"Du måste absolut gå till arbetsförmedlingen dagen efter att vikariatet är slut." Det var en alldeles osannolik tur att min bekant berättade det här för mig. Det var 2004, jag försökte bli med barn och hade precis haft ett längre vikariat på tidningen. Längre än 6 månader i sträck alltså. Jag hade därför, insåg jag, kvalat in i systemet.
Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.
Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.
Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.
Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.
Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.
Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)
På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.
Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.
Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.
Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.
Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
