"Varför ska vi alltid vara utanför? Vi skulle inte vara med i EFTA, inte vara med i Nato, inte i euron."
Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd Hamilton skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade. Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Publicerad i Expressen den 19e november 2011
lördag, november 19, 2011
onsdag, november 16, 2011
Det finns inget gratis arbete
"Det verkar jätteroligt, men jag har tyvärr inte råd att jobba för så lite pengar." Jag vet inte hur ofta jag skriver den meningen som svar på mailförfrågningar om att jag ska skriva artiklar, sitta med i paneler, göra tv- eller radioprogram. Ibland är slutet på svaret lite annorlunda, för ibland vill de att jag ska jobba helt gratis.
Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.
Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.
Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.
Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.
Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.
Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.
För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?
Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.
Det ville exempelvis några personer ur Folkpartiets riksdagsgrupp som frågade om jag kunde komma och hålla ett föredrag för dem utifrån min bok en kväll i november. Jag svarade att jag har väldigt olika taxor för sådant beroende på uppdragsgivare, från noll för enstaka ideella organisationer som jag själv gillar till många tusen när det är uppdrag från exempelvis stora företag eller rika organisationer. Hur mycket var de beredda att betala, undrade jag.
Inget alls, visade det sig. Dessa folkpartistiska riksdagsmän, som själva tjänar 56 000 kronor i månaden plus ersättning för exempelvis dubbelt boende och resor, ville på allvar att jag, en frilansskribent och författare av smal olönsam litteratur, skulle komma och jobba för dem, gratis. Noll kronor i ersättning. Tack, men nej tack.
Det händer förstås att jag tackar ja. Jag jobbar inte primärt för att tjäna pengar, annars hade jag nog valt en annan bana. Ibland är uppdrag för roliga, ibland råkar jag ha tid över just då, ibland gillar jag som sagt fattiga uppdragsgivare och vill aktivt stödja deras arbete med mitt. Dit hör, för den som eventuellt undrade, inte Folkpartiet. Oftast tackar jag dock nej. Jag har inte egentligen råd att jobba gratis eller nästan gratis och jag har lyckligtvis kommit såpass långt att jag har råd att tacka nej. De där lockropen om att det är ett "bra sätt att synas" är ändå mest båg, fråga bara personen som har mage att uttala de där orden om hen också jobbar enbart för bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag minns en text av Kjell Häglund (tror jag) om att ställa upp i tv som skribent. Man sitter där en dödstidig morgon och låter sig sminkas till mänsklighet och inser att alla andra runt omkring en får betalt. Vakten vid dörren har betalt, personen som servar kaffemaskinen har betalt, sminkösen har betalt, fotografer, producenter, programledare har betalt. Den enda som inte har betalt är du, som är där för att ge programmet innehåll.
Jag ställer mycket sällan upp i tv numera. Jag ställer upp i radio ibland för att jag gillar radio och för att det ändå tar mindre tid än tv, men bara om det är ett ämne som är riktigt roligt. På Sveriges Radio kan man förresten ofta förhandla till sig en liten summa betalning om man är hård och förklarar att man inte kan annars.
Häromdagen blev jag så tillfrågad av Unni Drougge att tala i Radio Ett om ett otroligt spännande ämne med en fantastisk meddebattör. Åh, som det ryckte i "tacka ja ändå"-nerverna, ett så skojigt samtal kan man ju göra bara för att det är roligt, tänkte jag. Jag gillar Unni, gillar personen jag skulle tala med även om vi aldrig tidigare träffats.
Sedan fick jag höra att samtalet skulle vara i två timmar. Det finns fördelar med det, förvisso, man får föra resonemang till punkt, hinner någonstans på riktigt. Men för att tala om ett avancerat ämne i två timmar i direktsänd radio måste man förbereda sig väl, om det ska bli bra. Den arbetstid jag måste lägga ner hade nu ökat till närmare en arbetsdag. Utan ersättning alls, som det visade sig. Inte ens resorna till och från radiostudion ersattes. Den glada känslan över samtalet förbyttes sakta.
För Radio Ett ägs av MTG. MTG gjorde en vinst på 2,3 miljarder förra året och även om den var lite lägre tredje kvartalet i år än förra året så slog man förväntningarna ändå. MTG:s vd Hans-Holger Albrecht tjänade 22 miljoner kronor 2010, drygt 1,8 miljoner i månaden. Jag vet att Radio Ett är helt nystartat och jag hoppas verkligen att Unni Drougges program där kan bli så bra som det verkar, men ett företag vars vd tjänar 1,8 miljoner i månaden, som gör en vinst på flera miljarder, vill alltså att jag ska jobba åt dem utan någon ersättning alls?
Det finns inget gratis arbete. Om jag ska arbeta gratis åt Hans-Holger Albrecht måste jag ta mer av någon annan, alternativt betala med min egen kropp och hälsa när jag jobbar ännu fler timmar för lägre ersättning. Någon måste betala. Om jag jobbar gratis är det jag som betalar. Jag har faktiskt ingen lust att subventionera MTG med mitt liv.
måndag, november 14, 2011
När man tänker på döden
De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.
Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.
Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.
Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.
En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?
Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.
Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.
Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.
Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.
Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.
Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.
torsdag, november 10, 2011
Inga mänskliga rättigheter för befruktade ägg
Mississippi kommer inte införa mänskliga rättigheter för befruktade ägg. I tisdags blev ett förslag om att införa “personhood” från befruktningsögonblicket i delstatens konstitution nedröstat i en folkomröstning med stabila 55-45.
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
lördag, november 05, 2011
Dagis ökar den sociala rörligheten
I USA har barn till lågutbildade bara en tiondel så stor sannolikhet att gå ut skolan som barn till högutbildade. Så går fattigdom obönhörligt i arv.
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
