När Nordeas nye ordförande Björn Wahlroos intervjuades i Svenska Dagbladet häromveckan kom han ut som principiell nyliberal. Han inspirerades av Adam Smith och Hayek, tyckte att fackföreningar var skadliga och förespråkade mindre statlig inblandning i marknaden.
De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.
Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.
Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.
Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.
Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.
Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.
Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.
I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.
Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.
Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.
Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?
Publicerad i Expressen den 5 maj 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Om "Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten" kanske det i själva verket ur borgerlig synpunkt är lugnast att inte prata så mycket? Prat kan ju dra med sig fler obehagliga frågor och kritik och sänka förtroendet ytterligare. Bättre då att vissla och låtsas som det regnar (samt kanske säga åt sådana som Wahlroos att inte prata utan hålla sina åsikter borta från journalisterna).
"Kunde han inte lura några andra, kunde han lura Sven Hedin" skrev Jolo en gång om hur Hedin, på aktivistisk turné i Tyska riket hösten 1914, missade att den "orubbligt starke" general Moltke (som han mötte öga mot öga) i själva verket hade drabbats av ett nervsammanbrott när kriget körde fast efter Marne. Man påminns ibland om den raden när man ser hur lättrogna, eller hur benägna att skära bort det som inte passar i bilden, svenska journalister kan vara nuförtiden. Inte minst ekonomijournalister och proffstyckare.
Är det f ö någon som har sett någon svensk dagstidning ha några verkliga synpunkter på Junckers avgång i svallvågorna av den Luxemburgska IB-skandalen (och många internetföretag har tunga kontor i Luxemburg, Apple och Amazon t ex). Affären borde vara dynamit men när den inträffar mitt i den svenska rötmånaden och dessutom rör känsliga Europafrågor så är det förstås inget som svenska journalister springer efter.
Skicka en kommentar