Straffet för öppenhet i öppenheten

"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone. Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som läser mig inser sannolikt att det är rätt illa.

Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.

Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.

Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.

Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.

Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.

I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.

Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.

Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.

Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.

Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.

Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.

Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.

Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.

Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.