Rädda barnen startade alltså en kampanj som heter "Det blir bättre". Jag hajade visserligen till, för jag har av diverse skäl aldrig uppfattat dem som särskilt homovänliga (bland annat motsatte de sig länge och öppet homoadoptioner), men trodde ändå att det fortfarande handlade om samma sak som i den amerikanska kampanjen "It gets better", dvs att vuxenvärlden försöker berätta för hbt-ungdomar att mobbningen, hånet och oförståelsen inte alltid kommer kännas lika hemsk som just nu.
Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.
I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.
Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.
Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.
Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.
lördag, april 16, 2011
onsdag, april 06, 2011
Mänsklighetens inneboende beroende - eller varför kvinnor kanske är vänster
Är kvinnor höger eller vänster och i såfall varför och är det brännande viktigt att kämpa för rätten att få suga av folk eller avstå från kroppshårborttagning? Ungefär så, i våldsam förenkling, har en diskussion blossat de senaste dagarna. Jag har inte läst den bok som Eva Cooper givit ut på Timbro, men däremot de blogginlägg som Elin Grelsson, Anna Svensson och Johanna Nylander skrivit utifrån boken. Jag har alltså inga uppfattningar alls om bokens eventuella kvaliteter, men en sak slår mig när jag läser blogginläggen, framfört Johanna Nylanders och lite Anna Svenssons - konflikten mellan liberalismen och mänsklighetens inneboende nödvändiga beroende.
I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.
För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.
Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.
Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.
Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.
Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.
En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?
Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.
Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.
Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.
ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.
I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.
För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.
Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.
Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.
Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.
Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.
En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?
Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.
Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.
Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.
ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
