”Asma Assad, en ros i öknen.” Så beskrivs Syriens diktators Bashar Assads fru i en idolartikel i senaste numret av amerikanska Vogue. I texten beskrivs hur parets barn går på Montessoriskolor, hur ödmjukt glamourös och generös Asma är och att familjelivet styrs av ”vilt demokratiska principer”.
Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.
Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.
De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!
Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.
I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.
Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.
I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.
I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.
***
Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Bra Isobel, genomtänkt och informativt och tillräckligt argt!
Bra skrivet. Vi måste våga ifrågasätta mediebilderna som målas upp. Tyvärr har inte alla de redskap som du har. Här har du en mycket viktig uppgift.
Tack för intressant läsning. Det vore intressant att också läsa artikeln du refererar till från amerikanska vogue. Har du någon länk till den?
tack!
intressant nog har Vogue tagit bort artikeln från nätet nu (den har alltså fått rätt mycket, berättigad, kritik). googla på vogue och asma assad och se om den finns cachad någonstans?
Ja, artikeln verkar tagits bort. Det man finner är just, som du sa, en massa kritiska artiklar mot den. Men Vogue försvarar tydligen sin artikel med att "reportage från diktaturstater kan vara en dörröppnare för demokrati."
Säga vad man vill om stuket på amerikanska vogue och delar av modebranchen för övrigt är lite avvikande. Det går väl egentligen inte att kritisera den, för konst är konst och ett inbördeskrig är väl bara grädde på moset.
Man följer utvecklingen i Syrien.... Det man först trodde var någon övergående tumult verkar bli något långvarigt terrorkrig som Syriens regering och Assad för mot den egna befolkningen. Att Assad är så orättfärdig var inget jag trodde tidigare, när jag visste mindre. Jag tror på det jag läser om läget där med andra ord.
Syrien- ett land med rik kultur och historia tycks hamna ur fokus när världens uppmärksamhet intresserar av läget i Libyen just nu. Man funderar över varför inte t.ex. Nato inte riktar mer uppmärksamhet på Syrien. Det syriska folket tycks ha mindre att sätta emot regeringsstyrkorna än rebellerna i Libyen.
Skicka en kommentar