Fyra år

För nästan exakt fyra år sedan satt jag i en taxi och andades rytmiskt samtidigt som stora S messade folk enligt instruktioner för att ställa in de närmaste dagarnas åtaganden. "iso kan inte, hon föder barn", var den generella ordalydelsen. Jag hade varit lite för dålig, eller möjligen lite för bra, på att planera och hade litat på alla dem som sade att man alltid går över med första barnet. Två veckor före utsatt datum var min kalender följaktligt lika fullbokad som vanligt. Jag hade ju massor av saker att hinna med då. Nåja, födsloarbete betraktas oftast som giltigt förfall.

Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.

Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.

Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.

Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.

Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.

Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.

Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.

Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.

På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.