”Jag kände inte din pappa, jag gråter över politiken.” Det var bara andra gången vi träffades och han hade precis fått både mig och sig själv att gråta genom att berätta om när hans pappa söp ihjäl sig.
Jo, jag säger söp ihjäl sig. Det finns liksom inte många andra ord för det. Folk gör det, fortfarande. Av sorg, av fattigdom, av uttråkning, av självhat, av brist på bättre alternativ.
Det var vid berättelsen om hur de satt en hel dag i väntrummet på Maria akutmottaggning i Stockholm bara för att till slut bli nekade som mina tårar började rinna. Det fanns inte plats, det hade egentligen aldrig funnits. Ibland för ett par dagars tillnyktring kanske, men sedan var det hem till flaskorna igen.
Läs resten på Expressen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är så sorgligt!
Tack för superbra arikel!
Om nu staten skall förbjuda oss från att knarka (vilket jag är mycket tveksam till att den ska) för att vi inte ska skada oss själva borde den väl även ta hand om de som trillar dit. Denna konstiga moral som innebär en skuldbeläggning av människor som på olika sätt hamnat snett är hemsk.
En sorts vårts samhälles apartheid.
/My
Det är rimligt att staten vårdar sjuka och för att göra det så måste den vården finansieras.
I andra mer "frihetliga" versioner av staten där det är helt fritt att sälja, utveckla och marknadsanpassa allt inklusive alla former av tungt beroendeframkallande narkotika finns inget gemensamt åtagande som garanterar nån vård överhuvudtaget.
Det är inte så förvånande att din ledare fick så pass många negativa kommentarer. Däremot är det beklagligt med all den okunskap som finns om missbruk eller beroende.
Det är som sagt inte förvånande med tanke på den låga politiska prioritet som råder för missbrukarvård.
Man kan till och med säga ointresse, på samma sätt som Åsa Lindh, generaldirektör för Svenska ESF-rådet skrev i en artikel om EU:s arbete för de mest utsatta den 9 maj i Sydsvenskan.
Okunskapen, ointresset leder till att inget produktivt sker för dessa människor. Istället är det här man sparar först och så har man gjort sedan tidigt 90- tal.
Det är också grunden till att missbrukarvård har en negativ innebörd inom välfärdspolitiken och hos allmänheten.
Resultatet blir att man kan fördöma, diskriminera och tycka vad som helst om enskilda och grupper av missbrukare. Även deras anhöriga dras in i denna skamliga stigmatisering. En inställning som på inget sätt leder till att människor kommer sluta med sitt missbruk och sluta störa "allmänheten" utan snarare tvärtom.
Utan politisk kraft för dessa människor så kommer vi inte ha ett jämställt samhälle där människor ges möjlighet till delaktighete och inflytande.
Det är en socialpolitik utan välfärd för alla och som inte gör skäl för sitt namn.
Skicka en kommentar