"Jag kan inte annat än att uppskatta ironin i min arbetssituation under tiden jag tänkt på och skrivit den här artikeln. Som klädsam illustration på mina teorier om den allt mindre heltäckande, alltmer undflyende, medelklassifierade välfärdsstaten, har mina dagar av bokstavligt febrig läsning av välfärdsstatistik eller influensasega försök till formuleringar tjänat väl. Som liv betraktat har det väl däremot varit sådär.
Jag lever nämligen utanför välfärdsstaten. Bortsett från den plats mitt barn innehar på ett kommunalt dagis, en institution jag regelbundet och gråtmilt tackar högre makter – eller åtminstone 1970-talets behov av kvinnlig arbetskraft för – betraktar jag de sociala rättigheterna från sidan. Av en ofattbart lycklig slump råkade jag kvala in i den högkaststillvaro vars inträde bestäms av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) när jag var gravid med min son, och fick därför föräldraförsäkring som vem som helst. Akronymen bländar med sina inneboende förmåner. Det är länge sedan.
Sådana som jag borde inte finnas. Själva idén med den svenska välfärdsstaten är att den är heltäckande, rymmer alla, fångar oss om vi faller. Folkhemmet ni vet. Även bortom retoriken har den skandinaviska välfärdsmodellen haft universalismen som riktmärke. I sin klassiska studie av olika sorters välfärdsstater Three worlds of welfare capitalism använde Gösta Esping-Andersen andelen av befolkningen som ingick i välfärdssystem som a-kassa och sjukförsäkring som en parameter för hur väl välfärdsstaten uppfyllde sitt syfte. Nu kan man självfallet ha olika åsikter om välfärdsstaten bör ha just det syfte Esping-Andersen formulerade – dekommodifieringen av arbetaren – men heltäckande social-försäkringar kan onekligen bättre än mycket annat inom kapitalismens ramar ge människor möjligheter att frigöra sig från sin existens som varor på arbetsmarknaden."
Läs mer i min artikel i senaste numret av Arena
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej. Bit.ly länken i inlägget tycks ha blivit fel. Jag hamnar på democracy now. /petter
Vilken tur att du röstade på C i förra valet. Den nuvarande regeringen har ju gjort otroligt mycket för att öka antalet människor med tillgång till tex A-kassa och sjukförsäkring. De som ändå hamnar utanför kan ju enkelt kompletera upp sin inkomst från socialen.
medborgarlön ? (vilket jag inte själv riktigt tror på, även om de är intressant :)
PS. Thomas E, Med v och sossarna hade vi haft massarbetslöshet (och svår energikris) nu. Bra va?
ah... testa att åka utomlands för att det inte finns jobb hemma i Sverige för dig. Och sen när du vill åka tillbaka hem och återetablera dig, eftersom hela din familj och alla vännerna finns hemma, är det ingen som ser din utomlandsvistelse som bra.
Det hade varit bättre för mig att ta akassa och sen se hur långt mina åtgärder skulle räckt än att ta det där jobbet som blev erbjudet mig utanför Sveriges gränser. Inte ens en försäkring så jag kan skicka min kista hemåt om jag dör kan jag få hemma....
Och ska vi undra om jag kan få hyra en lägenhet med mina sparade pengar medan jag letar jobb? nix, ingen fast inkomst som akassa, sjukförsäkring eller soc = ingen hyresrätt.
Jag är mest lite nyfiken var det är meningen att jag ska bo? Jag som har sparade pengar men inte så mycklet att jag kan köpa en bostadsrätt men väl klara mig i ett halvår-ett år medan jag letar jobb...
eftersom bit.ly länken e fel så postar jag den riktiga länken här för den som är intresserad:
http://www.tidskriftenarena.se/text/2010/05/varken-fri-eller-jamlik
Den generella modellen på höga nivåer eller inkomstbortfallsprincipen blev för dyr, förstås. Men eftersom vi inte har fått en grundtrygghetsprincip istället har vi fått utträngning av yngre och andra marginaliserade från systemen. Hela sjukförsäkringen är ju i praktiken avskaffad för alla som omfattas av de nya reglerna (om du lever har du arbetsförmåga och ska jobba).
Yngre svenskar vill gärna se sig som glada globala nomader (en idé som myntades av ex-sjömannen Harry Martinson för 80 år sen!) men varken systemen, myndigheterna, skola/högskolor eller värderingarna i stort är egentligen i fas med detta. Både inom utbildning, på arbetsförmedlingen och i fråga om skjatter/pensioner så är den underliggande dogmen att man ska ha, eller sikta på, fast jobb på svensk mark. Den osrtens hemfasthet finns nog i och för sig i Tyskland också, men där är flödena av människor in och ut trrots allt mycket större, så det kommer inte lika lätt att stelna. kankse det enda område där Sveroige verkligen försöker möta den nomadiska utmaningen är teleteknik och bredband, men där har vi ju ingrodda traditioner.
Det är klart att ingen solidarisk välfärdsstat i världen klarar om det inte finns god tillgpång på jobb (som Stefan H antyder) eller om betydande delar av arbetskraften i praktiken är utestängda från de flesta av de där jobben man använder för att komma in och hoppa vidare. Till exempel att arbetslösa arabkillar från Rosengård och halvgamla män är omöjliga när det hör till jobbeskrivningen att kunna charma kunderna litet och få dem att lägga det där lilla extra - det spelar ingen roll att sådana personer kan vara ivrigare och ha bättre övertalningsförmåga på sitt sätt än en örgrytesnäcka som sköter jobbet litet med vänster hand, de sållas ändå bort först även om de söker hundra gånger. Eller att många tidningar ståtar med att "vi anställer bara folk som har en Riktig Examen" som journalist, grafiker, fotograf etc. Självklart finns det många som är självlärda på den sortens jobb och som har begåvning och blick för det oavsett om de kunnat lägga ut ett par hundratusen på att köpa sig en utbildning - det viktigaste i de yrkena kan du inte skaffa dig i skolbänken, det är inte heller givet att medieutbildning är den enda utbildning som skulle ge de insikter som behövs. Förr var dessa jobb öppna för just den som kunde skriva eller fota med begåvning, utan sidoblickar på om man gått en skola eller haft jobb i fem år på andra tidningar, men idag är kravet ofta examen och det leder givetvis till en tydlig medelklassifiering av media, och till en mera ängslig journalistkår.
Inom politiken finns det idag en revolt mot kravet att man ska ha varit med och kokat kaffe, sprungit i kampanjer och suttit av möten i tio år innan man får lov att visa vad man kan, men det beror också på att tillströmingen av folk har sjunkit så starkt. På arbetsmarknaden finns inget avmattande utbud, och därmed finns det i stórt sett ingen diskussion med genomslag om hur många som drivits ut från arbetsmarknaden eller hur många _jobb_ som åkt iväg till Slovakien eller Kina. Facket skulle kunnat initiera en sådan diskussion om tiden var en annan men de definieras idag som särintresse i medierna och är dessutom ofta ekonomiskt försvagat, dessutom anses det präktigt att skriva om arbetslöshet utan at presentera det som solskenshistorier. Därför blir allt som försöker beskriva arbetslösheten och dess pris från de arbetssökandes håll en väldig död vinkel.
Skicka en kommentar